Mountainbike på Isälvsleden

Jag vet inte om jag någonsin varit med om en så magiskt vacker och varm cykeldag så tidigt på året som i maj tidigare. Varning för överanvändning av superlativ i detta inlägg, för dagen var tamigtusan perfekt på alla sätt och vis.

Dagens utflykt gick till Isälvsleden, en vandrings- och MTB-led mellan Vindeln och Åmsele. Vi startade just ovan Hällnäs och åkte nästan ända upp till Åmsele. Det är ledens finaste sträcka! Det började med lite singletrack genom tallplanteringar, några kortare sträckor grusväg och en del genom lite halvsumpig mark. Varierande cykling alltså, inget som är särskilt tekniskt utmanande men det är kuperat. Benen fick jobba hårt uppför backarna. Sen följde det som leden är mest känd för: de vackra, sandiga tallhedarna.

Som i sin tur följdes av ledens signum, passagen över Sundskammen. En lämning från istiden där en brant, smal och hög ås tornar upp sig mellan sjöarna. Så otroligt läckert och även fast jag cyklat här ett par gånger tidigare blir jag lika hänförd av naturen varje gång!!

Det sluttar brant ner åt vänster...

...och ännu brantare åt höger...

...och den fantastiskt fina stigen går mitt uppepå.

Man ska dock inte luras att tro att kammen är helt platt upptill, onej, ibland går det rejält mycket nerför så man nästan hamnar i nivå med vattenytan, vilket följs av lika branta stigningar som återigen tar en upp på god höjd över sjöarna. Fortfarande inte särskilt tekniskt svårt, men utmanande för flås och ben. Det var alltså maxpuls på flera ställen. Det är typ som denna sträcka jag föreställer mig hur XC-cyklisters våta drömmar ser ut.

Annika chillar stilfullt.

Mot slutet av Sundskammen finns en fin liten rastplats med vindskydd, grill, bänkar och en liten brygga. Efter att ha mätt vattentempen medelst fingertoppsdoppning så drog vi av alla kläder och hoppade i (finns inga bilder av detta :) ). Jag är alltså en badkruka av rang, så när jag säger att det var hyfsat varmt i vattnet så tro mig på mitt ord. Vanligtvis brukar jag aldrig bada före midsommar, så det här var en smått unik händelse. Galet skönt i alla fall att få vaska av sig lite svett och damm innan vi högg in på fikat. Kan bjuda på en (relativt) påklädd bild av fikapausen.

Där kammen tar slut måste man korsa Djupsundet för att fortsätta leden. Lägligt nog finns där två roddbåtar, en på var strand, så man slipper simma. Man får ro några vändor fram och tillbaks så det även efter passagen ligger kvar en båt på varsin sida av sundet.

Sen fortsatte vi leden över hedarna, bitvis över hygge samt ännu ett fantastiskt fint parti med singletrack genom tallskog, innan vi till slut tog en grusväg ut på stora vägen för att rulla asfalt tillbaks till bilen. En bit över 5 mil totalt varav ungefär 3 på leden. Jag vill nästan ta till e-ordet och säga att det var en episkt fin cykelutflykt.

Och bara för att göra dagen ännu lite mer perfekt så drog vi sen direkt till dirten på I20 för att möta upp Maria och köra lite hopp & lek. Det var tre rätt trötta tjejer som laddade på över hoppen, men ack vad det är roligt att skutta med cykel. Det var mitt första besök för året i dirtbanan och tekniken var ju därefter, icke desto mindre så blir man ju glad av det. Åtminstone tills man överladdar ett hopp, landar långt, tappar fotfästet och skrapar upp halva vaden mot de där sköna taggarna på plattformspedalerna.

Maria laddar på!

Nu ikväll är jag så sjukt trött att jag knappt vet vad jag skrivit i detta inlägg. Jag vet bara att jag är helnöjd och cykellycklig in i själen :) Peace out.