Framsteg i DH-backen

Åkte till Ö-vik igen för att köra liftburet. Måste säga att det var en väl spenderad lördag, det var himla roligt och det gjordes nya framsteg. Jag vet inte om det gick särskilt mycket fortare än förra helgen, men känslan var betydligt bättre. Kunde prestera både stabilare och mer attackerande åkning. Det enskilt största steget utanför komfortzonen och mot utveckling var att ge sig på droppet som bjöd på ett par meters luftfärd i både höjd- och längsled. Förra helgen stod vi bara och tittade osäkert på trärampen som leder mot avgrunden, den här gången cyklade vi den!

En flygande bloggare.

Tekniken och gränserna för vad som är läskigt flyttas fram i en rasande takt i downhillbackarna, jag tror jag lärt mig mer på de fyra dagar jag kört i bike parks här i september än under resten av månaden sammanlagt.

Stort tack till alla peppande medcyklister som hängde i backen! Tänk vad man törs göra med lite pepp från åskådarplats. Jag är mycket glad och stolt över umeågänget som utvecklats massor under den här sommaren och som alltid bjuder på inspirerande cykelhäng. Alla körde dessutom det där droppet under dagen, mäktigt!

Nya färgglada cykelkläder :)

Tänkte sätta lite färg på mina cykelpass framöver, som variation till det svarta som dominerar så hårt annars. Första laddningen med färg damp ner hos Posten igår. Alltid lurigt att köpa kläder från webshopar men den här gången gick det bra, det mesta verkar typ passa som det ska.
Ett par nya shorts och tre tröjor, ingen av dem är ens i närheten av svart :)

Alternativträning

Kollade träningsdagboken och de senaste 3 veckorna har jag noga räknat kört 19 cykelpass och 0 pass av annat (promenader räknas inte). Snacka om enkelspårigt! Så för att få lite variation dök jag in på ett innebandypass med f.d. kollegorna här på morgonkvisten. Herrejösses vad jobbigt det var! Löparbenen och bollkänslan sitter definitivt inte där de ska, fast skönt ändå att få använda kroppen till något annat än att veva runt ett par pedaler.

Misären uteblev

Funderade över om jag inte lovat för mycket gällande dagens cykeltur, regnet fullkomligen öste ner när jag vaknade i morse och SMHI har en Klass I-varning utfärdad för Västerbotten pga regnmängderna som väntas vid kusten. Och strax innan lunch skulle vi ut och cykla var det bestämt.
"...jag är inte den som bangar på att cykla i lite regn om det blir så!" hade kunnat bli mina berömda sistaord innan misären tog vid, men så en liten stund just innan vi skulle dra till skogs så upphörde regnet. Tack för det!
Sen var det förstås blött i skogen, det hade bildats några nya insjöar här och var, rötterna och spångarna var som nysåpade. Det var dock väldigt långt ifrån misär, det var bara kul!

Man blir som barn på nytt när man får plaska genom pölarna och komma hem alldeles lerstänkig :) Tyvärr var jag alldeles för kass med kameran idag, men ett suddigt exempel på plaskande cyklist blev det ändå.

Dagens Aha-upplevelse

Har lagt ner några minuter här och där på att försöka öva trackstands, det kan vara användbart i skogen när man behöver stanna till och tänka över sitt vägval eller för att se ball ut i trafiken när man måste stanna i en korsning. Det är sjukt svårt att lära sig dock, balans är inte något jag har tyvärr. Man ska väl kunna träna upp den, fast jag tycker mig inte ha gjort så mycket till framsteg - tills idag! Rullade runt på parkeringen utanför huset en stund på eftermiddagen och fick för mig att prova den omvända fotställningen och plötsligt gick det mycket mycket bättre att stå och balansera på cykeln. Jag har använt fel fot framåt! Inte konstigt det har känts så avigt. Fasiken så dumt.

Sen gör jag det fortfarande inte lika snyggt och länge som Martin, som får exemplifiera det där med en stilren och avslappnad trackstand på bilden här nedan. Martin som för tillfället är nere på kontinenten och kör Trans Provence som ende svenske deltagare i år. Skulle tro att det dyker upp någon form av race report på hans blogg när loppet är avklarat: http://smaertin.wordpress.com. Uppdateringar om racet medan det pågår hittas i tråden om T-P på allas vårt favoritforum happymtb.org.

Samlade intryck av Canyon Nerve XC: Del 2

Jag skrev en liten recension om min Canyon mountainbike i somras vilket har blivit ett av bloggens mest lästa inlägg: Samlade intryck av Canyon Nerve XC.
Ytterligare några månader av cykling har förflutit sedan dess och jag har genomfört de modifieringar som jag nämnde i det förra inlägget, så det här blir en liten vidareutveckling på temat.

Jag har bytt däck till Continental Mountain King II Protection - har skrivit lite mer om dem här, här och här. De är märkbart mer trögrullade än Rocket Ron på vägar och släta stigar, men greppet är ordentligt mycket bättre och det väger upp den extra vikten och rullmotståndet. En trist detalj med MKII är att sidoväggarna väldigt snabbt fransas upp, det går inte hål men det ser tråkigt ut och det känns som att det kan gå ut över hållbarheten i längden. Det tog inte många timmar av vanlig stigcykling innan de såg ut på detta vis:

De nya däcken blev hur som helst en bra uppgradering av cykeln och jag känner mig mycket tryggare på fuktiga, rotiga och steniga stigar.

För att få cykeln mer stabil utför byttes styrstammen till en på 50 mm (original var 90 mm) och i samma veva flyttade jag bak sadeln ett par cm. Det har gjort att jag slipper hänga så tungt på styret i nerförsbackarna och jag fick utrymme att förflytta tyngdpunkten längre bak, vilket ger mer kontroll när det körs nerför. Styrstamsbytet blev ett riktigt lyft och det blev betydligt lättare att rulla nerför branta knixar utan att gå över styret. Samtidigt så har väl min teknik förbättrats under sommaren men numer är det sällan cykeln som sätter begränsningarna när det kommer till att rulla läskiga drop och branta nerförslöpor.

Ett annat byte jag gjort är bakväxeln - det finns förstås ett inlägg om det också: Cykelmek. Jag kraschade sönder XT-bakväxeln och passade då på att byta modell till XT med medium cage (istället för long cage som är original). I samma veva kortade jag av kedjan med tre länkar vilket också strypt möjligheten att använda mig av stora klingan i någon större utsträckning. Den här setupen funkar dock bra för mig då jag ändå inte använder mig av storklingan särskilt ofta, den agerar mestadels bashguard nu för tiden. Sett i retrospekt skulle jag förstås ha bytt till en SLX Shadow Plus istället, som håller kedjan bättre sträckt och har lite lägre profil än XT, samtidigt som den rent mekaniskt fungerar lika bra som den dyrare XT-växeln.

Jag har inte bara uppgraderat hojen utan jag har förstås cyklat också, 156 timmar har jag kört på mountainbiken hittills under barmarkssäsongen (från maj till nu). I varierande miljöer har jag tränat, utvecklats och testat både mina och cykelns gränser. Det är en XC-cykel, ingen tvekan om det, men det går att ta med sig den till fjällen, downhillbackarna och den lokala dirtbanan också - den klarar sig faktiskt hyggligt bra på de flesta ställen! Att jag väger ganska lätt och kör rätt så försiktigt underlättar förstås i dessa tuffa miljöer, fast det känns ändå att cykeln klarar mer bara man vågar stå på lite hårdare.

Sen finns det förstås ändå stunder när jag kan sakna ytterligare 30-40 mm slaglängd och visst vore det ofta förbaskat skönt med en flackare styrvinkel, 69° är brant när det är stökigt och/eller utför. ~67° skulle kännas betydligt tryggare och ge bättre flow över stöket. Då är man dock inne och nosar på en helt annan typ av cykel...

Genom mörkret med starka ben

Har inte riktigt vant mig än vid att det faktiskt blir riktigt mörkt på kvällarna numer, det norrländska sommarljuset har definitivt tagit avsked. Därför åkte lamporna fram inför dagens cykelpass. Tredje dagen i rad nu som jag cyklade stigarna i Röbäck, jag trooor det går lite fortare för var gång. Det gäller att nöta in de rätta spårvalen inför Umeå Bike Rally, på racedagen finns ingen tid för misstag. Kvällens pass var riktigt skojigt och benen kändes nästan löjligt pigga trots att det återigen blivit snäppet för många cykeldagar i sträck. Lutar åt vilodag imorgon. Ett orosmoln vid horisonten är de lätta förkylningskänningarna som kittlar i halsen, måtte det inte bryta ut nåt skit nu när jag har sånt bra flyt i cyklingen.

Maria fick agera fotomodell idag, en liten bild piggar alltid upp ett blogginlägg :) 

Lyxar till det med en solskensrunda igen

Dessa vackra höstdagar alltså, jag är mycket glad för att jag hade möjlighet att ta tillvara på ännu en solig förmiddag och tillbringa den med mountainbiken i skogen!
Trodde benen skulle vara rätt mosiga efter den något intensiva helgen, men än fanns det lite krut kvar. Gôtt!

Bjussar på en Dagens Bild. Så här fint var det i solskenet i Röbäck idag!

Det är grymt läckert med färgglada cykelkläder alltså, exemplifierat av dagens cykelsällskap här ovan. Jag har suttit fast i det svarta träsket alldeles för länge, en kvarleva från min tid som hårdrockare kanske :) Men lite färg piggar verkligen upp tillvaron och gör sig mycket bra på bild. Det är väl en aspekt nog så viktig att tänka på vid cyklingen? Vilken tur då att jag går och väntar på paket med just färgglada cykelkläder! Bilder på nya outfits lär komma upp här på bloggen vilken dag som helst nu.

En runda i Röbäck

Snart så bör jag nog kunna knåpa ihop en karta över Röbäck till min samling över roliga mountainbikestigar i Umeå. Detta område har länge varit ett mysterium med sina många stigar som går kors och tvärs genom skogarna, men jag tror jag börjar få någorlunda koll på geografin. Fast så sent som idag halkade vi in på en helt ny singletrack som jag tror ingen av oss sett tidigare - trots att vi rullat omkring där rätt många gånger i sommar.
Det blev ganska många timmar ute i skogen, men en del av tiden gick åt till stigvårdande arbete där det börjat bli eller snart kommer att bli alltför djupa däckspår i den mjuka marken. Känns sjysst mot övriga som också nyttjar stigarna att fylla igen och förstärka utsatta ställen.
Passet inkluderade förstås också lite träning på sträckorna inför Umeå Bike Rally, förvisso ett plojrace men det går inte att förneka att det ligger en viss prestige i tävlingen. Två veckor kvar nu...

Downhill i Ö-vik: Höga Kusten Bike Park

Örnsköldsvik kan stoltsera med något som saknas i Umeå, nämligen ett berg med lift och leder för downhill - Höga Kusten Bike Park. Vi åkte dit med våra cyklar och hade en kanondag med massor av nerförsåkning! Stigarna var rotiga, steniga, leriga och lite sådär småläskigt branta bitvis. Grymt skoj!
Sittliften tog oss upp på Varvsberget med utsikt över centrala Ö-vik.

Sen var det bara att välja och vraka bland flertalet nerfarter av varierande svårighetsgrad. Ett av spåren bjöd på en härlig träkonstruktion, läckert bygge.

Och några bilder på mig från ett smått knöligt stigparti på en annan led, jag är mycket tacksam för säkerhetsnätet på sidan där! Och naturligtvis tack till Andrea som förser mig med bilder till bloggen :)

Vita spåret tog oss till baksidan av Varvsberget, vacker utsikt så länge man undviker att titta på de bolmande skorstenarna vid Domsjö.

Det var ett fint spår som vi tog efter att liften stängt för dagen för att få ett lite längre åk med några finfina trampsträckor över hällmarker. Här fanns också Klippbranten. Vår lokale guide visade hur den skulle köras men det var ingen av oss som riktigt hade huvud och mod för att ge oss på den idag, trots att vi granskade den från alla tänkbara vinklar.

Nästa gång, då jäklar...

Och så några avslutande bilder från Andrea, det var verkligen sjukt fina hällar att cykla på där!

Som avslutning så har jag en liten fundering: Var är alla tjejer? Nu har jag kört DH på tre olika ställen och ingen av gångerna har där funnits en enda tjej (förutom vi som kommer från Umeå-gänget då). Hur kommer det sig...? Kanske kan vara en fråga som är värd att ta upp i ett separat inlägg en annan dag.

Återbesök i dirten

Det är inte dumt att köra teknikträning i dirten alltså. Förutom det faktum att den normalt befolkas av halvmänniskor i nedre tonåren som flyger med sina hojar både längre, högre och snyggare än vad vi i den där obestämbara åldern runt-30-nånting gör. Som sagt, om man bortser från det så är det bra för psyket att våga satsa och flyga lite. Och äntligen satte jag det hopp jag kämpade med förra gången!
Mörkret föll fort och det var knappt att det fastnade en enda cyklist på bild. Dessa foton av en suddig Specialized Stumpjumper och en blodstrimmig vad får symbolisera kvällen. 

Hösten är fin

En perfekt höstdag, det var väl värt att lägga några förmiddagstimmar på att fara ut i skogen med några happyiter. Med bara 6 grader på termometern kändes det lite småkyligt till en början men man blir fort varm i skogen, särskilt när det ska klättras uppför några backar med halkiga rötter och spångar.
Det var en fin dag och en kul tur!

Vilodag med cykelmek

Har känt mig mer än lovligt seg de senaste passen, dags för vilodag. Då kan man ta tillfället i akt och pilla på cykeln, ge den lite kärlek och omvårdnad. Kollade över bromsarna och ja... det kan nog vara dags för byte av bromsbelägg. Det finns iofs lite belägg kvar men ska jag ge mig på downhillbacken på lördag igen så känns det tryggare med lite mer bett i bromsen!

Träning inför Umeå Bike Rally

Börjar bli dags att putsa formen inför UmBR, vem ska bli mästare över Umeås knöliga, stökiga stigar i år? Info och anmälan hittas här: happymtb.org ifall någon är intresserad.
Just ikväll körde vi specialsträcka 1 som bl.a. inkluderar den ypperliga spång som figurerat här i bloggen tidigare.

 

Finväderscyklisten tar sin tillflykt till IKSU

Höstrusk och regn. Iofs mysigt på sitt sätt, men inte så lockande för cykelträning. Det fick bli spinning på IKSU för att cykelbenen skulle få sitt idag. Två timmar stillasittande träning, bara bita i och mosa på. Kroppen känns väldigt nöjd nu efteråt.
Har fått höra en del olika varianter av "Det är så tråååkigt med spinning, hur står du ut?" på sistone. Förstår dock inte riktigt den frågan, varför skulle det vara svårt att stå ut? Cykelträningen är något positivt, det är skönt, endorfinerna kickar in. Det är inte lika action- och adrenalinbetonat förstås, att sitta i spinningsalen jämfört med att studsa fram över rötter och sten med mountainbiken, men man har inte roligare än man gör sig :) Blir det för enformigt kan man alltid plocka fram lite härliga minnesbilder och föreställa sig hur det var att cykla till Helags eller dundra nerför Ryfjället i full fart.
Sen vet jag hur effektiv träning det är att sitta i spinningsalen, hade jag inte suttit där hela vintern hade jag aldrig orkat med alla de härliga cykelturer jag gjort under sommaren. Tänk vilka äventyr man kan genomföra nästa sommar om man trimmar cykelformen ytterligare!

Så nej, det är inte tråkigt med spinning och det är inte alls svårt att stå ut med de långa, stillasittande passen.

Att använda storklingan som bash

Så här snyggt blir det:

När nuvarande drivlina rasat blir det nog att peta dit 2x10 med en riktig bash, ser ut som att det skulle behövas.

Rotsidan - hällcykling vid havet

Namnet till trots, Rotsidan vid Höga Kusten bjuder på fenomenal cykling på hällar vid havet. Enda nackdelen är väl att det ligger knappt 20 mil från Umeå, alltså nästgårds med norrländska mått mätt, ändå är bilturen dit liiite tradig. Men väl där så hade vi en superglassig dag!

Det finns så många fina, släta klippor där. Och de gör sig väldigt bra på bild, särskilt med ett gäng cyklister på dem.

 

Jag ska dock vara ärlig och medge att det inte bara var kanonfint underlag hela vägen. Det blev en del bärande och lyftande av cyklar också.

Vi fick se prov på imponerande trialkunskaper bland stenblocken.

Trots att det är mitten av september så var det ändå en viss sommarkänsla i luften.

Har ni vägarna förbi Höga Kusten och Nordingrå så gör en avstickare till Rotsidan också - väl värt ett besök!

Kylslaget över Rödtjärnsberget

Usch, det börjar bli kallt på landsvägen nu. Inte ens de tjocka ullstrumporna räckte till för att hålla mina tår varma i sommarskorna, dags att leta fram skoöverdragen. Tog mig en sväng bort till Rödtjärnsberget, denna jobbiga och branta backe på nästan 100 höjdmeter. Den suger bra i benen! 
Noterar att jag kapat några minuter på den här 6-milarundan sen början av sommaren, närmare bestämt 7 minuter. Tidsdifferensen är dock inte statistiskt säkerställd då jag bara har två mättillfällen att räkna på :)

Sen skulle jag vilja skicka en riskvast till alla hetsiga bilförare som gör otroligt korkade och farliga omkörningar i närheten av cyklister. Men det är väl knappast lönt att jag gör en längre utläggning om det här eftersom de med största sannolikhet inte läser cykelbloggar ändå.

Dödade några hjärnspöken

Efter helgens bravader i fjällen ville jag testa om jag lärt mig något som kan vara användbart även vid den vardagliga stigcyklingen här hemma. Drog ut i Röbäcksskogen där det finns några tekniska och lite otäcka partier som jag inte vågat rulla tidigare, små drops och sånt som jag alltid har så svårt för. Det brukar vara det där klena huvudet med sina många hjärnspöken som sätter stopp.

Idag var känslan en helt annan. Jag ägde hela skogen och cyklade allt! Med viss tvekan, ja, men jag rullade utför de där läskiga kanterna - och överlevde! Det gjorde däremot inte mina hjärnspöken, lite fjällterapi har visst gjort susen.

Träffade på en ytterst välbyggd och cykelvänlig spång ute i skogen, vilka kan det vara som knåpat ihop en så fin liten bro över blöthålet?! :)