Samlade intryck av Canyon Nerve XC: Del 2

Jag skrev en liten recension om min Canyon mountainbike i somras vilket har blivit ett av bloggens mest lästa inlägg: Samlade intryck av Canyon Nerve XC.
Ytterligare några månader av cykling har förflutit sedan dess och jag har genomfört de modifieringar som jag nämnde i det förra inlägget, så det här blir en liten vidareutveckling på temat.

Jag har bytt däck till Continental Mountain King II Protection - har skrivit lite mer om dem här, här och här. De är märkbart mer trögrullade än Rocket Ron på vägar och släta stigar, men greppet är ordentligt mycket bättre och det väger upp den extra vikten och rullmotståndet. En trist detalj med MKII är att sidoväggarna väldigt snabbt fransas upp, det går inte hål men det ser tråkigt ut och det känns som att det kan gå ut över hållbarheten i längden. Det tog inte många timmar av vanlig stigcykling innan de såg ut på detta vis:

De nya däcken blev hur som helst en bra uppgradering av cykeln och jag känner mig mycket tryggare på fuktiga, rotiga och steniga stigar.

För att få cykeln mer stabil utför byttes styrstammen till en på 50 mm (original var 90 mm) och i samma veva flyttade jag bak sadeln ett par cm. Det har gjort att jag slipper hänga så tungt på styret i nerförsbackarna och jag fick utrymme att förflytta tyngdpunkten längre bak, vilket ger mer kontroll när det körs nerför. Styrstamsbytet blev ett riktigt lyft och det blev betydligt lättare att rulla nerför branta knixar utan att gå över styret. Samtidigt så har väl min teknik förbättrats under sommaren men numer är det sällan cykeln som sätter begränsningarna när det kommer till att rulla läskiga drop och branta nerförslöpor.

Ett annat byte jag gjort är bakväxeln - det finns förstås ett inlägg om det också: Cykelmek. Jag kraschade sönder XT-bakväxeln och passade då på att byta modell till XT med medium cage (istället för long cage som är original). I samma veva kortade jag av kedjan med tre länkar vilket också strypt möjligheten att använda mig av stora klingan i någon större utsträckning. Den här setupen funkar dock bra för mig då jag ändå inte använder mig av storklingan särskilt ofta, den agerar mestadels bashguard nu för tiden. Sett i retrospekt skulle jag förstås ha bytt till en SLX Shadow Plus istället, som håller kedjan bättre sträckt och har lite lägre profil än XT, samtidigt som den rent mekaniskt fungerar lika bra som den dyrare XT-växeln.

Jag har inte bara uppgraderat hojen utan jag har förstås cyklat också, 156 timmar har jag kört på mountainbiken hittills under barmarkssäsongen (från maj till nu). I varierande miljöer har jag tränat, utvecklats och testat både mina och cykelns gränser. Det är en XC-cykel, ingen tvekan om det, men det går att ta med sig den till fjällen, downhillbackarna och den lokala dirtbanan också - den klarar sig faktiskt hyggligt bra på de flesta ställen! Att jag väger ganska lätt och kör rätt så försiktigt underlättar förstås i dessa tuffa miljöer, fast det känns ändå att cykeln klarar mer bara man vågar stå på lite hårdare.

Sen finns det förstås ändå stunder när jag kan sakna ytterligare 30-40 mm slaglängd och visst vore det ofta förbaskat skönt med en flackare styrvinkel, 69° är brant när det är stökigt och/eller utför. ~67° skulle kännas betydligt tryggare och ge bättre flow över stöket. Då är man dock inne och nosar på en helt annan typ av cykel...