måndag 30 november 2015

Enduro-tur i novemberslush

Borta bra, hemma...kanske nåt snäpp sämre

Lever fortfarande på den underbara cykelsemestern i solen. Här hemma är allt så mörkt nu att det är svårt att finna motivation till något alls. Vinter kan vara okej, bara det blir vinter liksom. Det här slasket och regnet är ungefär allt annat än kul. Det såg lite lovande ut en kort stund, vi fick en decimeter snö, det drogs upp nåt litet skidspår här och var, men sen kom regnet igen. Nu är skogen fläckig, ömsom snö eller is eller lera. En dag gick det i alla fall hyfsat bra att cykla, just innan solen gjorde sin sorti för dagen. Enduron var kul att rulla runt på, det var ett tag sen sist. Om barmarken tänker bestå eller rentav sprida ut sig mer igen så är åtminstone inte jag redo att kalla den här cykelsäsongen för över ännu!



Ganska tungtrampat och slirigt snötäcke i kraftledningsgatan.

Mer fläckvis snö i skogen.


lördag 28 november 2015

[RR] Gran Canarias norra stigar

Northern trails

Dags då för tredje och sista rapporten (för i år) från Gran Canaria. Även den en tur med cyklar och guidning från Free-motion. Minibussen och de vindlande bergsvägarna började kännas bekanta, likväl for hjärtat upp i halsgropen mer än en gång när chauffören gasade på runt skymda kurvor och körde om långsammare bilar på löpande band på den smala vägen. Den kontinentala körstilen är inget för försiktiga nordbor. Vi tog oss ändå levande till toppen även denna gång, Pico de las Nieves. Det blåste kyligt så vi gjorde oss ingen tid för att titta på den disiga utsikten utan hoppade ut på stigen med en gång. Turen började på samma sätt som den förra, vilket var kul för nu kände vi igen oss och kunde köra på med högre fart där vi tvekat eller stannat förra gången!
Sällskapet denna dag utgjordes av de två äldre schweizarna vi träffat tidigare i veckan samt två finska tjejer från Helsingfors, guiden Andy var vi väl bekanta med vid det här laget. Grymt kul att träffa på andra bergscyklande tjejer! Det som är bra med de här trail-turerna är att grupperna hålls ganska små, vi var ju då sex stycken och det är sällan de vill boka in fler än så.

Efter vi hade tagit oss förbi den flowiga tallskogen (bilder och beskrivning i föregående inlägg) tog vi höger i en korsning där vi svängt vänster två dagar innan. Leden som följde var en blandning av flow med hopp och stenkrux de luxe. Hög fart blandades med nästintill stillastående cykling. Grymt kul. Sen avslutades partiet med en kanarisk vandringsledstrappa.
Finsk cyklist i spansk trappa.
Leden fortsatte sen genom lite småkuperad skog där vi fick trampa oss fram, en stigsnutt kände jag igen från förra årets topptur, vi passerade den stora och bland de inhemska kanarierna väldigt populära campingplatsen Llanos de la Pez och stod snart på randen till en mäktig krater formad vid öns födelse.


Riktig turistbild. Jag poserar framför Roque Nublo och Caldera de Tejeda.
Kanarieöarna har uppkommit genom vulkanisk aktivitet och på Gran Canaria finns flera stora kratrar som minner om detta. Stenstoden Roque Nublo och liknande formationer av basalt bildades runtom på ön där jordens varma innanmäte trängde ut genom jordskorpan. Det är mäktigt att se dessa efterlämningar idag. Tror denna krater hette Caldera de Tejeda om jag inte uppfattade vår guide fel och den uppkom för nå 9 miljoner år sen. På andra sidan bergen finns en annan stor krater från 13 miljoner år sen. För eventuella oroliga personer, typ mammor som råkar läsa här, så kan det framhållas att idag finns inga vulkaniska aktiviteter på ön, det senaste lilla magmaflödet ägde rum för några tusentals år sen.

Åter till cyklingen. Vi följde kanten av denna krater en bit, det var fortfarande en del trampcykling, innan vi åter skulle styra framhjulet neråt och "bara" åka cykel en bit. Turen summeras ihop till 1750 höjdmeter neråt, 440 meter uppåt och detta över en ca 30 km lång sträcka. Free-motion beskriver att turen är för "very experienced and technically skilled riders", den beskrivningen står på typ alla trail-turer och vi lärde oss att ta den med en nypa salt under veckans gång ;)

Pekande guide och en uppmärksamt lyssnande schweizare.

Lena i en spansk trappa.
Kort härefter började vi se det som den norra delen av ön är så känd för - grönskan! Det regnar mycket mer här än i söder, både markvegetation och diverse odlingar lyste smaragdgröna längs bergssidorna och i dalarna. Träden är fler och större och lövträden började dyka upp. Oändligt vackert.





Cyklingen var mer omväxlande här än på de tidigare turerna. Bitvis var det fortfarande brant, sönderbrutet, stenigt och torrt. Men på många ställen var det mer jordigt och därmed också mer vegetation; buskage och höga gräs trängde sig in över stigen och vi cyklade som i en grön tunnel. Vissa buskar var visst även väldigt taggiga märkte vi efter ett tag. Det blev hål både i kläder och hud. Sen rätt vad det var öppnade landskapet upp sig och vi följde en stig som gick böljande upp och ner för en bergskam. Jag svor fortfarande över partierna med hårnålskurvor och föredrog när stigen bara gick rakt ner i fallinjen, mycket lättare så. Uppför fick vi allt som oftast putta lite och på något ställe bära cyklarna på axlarna. Då saknade jag min snäppet lättare Enduro, Triggern var märkbart tyngre. Kan också vara att jag är lite för klen, men det känns bättre att skylla på en för klumpig cykel. 27,5 tums hjul hade den ju också, de är mycket tyngre än mina 26". 


Putt, putt, putt.

Jag rullar spansk klipphäll.
Alltså utsikten, makalös!!!

Stämningen var väldigt god i gruppen, alla gillade den här terrängen och fick köra på i sitt tempo. Det skedde inga större olyckor på denna turen heller, det var väl egentligen bara en av finskorna som låg på marken några gånger men det skedde i låg fart och utan skador. Själv summerar jag ihop till noll vurpor under veckan, så går det när man håller sig inom komfortzonen.

Ännu en vacker vy, stigen skymtar alldeles i högraste kanten och dyker
sen upp igen på kullen där nere vid träddungen.

Samma träddunge som ovan ses till vänster.
Den rååååsa cyklisten är jag :)


Två schweizare på en spansk stig. Från ett av få tillfällen då jag lyckats smita
in före dem på ett stigparti och fick chans att fota dem framifrån.
Så småningom trillade vi ut på en asfaltsväg några kilometer ovanför byn Teror där vi skulle bli upplockade av minibussen igen. Lena drog av sin kedja just som vi skulle börja cykla väg men eftersom det bara gick utför hela vägen till byn gjorde det inget. Efteråt var vi både mycket trötta och mycket, mycket nöjda, både med denna dags tur och de två tidigare. Vi hade på tre dagar fått cykla typ 5,400 höjdmeter, längs stigar vi aldrig sett dess like av och aldrig kunnat drömma om ens. Gran Canaria är en riktig pärla till cykel-ö. Och då har vi nog fortfarande bara skrapat lite på ytan, för det finns massvis av leder kvar att upptäcka som går kors och tvärs över den lilla ön.
Överlycklig cyklist :D

Inget stort fan av ljus lager annars men det här var den godaste San Miguel
jag någonsin läskat min strupe med!

lördag 21 november 2015

[RR] Två svenskor, en finne och en österrikisk guide

Turen som blev en annan

När nu snön yr som attan utanför fönstren kurar jag ihop mig i soffan och drömmer tillbaks till Gran Canaria igen, till den andra av våra tre turer i bergen fjärran från de bleka eller kräftröda nordeuropéer som oftast siktas vid matbuffén, hotellpoolen eller någonstans däremellan. Vi hade bokat in oss på den guidade turen med Free-motion som heter Guayadeque, den turen blev dock inte av pga de tidigare höstregnen. Stigen hade blivit alltför eroderad och förstörd. Turligt nog har de en fantastisk ersättningstur i bakfickan! Den går från den absoluta toppen av ön på 1940 möh i ganska rak sydlig riktning ner tillbaka till Playa del Ingles, 1700 höjdmeter går på stig! Den enda lilla klättringen som görs avverkas på grusväg. Mmm, den smakade mumma, den turen! 

Vi var ett litet gäng som körde turen: Lena, jag själv och finske Jussi som vi cyklat med dagen innan samt Andy the Guide. Det blåste riktigt snålt uppe på toppen och de 300 metrarna asfalt vi fick cykla som uppvärmning räckte inte mycket till. Fingrarna var stela och vita när vi hoppade på stigen bara ett tiotal meter från den högsta utsiktsplatsen vid Pico de las Nieves. Det var ökenvinden från Sahara, calima, som friskade i och drog med sig en ansenlig mängd stoff som låg som ett disigt täcke över ön resten av vår vistelse. Sommartid kan den föra med sig oerhörd värme, nu i vintertid var den dock tämligen svalkande. 

Cannondale Trigger med Roque Nublo i bakgrunden.

Stigen började ganska brant men underlaget var fast till en början, stora greppiga partier av bar klippa var ändå ett skönt underlag jämfört med alla de lösa, vassa flak- och rullstenarna vi cyklat på dagen innan. När vi hamnade i tallarnas skugga blev marken relativt slät och vi sladdade nerför den täta barrmattan. Nere vid den första stigkorsningen och andhämtningspausen var bromsarna rejält varma fast fingrarna knappt hade känsel ännu. 


Efter en kort sträcka pushbike och ett litet parti med hålnålskurvor nerför en brant skogsslänt kom ett alldeles fantastiskt flowigt stigparti. Det krävdes några tramptag här och där, några stenar skulle pareras, det gick att småhoppa och pumpa i små gupp. Riktigt skön bit av turen och då kom värmen igång i hela kroppen, dubbelt skönt alltså. 


I nästa korsning blev leden bredare, U-formad och med massor av trappstegsavsatser. Massor och åter massor av hopp- och lekcykling alltså! Samtliga avsatser var ytterst ryck-i-styret-vänliga och jag skickade iväg Triggern så mycket jag tordes, vissa landningar var snäppet stenigare än förväntat men det gick bra och fort och det var så aproligt att jag fnittrade i farten. Sen ville jag nog aldrig riktigt sluta le på hela dagen. Fast en del av leendet blev en smula ansträngt när stigen smalnade av och gick sådär halvotäckt exponerat på en bergssida, utsikten var dock vidunderlig, både här och på massor av ställen längs vägen. 




Som dagen innan så gick även denna tur över ett gammalt stelnat lavafält, vilket fantastiskt underlag att cykla på alltså. Ganska grovt och ojämnt, det var som att däcken gifte sig med underlaget, maken till grepp har jag aldrig tidigare känt! Aldrig en tillstymmelse till däcksläpp, varken på skrå eller vid inbromsning. Guiden stilade lite extra genom att ta en egen väg upp över en kam vid sidan om och ner för en brant, såg förstås lekande lätt ut. Själv hade jag nog slagit mig fördärvad om jag försökt följa. 



Här fick vi också en liten historelektion (igen, det var ganska många såna under turernas gång), stigen som följde var ett mycket mycket gammalt bygge som härstammade från tiden då ön genomkorskades av camino real - kungliga stigar. Byggda för att underlätta åsne- och människotransporter mellan de olika delarna/kungadömena på ön för länge sen. För att passera denna bergsbrant tvingades de lägga sten på sten i kringelkrokiga serpentiner och skapa denna kullersteniga led. Cyklas på egen risk. Åsnan som gick före oss tjurade envist på typiskt åsnemanér i varje kurva och krävde en del övertalning av sin förare för att fortsätta färden neråt. Jag förstod åsnan fullständigt, jag försökte rulla på cykeln nerför men inför varje tight kurva låste jag bromsarna och vägrade i sten att ens riskera störta utför kanten (säkerhetsräcken var tydligen inget som de gamla kanarierna ansåg nödvändigt). Andy körde förstås lätt och ledigt utför, med eleganta bakhjulslyft svängde han runt i kurvorna nån halvmeter ifrån 5-metersstupen. Imponerande! 





Jag och Jussi beundrar utsikten ner mot Cruz Grande, se bilden nedan.

Vi tog oss ändå ner, halvhasandes delvis på och delvis vid sidan om cykeln. Det var en lättnad när leden flackade ut och vi fick skyddande vegetation vid sidan om oss. Dock fortsatt väldigt teknisk cykling, fullt fokus och några close calls blev det i stenbrötet. Helt oförhappandes höll jag också på att blåsa av cykeln när vi helt plötsligt blev exponerade för caliman - den kraftiga ökenvinden igen, fick gå en bit med cykeln för att inte riskera rulla ut bland taggiga växter och stenar. Sistbiten ner mot Cruz Grande var kul sen, utmanande, nu hade det lösa underlaget återkommit med många större rullstenar blandat med vassa klippblock som absolut inte rörde sig ur fläcken. Det var något av en snabbkurs i att fort göra sina linjeval, med för mycket tvekan eller för mycket broms körde man fast direkt. Det mesta måste tas med fart i farten så att säga. Efter ett stopp var det svårt att komma upp på pedalerna igen. Mycket utvecklande för tekniken och väldigt roligt. En lättnad när stigen slätades ut mot slutet sen, varken huvud, ben eller armar orkar köra i bröt alltför länge i stöten. 



Sträckan som följde var mindre spännande, efter Cruz Grande följde vi en grusväg i några kilometer, det positiva var väl att vi tjänade in några nya höjdmeter som vi skulle få cykla utför sen. Vi stannade för macklunch vid Degollada de la Manzanilla, ett bekant namn från förra årets tur men då styrde vi ner på stigen österut mot Fataga där, efter nedsvald skinkbaguette fortsatte vi istället en bit till längs grusvägen till El Diablo trail. Vi funderade över hur stigen skulle se ut för att förtjäna ett sådan namn... 

Mera nerförsstig - tjoho!!

Men inte var det väl något särskilt diaboliskt över den, tvärtom - det var en alldeles fantastisk stig. Nåt litet parti fick vi väl knuffa cykeln och att ta mig runt switchbacks gick ju fortfarande inte, i övrigt var det skitkul. Nåt parti var återigen lite exponerat, men denna gång på höger sida vilket känns tryggare för mig eftersom jag som regel brukar trilla åt vänster :) 

Andy the Bikeguide berättar nåt om växter och getherdar.
Ett tiotal höjdmeter gick till spillo längs grusväg innan det avslutande långa stigpartiet som skulle ta oss ner till asfalten i Ayagaures. Det började lite spännande med en stentrappa med efterföljande kurvor, underlaget blev allt lösare ju längre ner vi kom. 

Jussi kör utför trappan.
Lena köra samma trappa. 
Vyerna var fantastiska och vi har aldrig sett bergen så gröna av växtlighet vid våra tidigare resor. Oktoberregnen hade satt fart på gräs och buskar, mycket mycket vackert. 
De två dammarna vid Ayagaures hade blivit påfyllda till glädje för alla i området som försöker odla något i denna torra del av ön. Men det tänkte vi inte så noga på när stigen återigen lutade på ganska ordentligt nerför och jag fick släpa broms i några skumpiga och vansinnigt roliga kilometer. Fick stanna flera gånger för att släppa på cirkulationen i mjölkstyrestinna armmuskler, har aldrig varit med om dess like. Mot slutet fick Lena veckans enda punktering, ett smärre under att det inte blev fler än en med tanke på alla de vassa stenarna vi inte alltid så smidigt körde över. Conti-däck med protection och högt tryck funkade tydligen rätt bra i terrängen. 



 Vid civilisationen blev vi "välkomnade" av en maffigt stor och respektingivande skällig vakthund, tack och lov bakom stängsel, nåde den tjyv som försöker palla frukt från den citrusodlingen. Utan risk pallade vår guide istället fikon lite längre ner i byn, färska mogna fikon direkt från trädet - de smakade himmelskt!! Stärkta av fruktsocker var det sen bara att rulla asfalt sista biten till kusten igen.

Glad och nöjd jag ovanför de två dammarna i Ayagaures.
Efter två dagars bergscykling var vi duktigt matta, men inte tröttare än att vi orkade pallra oss upp på hotellets takterass för att skåla i läskande sangria. Vilodagen som följde var välbehövlig, för vi hade ju ännu en tur inplanerad på fredagen sen, vår sista cykeltur och vår sista semesterdag på ön. 


måndag 16 november 2015

[RR] En annan slags charterresa till Gran Canaria

Chira trail, första turen av tre

En veckas charter med Ving i november, direktflyg från Umeå, all-inclusive, 4-stjärnigt barnfritt hotell i Playa del Inglés, 200 m till stranden. Faktiskt inte alls så tråkigt som det först kanske låter? För vi tänkte inte köra Sällskapsresan-stuket med grisfest och vältajmade vändningar i solstolen. Tre av de sex dagar vi, alltså Lena och jag, befann oss där nere bokade vi in guidade turer med Free Motion. Förra årets tur gav brutal mersmak och den här gången tog vi modet till oss att boka in oss på riktiga stigturer, istället för den "sport"-tur vi körde då. 
Chira trail var först ut på tisdagen. Vi äntrade minibussarna utanför Free Motions butik i Playa del Inglés, startpunkten för turen var Candedilla Café som ligger ca en timmes hisnande bilfärd upp i bergen. Åksjuketabletter rekommenderas till de som är det minsta känsliga! Väl där fann vi ut att gruppen bestod av fem pers + guide. Alldeles lagom litet gäng. Två äldre schweizare, Jussi från Finland i typ vår ålder samt vi två svenska damer. Guiden hette Andy och var från Österrike, han guidade oss på alla turer i veckan. Uppvärmningen bestod av några kilometer asfalt till Cruz Grande och ytterligare ett par km på grusväg därefter, innan Chira-stigen låg för våra fötter. "This trail is only for very experienced riders" skriver Free motion i sitt program. Vi var inte säkra på vad vi gett oss in på... 

Den fire road som tog oss från Cruz Grande till Chira trail.

Första vyn över stigen som snart dyker ner bakom krönet,
vad skulle månne döljas utom synhåll?!
Vi hyrde cyklar på plats, enklare än att bängla med sig dem på flyget i cykelväskor vi inte har och för att slippa köra sönder våra ögonstenar mot taggiga klippor på en atlantö. Cannondale Trigger är deras AM-cykel, 140 mm slaglängd, sänkstolpe, Magura-bromsar som jag inte gillar, en konstig Fox-bakdämpare, men åtminstone utrustad med mina egna pedaler som jag tog med hemifrån. Att ge sig ut på en lös, stenig, brant, krokig, lite halvt exponerad bergsstig på en ovan cykel är lite lätt läskigt. Jag brukar sällan tappa pedalerna, men redan under den första kvarten studsade jag av flera gånger för att bakdämparen inte betedde sig som jag är van! Det var skakigt och jag fick pulsrusning av adrenalin för varje tekniskt parti som skulle bemästras. En bit bakom mig gick Lena över styret i ett stenröse och offrade nån blodsdroppe till berget. 


Efter ett tag omvandlades stigen till en snällare stigning och vi fick tid att andas och betrakta de oändligt vackra omgivningarna. Pulsrusningarna la sig. Cykeln blev mer bekväm. Det var onekligen en tuff start, men vi blev fort varma i kläderna. 

Ett lätt uppförsparti för andhämtning, Lena skymtar där borta.
Partiet som följde gick böljande brant upp och brant ner längs en bergssida, det var väl egentligen bara guiden som fixade att cykla uppför varje knix. Vi övriga fick pusha till krönet. Stigarna är sliriga där på ett väldigt ovant sätt, lösa stenar från ett par centimeters storlek upp till ett par decimeter i diameter rullade fritt under cykeln, de jäääättelånga tallbarren som bitvis täcker marken glider gärna omkring och de ananasstora kottarna kan styra iväg ett fram- eller bakhjul om man inte är vaksam. Faktiskt har jag lite svårt att minnas alla sektioner av stigen just för att det krävdes sån massiv koncentration för att alls hålla sig kvar på rätt köl. 

Gruppen fotad av Lena.

Jag själv i bästa selfie-anda. 
Efter en lite längre pushbike-sträcka upp över en bergskam fick vi välförtjänt lunch, typ baguette med ost och spansk skinka, Free Motions standardlunch alla dagar i veckan! Den var torr men slank lätt ned ändå. 

Pushbike uppför lös stig av samma typ som
vi cyklade utför på andra sidan krönet.

Lunch i tallarnas svala skugga.

En glad och mätt jag -
notera jättekotten under mitt ben. 
Cyklingen just efter lunchen var svår, många switchbacks på löst underlag i en brant utförslöpa. Typiskt parti jag inte klarar av att hantera - till förberedelselistan inför nästa cykelsemester noteras att jag måste lära mig svänga!! Det börjar bli pinsamt att jag inte kan rulla runt en hårnålskurva utan att sätta i fötterna. 

En bild på min rygg någonstans längs Chira trail.
Efter att jag blivit lite förbannad på kurvorna kom ett jätteroligt och supertråckligt parti i och på kanterna av en bäckravin. Lite stillastående teknisk cykling är alltid skoj, fast det fastnar ju aldrig på bild... Fick bara upp kameran just efter det, när stigen slätades ut och slingrade sig iväg ut ur ravinen. Den skarpögde kan se Lenas rödrosa tröja mellan träden.


Vår guide körde som regel i täten och emellanåt samlades gruppen ihop. Att vi tjejer oftast hamnade på efterkälken verkade inte göra de andra något, de var så glada och trevliga hela högen :) Kändes betydligt roligare för oss än under förra årets tur med karlar som var långsamma på stig men prompt skulle cykla före oss ändå. Här åkte alla i sin hastighet med de snabbaste först, som sig bör! Inför varje nystart fick vi några ord om vad som väntade framgent, om det kom något parti som var extra klurigt eller om vi kunde förvänta oss en snabb och flowig färd till nästa hållpunkt. Det varnades även för de stigar som var extra exponerade, även det något som är helt nytt för oss Umeå-cyklister. Jag kände mig verkligen inte komfortabel med att cykla en halvmeter från stupen vid sidan om, det tog en del mental kraft att hålla kvar blicken på stigen. Titta ditåt du vill, inte dit du inte vill. 

Kruxigt stenparti som Jussi försökte köra.
Vid nåt ställe skulle vi cykla över ett ojämnt och lite tekniskt lavafält, det var alldeles fullkomligt magiskt roligt! Borta var de otäcka rullstenarna, på den gamla lavan var fästet fe-no-me-nalt och linjevalen många. Lika förbannad som jag tidigare varit på switchbacks blev jag nu fnitterglad över detta parti. 

Fotade bakåt när Lena kom tätt efter mig på stigen,
också hon med ett stort smil!

Så småningom kom vi över en bergskant där vi började se hus och vägar framför oss, det enda som återstod var ett apbrant parti med - surprise surprise - switchbacks, samt ett stycke bära cykel över storsten genom täta vassnår. 

Guiden triumferar efter att ha snirklat
sig ner en bit nerför branten. Ingen kunde
riktigt följa honom.
Vi trillade ut på landsvägen just ovanför djurparken Palmitos Park och fick se några av deras magnifika örnar och gamar segla över våra huvuden när GC-503 ledde oss tillbaks ner mot Playa del Inglés. All in all 42 km cyklade, 500 höjdmeter uppåt och 1700 neråt! 

Som sagt, det här var första turen av tre. Fler rapporter följer under veckan!