onsdag 30 juli 2014

O du sköna skog

Var ju två veckor sen sist!

Kan inte med att cykla i tropiska, svenska skogar. Hettan, den stillastående luften, svettningarna, aptit- och orkbristen skulle ha fällt mig i ett tidigt skede om jag försökt. Stigcyklarna har därför fått stå åt sidan i hela två veckor i väntan på mer dräglig temp, som dagens +22-24. Nu var det nästan lite gränspuck ändå, fast det gick vägen, jag hittade både in i och ut ur skogen! Och hade jäkligt kul till på köpet! 
Besökte I20-skogen igen, körde den uppmärkta MTB-slingan med nån avstickare på roliga sidospår. Slingan har modifierats något sen sist och blivit mycket bättre skyltad. Hade tillkommit några tighta småstigar med tvära svängar och plötsliga motlut, växeltummen fick jobba snabbt annars blev det stopp. Hetsade en smula med tempot, hade överskottsenergi efter några mer eller mindre ofrivilliga vilodagar, svettades floder under hjälmen, gick nästan 2 liter vatten på 1½ timme i skogen. 
Skitkul att ha fått vara ute i det gröna igen med och på en cykel, det får verkligen inte gå så mycket som två veckor mellan gångerna! 




söndag 27 juli 2014

Landsväg hela veckan

Cykling i Klass 2-varningens land

Topptemp över 30 grader minst 5 dagar i följd. Hur många kände till att SMHI hade en varningskategori för det innan denna sommar? Perioden verkar vara över nu, åtminstone i Umeå, kvicksilvret toppade bara på 28 grader idag. Tidigare i veckan slogs värmerekord med 32.2 grader, högsta noteringen på 132 år i Umeå.  Nån vidare bra träning är svårt att få till i värmen när en inte är van den. Har nöjt mig med att finrulla på landsvägen för att hålla igång benen lite smått. Inte idag dock, nu strejkar kroppen, ingen mer värme säger den nu! Jag lyssnar och nöjde mig med att plaska i en sjö. Hoppas på snar återhämtning när den mer normala sommarvärmen tar vid.


Smarta kor...

- dum cyklist?

Väl värt det för denna afterbike dock :)

fredag 25 juli 2014

Fjäll i sol & fjäll i regn

Ryfjället i repris, nytt försök en annan gång

Det är ju en given topptur när en är i krokarna av Hemavan/Tärna  - Ryfjället. Har varit upp på det förut med cykel, tämligen jobbigt att ta sig uppåt med cykeln bredvid, desto roligare åt andra hållet. Det såg bra ut nerifrån parkeringen intill E12:an.


Nerlastade med mycket vatten och cykelprylarna fastspända på ryggan knatade vi uppåt i högsommarvärmen. Det blev svettigt. I skogen alldeles vindstilla och brant. Men en vet ju, att belöningen väntar högre upp.

Uppåt, uppåt, uppåt.
I fjällbjörkskogen hörde jag Lena ropa bakom mig att hon fått punka. På uppvägen! Bara av att leda cykeln. Så fort vi stannade var myggen och knotten och småschvian på oss, men slangen måste bytas. Hittade ett pyttepyttehål i punkaslangen, nesligt. Bytet gick inte fort när hälften av tiden gick åt till att vifta flygfän, till slut var åtminstone allt på plats och däcket pumpat.


Inte långt därefter var vi uppe på kalfjället. Toppen finns då hela tiden inom synhåll, nära men ändå långt borta. Slog oss ner bredvid stigen för kaffe och fika, energin började tryta i kroppen, värmen tog på. En förbipasserande gångare/löpare erbjöd sig att ta en bild på oss båda där vi satt mitt på fjället. Tack du okända tjej!


Utsikten är milsvid där uppifrån, noterade att det florerade en del regnskurar i fjärran, såg lite märkliga mönster på sjöns yta vid fjällets fot. Oväder i antågande? Ignorerade det för tillfället och siktade vidare mot toppen.
Sista biten upp är det inte lönt att ta med cykeln, i stenskravlet kan ingen vanlig människa cykla, för utsiktens skull är det ändå väldigt värt att gå upp. Kikade bakåt igen när vi kom till stenrösena, nu fanns inget tvivel, det ösregnade nere på sjön, fågelvägen inte alls långt ifrån oss. Det hade varit fint att få ta toppen, men med risk då att bli ordentligt dränkta i det indragande regnet och så halt det skulle bli på stigen... Medan vi funderade kom de fösta enstaka dropparna på oss, vi bestämde oss fort för att bara satsa på cyklandet och låta toppen stå till en annan dag!

Regn på sjön, regnskurar över fjällen, molnen på väg mot oss.
Vårt snabba beslut gjorde att vi ändå fick cykla på övervägande ganska torr stig på fjället, vilket var skönt. Det är så brant att det är svårt nog att hålla nere farten även vid torrare och greppigare underlag, väta hade inte gjort saken bättre.



Den pyramidliknande toppen där vi nyss varit blev fort insvept i regndis, längre ner på berget fick vi det lite torrare.

Nere i granskogen blev det sen väldigt halt, med alla rötter som ligger i branterna där, svårcyklat minst sagt. Det blev mest promenad. Snopet, när man slitit hårt för att komma upp. Fast berget står förstås kvar till en annan gång, då ska det fikas på toppen och köras ännu bättre nerför leden!

onsdag 23 juli 2014

Underbara Hemavan, underbara fjäll, underbara människor

Hemavan Tärnaby bike park

Känner mig fortfarande hög på fjälluften, det är något magiskt med dessa berg. Det är så fulländat att jag knappt kan tro att det finns på riktigt. Mitt i allt finns cykelstigarna som grädde på moset. Inget fjäll är komplett utan ett knippe lyckligt leende cyklister ;)
Trippen blev tämligen spontan, ledighet sammanföll med intensiv fjällängtan, med kort varsel ordnade det sig med kattvakter och sagolikt vackert boende, därtill hade vi två vänner som redan var på plats och hade matat oss med vackra Hemavan-vyer under veckan. På lördagen stämde vi träff i bike parken.

Lena med sin limegulgröna Commencal Meta.

Malin & Maja, på parkens hyrcyklar.
Tror det är 4:e gången som jag skriver om ett besök i Hemavans cykelanläggning, det är något som drar mig tillbaka dit gång på gång. Lederna är inte de vassaste, liften ganska långsam, den lokala DH-kulturen nästan obefintlig, antalet besökande cyklister per dag är lätträknade. Ändå vill jag dit, igen och igen. Det är så vackert ju, cykelkänslan är fantastisk, starten går på småstökigt kalfjäll och lederna tar en ner igenom den vackraste fjällskog, just i dessa dagar mer intensivt grön än jag någonsin tidigare sett den.


Foto: Maja. Tack!
Om man ska säga att det saknas något vitalt i bike parken, så är det en lättrullad och välshapead led med flow och hopp. En maskingrävd sak som ger ett andningsrum från det konstanta jobbandet i de övriga stigarnas fjällstök. För de befintliga lederna ÄR jobbiga, jag uthärdar aldrig en heldag utan rejäla pauser. Med pigg kropp och vaket huvud är det dock både riktigt kul och riktigt utmanande att försöka hålla bra fart hela vägen från topp till bott. Och lite läskigt, ty det är redigt brant på sina ställen.



Det var inte helt lätt att hålla sig på cykeln hela tiden. En liten bildserie på Lena får demonstrera:


Efter diverse akrobatik avslutades det hela med en glidtackling in i enbuskarna:

För egen del blev det största missödet en brusten växelvajer, hur det nu gick till? Kunde tack och lov köpa loss en från uthyrningens cykelverkstad, inte för att växeln behövs så mycket just vid downhill, men vi skulle ju ge oss på lite andra turer också.


Toppenkul att vi kunde sammanstråla med Maja och Malin, i goda vänners lag är delad glädje mångdubbel glädje. Hoppas få cykla många fler gånger i det fina sällskapet! Fler bilder från vår dag hittas på Majas blogg: http://ettstegtill.outsideonline.se

Enligt tradition avslutade Lena och jag dagen med Syterbäcksleden, denna makalösa pärla till fjällstig. Redan på vägen mot Syterbäcken häpnar en över Kungsledens vackra vyer.




Sen är det bara att droppa in, med rull, pump och pyttelite trampa bjuds man på en av fjällvärldens härligaste stigar. Så härlig att jag sällan får upp kameran, alla som varit där vet vad jag menar. Det är omöjligt att inte ha ett stort flin från början till slutet, så otroligt härlig.

Som pricken över i:et, fullständligt utmattade med hungern våldsamt slitande i magen, tog vi oss ändå tid att svalka varma cykelkroppar i Uman. Här någonstans började hjärnan få en overload av hur många vackra vyer den kan ta in på en och samma dag...


måndag 21 juli 2014

Spontan fjälltripp med #cykellycka

Helgens bästa bild

Favorit i repris: Hemavan! Storslagna vyer, härliga fjäll, underbara cykelstigar. Oj så vackert det är, oj så fort en helg går, oj vilken tur att det snart kommer fler semesterveckor. Kommer mer av en bildbomb imorgon :)


fredag 18 juli 2014

Hon är på väg tillbaks, med märgspik, rehab och pannben

Hårt pressad av en invalido

Kan man bryta båda benen i en lavin och vara tillbaks på hojen för aggressiv stigcykling blott 5 månader senare? Normalt sett vet jag inte om det är möjligt, i detta fall är dock svaret ett rungande ja. Kan tillägga att det är fa-an inte det lättaste att hänga på en hårt rehab-tränande person vars målsättning är att snart klara 3x15 enbensböj på balansboll! Rehab eller ej, det verkar som den övningen är the shit för att bygga starka cykelmuskler för uppförsbackar. 
Det är otroligt kul att se henne tillbaks på cykeln igen, tillbaks i skogen, på stigen framför eller jagandes just bakom mig. Andrea var frekvent återkommande i mina inlägg föregående säsonger, men av förståeliga skäl inte i år. Förrän nu då! Ett hett lästips är att besöka även hennes blogg: hungryhen.wordpress.com 

Vi hojade i Holmsund en kväll, det var andra gången vi cyklade tillsammans, även denna gång med lite brasklappar i förväg om fötter som inte är som de borde och konditionen är inte lika återhämtad som benstyrkan osv. Inget jag ifrågasätter, förstås, likväl fick jag ligga på rätt hårt själv med fullt utnyttjande av lungkapacitet och värkande cykelben tämligen omgående under turen. 
Inte var det nåt fel på peppen heller! Vid en passage över hällarna där jag normalt rullar försiktigt på sidan om blev jag varse att det fanns en rakare genväg, ett litet "skjutdrop" där ett lätt ryck i styret får cykeln att segla ner på nästa hällplatå. Inget jättedrop, några decimeter bara, kanske rullbart, men Andrea visade ju först och då vart jag förstås hetsad att ta det också... 


Stackars Canyon, det var länge sen den pressades så här hårt.

Holmsund ligger ju alldeles vid havet, det är rätt så platt och teknisk stig. Fast så finns de här små partierna med kanske bara nån meters höjdskillnad som är brantläskiga. Trappan t.ex. Hon med metallskrot i skelettet cyklade först i ledet och bara körde på, jag hann inte ens reagera på att hon faktiskt körde, än mindre hala upp kameran. Den är brant och den är lite otäck, finns ingen bra startsträcka och nedanför är det bara sten. Tror det här var första gången jag körde den med XC-Canyon, har nog bara rullat Enduron där tidigare, vilket ändå säger en del om hur läskig den känns. 

Lena står bakom mig och väntar på sin tur. 
Hetsen går lite åt alla håll. Någon sätter ett bökigt parti först, sen vill alla andra också klara det, eller åtminstone försöka några gånger. Jag snikade förbi just denna passage, men Lena gav sig inte utan tog om kurvan och de efterföljande stenarna tills det gick. Då blev Andrea pepp och skulle minsann sätta den också (och lyckades galant med det). Det är fantastiskt utvecklande med detta utbyte! 


Var väl bara en passage jag fick bli ensam om ikväll, gränserna hade flyttats fram nog mycket för en kväll för de andra, egentligen mig också - fast så positionerade sig fotografen nedanför stenarna och det var "bara" till att köra, eller försiktigt skumpa, nerför stenarna för att få en sista bild från kvällens stigar. 


Ger mig den på att det inte dröjer länge innan de andra kör den också. Därefter blir det väl dags att höja nivån ytterligare igen :) Utvecklande är bara förnamnet!

onsdag 16 juli 2014

Nackskydd vid DH? Nu har jag testat!

Leatts vara eller icke vara

De flesta som varit i en DH-backe har sett en majoritet av cyklisterna köra utan nackkrage. För egen del har jag aldrig använt det tidigare och heller kanske inte reflekterat djupare över huruvida jag borde göra det. Någonstans har väl prislappen avskräckt och jag tycker inte att jag kört så hårt/riskfyllt att det känts befogat. Eftersom jag nu alldeles uppenbarligen har ett nackskydd lär jag ha svängt i frågan. Egentligen har inget särskilt hänt, utan det är något som det funderats över fram och åter en tid. Har läst forumtrådar och recensioner från världens alla hörn, vägt argumenten mot varandra och att det överhuvudtaget hamnade på tapeten kommer sig av att jag numer hänger ihop med en IVA-sjuksköterska - i deras värld är alla försiktighetsåtgärder av godo då de sett alldeles för många fall som egentligen inte borde ha behövt hamna i deras händer.
Att falla är väldigt lätt hänt, det vet alla cyklister, att falla olyckligt är precis lika lätt hänt fast det händer bara inte lika ofta. När det väl händer vill en förstås att skadorna minimeras. Därav att jag t.ex. alltid cyklar stig med hjälm och knäskydd, båda har räddat mig från otäckheter och smärta vid flera tillfällen. Vid downhill har det varit lika självklart att ryggskyddet åkt på, tillsammans med skyddsplattan över bröstet, de hårda armbågsskydden och fullfacehjälmen. Till skillnad från tidigare finner jag det nu rätt rimligt att även skydda hela kotpelaren ända upp till skallbasen. Skulle jag råka ut för den osannolika kraschen att nacken bryts vill jag inte, eller framför allt inte att mina nära anhöriga, efteråt ska tänka: "Det här hade kunna förhindrats med ett nackskydd."
Klickade hem ett Leatt DBX Comp III från Bikester för nån vecka sen och skruvade ihop det inför en utflykt till Bygdsiljum bikepark. Ville testa hur det kändes och det kändes bra! Med lite justeringar kommer jag knappt märka av att det sitter där - förrän det behövs! Huvudets rörelseomfång begränsades tydligt i alla riktningar vilket ingav en trygghetskänsla. Samtidigt tyckte jag just inte att det blev för begränsat under åkningen. Jag kände av att hjälmkanten tog i kragen ibland, men inte att det hindrade mig från att titta ditåt jag ville.
Tänker mig fortsätta använda Leatt:en när jag kör utför, det finns väl ändå inget som heter att man skyddar sig för mycket i onödan? Och jag vill inte behöva träffa mina vänner på sjukhuset när de är i tjänst...

Dagen i Bygdsiljum var för övrigt fenomenal!! Det var dammtorrt i backarna, t.o.m. Mossen där inne i granskogens skugga var helt upptorkad, tror aldrig jag varit med om dess like. Grymt kul var det, förvånansvärt mycket folk för att vara en fin, varm, solig dag (cykling >> strandhäng!). Efteråt åt vi Den Godaste Mjukglassen detta år förmodligen kommer bjuda på från Westmans café i just Bygdsiljum. Deras hemmagjorda mjukglass var lika fenomenal som dagen i övrigt.




måndag 14 juli 2014

Ny MTB-led i stan och en omgång Ruffie

Två nyheter på samma dag

I en tidig morgontimme, dvs 10:00, det är tidigt för att vara semester, samlades ett gäng tappra själar på en gräsplätt vid Nydalasjön. Ledarfiguren dök upp med en gammaldags bergsprängare (med ipluggad iPhone) och skulle leda ett pass Ruffie. Googlar man namnet dyker det upp beskrivningar typ kampsportsfys i förenklad form utan sparringmoment, funktionell träning i intervallform med kampaktiga parövningar osv. Nåväl, är väl aldrig fel att testa något nytt? Fast i detta pass var kampdelen nedtonad till förmån för löpintervaller mellan övningarna, Ruffie running kallas det då. Efter 50 minuter var kroppen rätt mör både av den gassande solen och de jobbiga, ovana träningsmomenten. Det hotades om efterföljande träningsvärk vilket mer än väl visat sig slå in. Det var rätt tufft, intensivt, löpintervallerna höll pulsen på hög nivå. Den som vill prova kan kolla in gruppen UmeåRuffie på facebook.

Just innan jag face plantade i gräset ;-) Eller nä, det gjorde jag
väl inte, men jobbigt var det! 

Ett avsvalkande bad senare slog cykellusten till. Några GCK MTB-cyklister hade märkt upp en 5km-slinga i I20-skogen dagen innan. Mina bilder gör inte stigen rättvisa, det var en slingrig och bitvis lite teknisk led. Det gav lite huvudbry att leta sig fram eftersom det ännu inte är så välskyltat i alla korsningar, det blev för besvärligt att både orientera sig och fota, så det blev inte särskilt många bilder tagna.

Den första skylten på banan, på grusvägen vid Röda ladan på I20 (där motionsspåren börjar). 



Fick köra några stigar som jag faktiskt inte sett tidigare, roliga smala stigar med stenar och rötter och sånt. Det här var ett kul initiativ av GCK-cyklisterna!

lördag 12 juli 2014

Svettig MTB-med-bad & fika-tur längs Tavelsjöleden

Rapport från hemmaskogarna

Såhär några dagar i efterhand...
Tog en tur i tisdags med fina människor som tycker om att vara ute i skogen. Jag har väl inte så värst mycket högre krav än så på folk för att jag ska finna med sympatiska och känna samhörighet. Bonus tillkommer förstås då cyklar kommer in i bilden. Maja, som bloggar på http://ettstegtill.outsideonline.se och mestadels springer annars (vet inte om det syns på bilderna, men hon hade nån slags Ultramarathon-tröja på sig), fick låna en av Lenas cyklar och hängde på en tur längs Tavelsjöleden. Kaffetermosar i ryggsäck och med siktet inställt på ett bad i Piparbölesjön.
Drog iväg från Regementet mot Hamptjärnsberget som första milstolpe (efter 5k).


Halvvägs upp på berget slängde jag en blick bakåt och fick se en i skogen, åtminstone där vi befinner oss, inte helt ovanlig syn. Något nöter stenkrux med omtag, en annan sitter bredvid och fotar.


Är väl en av anledningarna till att vi inte alltid tar oss så värst fort framåt längs stigarna ;)
En av bilderna från stenkruxet från fotografen på huk:

Efter dokumentationen för eftervärlden och bloggläsarna trampade vi på igen, över stora vägen och in på den sandiga Kullaheden. Mycket av en transportsträcka, en och annan lulebo skulle nog känna sig som hemma i dessa omgivningar. Fanns t.o.m möjlighet att fiska upp en kamera i farten och skjuta av bakåt.


Varmt som stryk var det denna dag, 26-27 grader nånting. Fann en stunds svalka i Kullabäcken.


Tavelsjöleden är riktigt fin där uppåt, ändå är det rätt sällan jag tar mig tiden att följa den så här långt. Det tog ungefär en timme att tillryggalägga den första milen, terrängen är lite småbökig men sällan tråkig.


På Rättberget tog vi fikapausen, kaffe, kakor, mackor slank ner med lätthet. Solen gassade, vi gjorde oss ingen brådska därifrån. Kikade på kartan för att finna en genväg mot vattnet och det gjorde vi, styrde av från leden och följde grusväg och en för mig ny singletrack som tog oss mot plantskolan i Piparböle och sedermera Piparbölesjön.


Sjön är djup och känd för att vara rätt kylslagen. Vissa travade i direkt och hävdade att där var varmt, andra tassade i mer tvekande och kände kylan krypa in i benmärgen. Sanningen låg väl däremellan. Det var hur som helst inte tokigt alls att kyla ner en överhettad cykelkropp i vattnet en stund.
Tog sen endurostigen längs med Kullavägen på tillbakavägen.

Maja.

Lena.

Jag.
En oroväckande knakande cykel satta sen stopp för vidare skogsäventyr, asfaltsvägen tillbaks till Regementet kändes tryggast tills knaket lokaliserats. På parkeringen fick jag sen (på fotografs order) förevisa att jag övat lite på detta med bunnyjumps. Fortfarande svårt att få riktig höjd på dem, grunden finns där, måste bara komma på hur man får till den där extra knycken med bakdelen.


Väl hemkommen tog värmen ganska mycket knäcken på mig, hettan är välkommen och efterlängtad och allt det där, det tar ändå lite tid innan kroppen lär sig hantera och fungera i sommarhettan. Lagom tills den lärt sig brukar hösten komma...
Fantastiskt fin sommarutflykt var det ändå, toppenfin och torr cykling, gott fika, supertrevligt sällskap, glad cyklist somnade gott på kvällen.

Lite smolk i bägaren bara pga &#%!#-Elixir bromsarna som återigen tagit in luft och nu kniper åt beläggen så skivan inte går in emellan dem. Fick alltså köra hela dagen utan frambroms, ogillar krångel av det här slaget.