Vi (Annika, Marie,
Kristin och jag) tänkte oss en långtur som start på fjällvistelsen, medan kroppen var pigg och fräsch liksom. Jag hade kikat på kartan i förväg och sett en led som går från Drottningleden, över Murtsertopparna och via Stabre-stigen ansluter den till Kungsleden mellan Syterstugan och Viterskalstugan. Något riskabelt att köra en tidigare osedd led ty den kanske inte alls är cykelbar, äventyret avskräckte dock ingen på förhand.
Vi cyklade från den bekväma stugan i Portbron in till Hemavan och upp till Kungsleden och vidare in på Drottningleden. På vad som kändes som nästan ingen tid alls så hade vi knuffat cyklarna upp över trädgränsen.
|
Annika & Marie. |
|
Kristin. |
Molnen låg på ungefär 1300 meters höjd när vi började, men när vi lämnade Drottningleden och tog stigen upp mot Lilla Murtsertoppen kom regnet över oss och med det molnen och vinden. Det blev lite blött och kylslaget. En snabb chokladpaus i lite lä bakom stenen gav ny energi till benen.
Och så knallade vi på upp till första delmålet: Lilla Murtsertoppen. Här var det riktigt j-la kallt. Efter att ha burit och hållit i cykelns kalla metall var fingrarna stelfrusna och enda sättet att hålla värme i resten av kroppen var att hålla sig i rörelse. Verkligen en helt annorlunda upplevelse än
för några veckor sedan när vi stod i T-tröja i gassande sol där uppe.
Vi skulle dock ännu högre upp, upp på Murtsertoppen - 1413 möh. Hur långt bort den låg och hur stigen dit såg ut hade vi ingen aning om, sikten uppe bland molnen var runt 50 meter tippar jag på. När man stod vid en ledmarkering kunde man knappt se nästa. Vissa partier fick vi klättra med både händer och fötter till hjälp och hiva upp cyklarna över hala klippor, fast det fanns också några meter här och där som var cykelbara.
Efter okänd tid så var vi till slut uppe dagens högsta punkt. Ett smärre under att jag ens lyckades få igång kameran här, fingrarna var helt bortdomnade sen länge. Vi kände oss väl ändå hyfsat starka allihopa, men kalla förstås. Jättekalla. Sådär så det gör svinigt ont i fingrar- och tårkalla. Det fanns just inget bra läge att stanna och äta i, regnet övergick emellanåt till hagel och det blåste isande vindar.
Det fanns som synes ingen utsikt att tala om, ingen mening att stanna längre än nödvändigt på toppen alltså. Vi hastade vidare längs leden österut. Något direkt tempo gick det dock inte att hålla, det visade sig att denna sluttning är ett blockterrängens mecka! Ett sterilt, nästan utomjordiskt landskap, med stora stenar omkastade huller om buller. Cykel kändes inte riktigt som det optimala fordonet här. Vi var dock tvungna att halka oss vidare ner den här vägen och vi hittade snart lite lä där vi kunde ta ännu en hukstående snabbfika med kaffe, macka och choklad.
Till slut fick vi vår belöning för slitet ändå. Vi kom ner under molnen, marken blev slätare och vi fick en stig att följa. Cyklarna kom äntligen till användning och nöjda leenden bredde ut sig. Den värsta prövningen var över! Vi hade tagit oss igenom misären med gott mod ändå och alla hade krafter kvar.
Det blev en blandning av tramp- och rullsträckor därefter, tills vi kom ner på ännu lägre höjd och blötmarkerna tog vid. Sugande, gräsiga myrar som oftast ändå gick att trampa sig fram igenom, men det sög ganska ordentligt bitvis. Leden var helt ospångad och vi fick hoppa/vada över en del vattendrag.
Vi visste dock att Kungsleden inte var alltför långt bort och den håller ju betydligt högre standard. Har för mig att klockan var ungefär vid 17 när vi till slut nådde Kungsleden och skylten där det stod Hemavan 19. Vi räknade efter i huvudet och kom fram till att vi nog borde hinna tillbaka innan mörkret faller. Fast då räknade vi inte riktigt med motvinden från h-e som kom med besked när vi styrde västerut genom Syterskalets dalgång. Hur som helst så var vi tvungna att ta en ordentlig rast. Syterskalets raststuga dök upp på precis rätt plats vid rätt tidpunkt. För första gången under dagen så kunde vi sitta ner ordentligt och äta och dricka utan att riskera att förfrysa lemmarna.
Kort efter att vi lämnat stugan mojnade vinden och vi kunde cykla vidare över fjället. Benen började bli rätt möra, men cyklingen var så fantastiskt kul att vi fortsatte trampa på med gott humör. Att vi måste ta oss tillbaka innan kvällen låg ju som ytterligare en motivation i bakhuvudet och överlevnadsinstinkten gjorde att man inte lyssnade alltför noga på kroppens signaler. Fokus låg i huvudsak bara på att cykla framåt i stadigt och säkert tempo. Helst vill man ju inte vurpa och slå sig alltför hårt på ett sånt här ställe, även om det här vore ett bättre läge än uppe bland molnen nära topparna... Förutom att jag flög över styret när jag fastnade i bäckfåra så gick cyklingen hyfsat fint. Stigen är skapligt teknisk bitvis och riktigt, riktigt rolig.
Det fanns även stunder när vi kunde stanna upp och njuta av vyerna. Som en tillbakablick genom Syterskalet, så fantastiskt vackert!
|
Vad är väl en RR från fjällen utan den obligatoriska bilden på renarna? |
Mot slutet kom nästan solen fram en stund, den hade vi inte alls sett till sen morgonen.
En bit innan Hemavan lämnade vi Kungsleden och styrde ner Syterbäcksleden istället, den är alltid så fin och rolig. Fast just denna gång minns jag knappt hur den var, jag var så trött på slutet. 11 timmar efter att vi lämnat stugan var vi tillbaka vid dess dörr. Hungriga som en flock vargar, trötta in till benmärgen och väldigt, väldigt nöjda över att vi klarat oss igenom en sådan miserabel och äventyrlig dag. Jag är väldigt imponerad över detta gäng med tuffa brudar som klarade av den hårda dagen med flaggan i topp.
Det är ingen tur jag någonsin skulle få för mig att göra om, att släpa cykel uppför och nerför i blockterräng är ingen höjdare, men de sista milen var otroligt vackra och jag är ändå väldigt nöjd med dagen som helhet!