Hemavan Bike Park

Första dagen av tre i Västerbottensfjällen. Annika och jag värmde upp med en dag i bike parken, innan de riktiga fjällturerna tog vid. Förra årets besök där var ganska läskigt, jag var ny på downhill och rädd för det allra mesta. Räknade med att det skulle flyta på lite bättre den här gången, icke desto mindre blev jag ändå skakis under den första resan upp i liften. Backarna ser så branta ut och marken så hård. Fjällmiljön runt omkring utgör dock en perfekt distraktion - det är så galet vackert!

Överdramatiska moln, de regnade inte på oss.

Man kan inte se sig mätt på utsikten ner mot dalen där Hemavan ligger. Visst bör man hålla fokus på cykelleden, men det går som inte att hålla sig ifrån att stanna till emellanåt, dels för att andas lite, dels för att njuta av vyerna.

Annika körde i stilig flanell under dagen.

Vi höll oss ifrån de lättare lederna, de brukar ha en tråkig tendens att mest likna en leråker när det som denna gång regnat en del dagarna innan. Alltså återstod bara de tuffare lederna 4 & 5. Vi körde även 6:an, som ska vara den svåraste och enda svartlistade leden. Håller inte riktigt med om klassificeringen dock. Hade det inte varit för alla vatten- och leransamlingar hade led 6 varit den roligaste och inte alls svårast. Enda kruxet som krävde en liten förhandskik och ett omtag var den här "lilla" stenen som skulle rullas.

Led 4 tycker jag annars var den svåraste, tydliga framsteg märktes där under dagen. Annars höll vi oss mest till nr 5 - där kunde man hålla god fart och den är lagom småläskig.

Utsikten ner mot Hemavan fick jag se lite för mycket av. Fick göra den nesliga resan ner med liften när jag punkat. Aldrig har det känts som att liften gått så långsamt. Mycket folk var det i liften också, på sätt och vis kul så de får in pengar och kan hålla igång systemet, men det gör ju att det tar extra lång tid med alla start/stopp för av- och påhopp. De flesta som åkte liften var vandrare förstås, men alla hyrcyklarna rullade i backen också.

Avslutade dagen med Syterbäcksleden som inte direkt hör till DH-anläggningen. Vi trampade iväg ett par kilometer längs Kungsleden i riktning mot Viterskalet och svängde sen ner på stigen som följer Syterbäcken tillbaks ner i dalen.

Kungsleden.

Otroligt fin och naturskön led. Lagom utmanande utan att vara alltför tuff, man är ju rätt mör efter alla adrenalinspäckade timmar så den här svängen är skön att avsluta med som nedvarvning. Det är ett långt åk också, väldigt härligt.

Det var skönt att trimma in utförsåkarskillsen innan det blev dags att friåka ner från fjälltopparna nästföljande dagar. Tyvärr satt inte skillsen där de skulle under hela dagen, utan jag lyckades förstås fara ut i fjällbjörkskogen och stöta i samma tumme som jag redan misshandlat både i Järvsö och i Bygdsiljum tidigare i sommar. Aj! Men nu vet jag att alla övriga skydd funkar som de ska iaf.