Topptur Daalåejvie

Dagen efter 11-timmarsturen behövde vi för det första lite sovmorgon, för det andra en ny eker till Annikas framhjul och för det tredje en betydligt softare cykelrunda. Vi siktade in oss på Daalåejvie, en topp på 1337 möh en liten bit norr om Hemavan. Stigen upp går direkt från E12:an i Klippen. Riktigt fin topptur att göra!! Knuffa upp, cykla ner - lika enkelt som kul. Fast ändå lite jobbigt förstås, det är ju inte gjort i en handvändning att ta de där dryga 800 metrarna i höjd.
Första biten av leden går genom brant(!) fjällskog, som sen planar ut över en halvblöt fjällplatå innan nästa stigning tar vid. Bitvis så brant och bökigt att det går bra mycket lättare att bära än knuffa cykel, även om det här sättet svider mer i benen.

Lika miserabelt som det var dagen innan, lika glassigt hade vi det denna dag. Med gott om tid på oss kunde vi sitta ner och fika ordentligt, njuta av solen, kaffet och fjällvyerna. Toppen låg där bakom och väntade på oss.

Runt 1100 meter så planar fjället ut en bit, kammen man befinner sig på är cyklingsbar åt båda håll. Någonstans går väl leden men terrängen inbjuder till cykling precis var man vill.

Därefter tog den sista klättringen till fots vid, vi bar och puttade cyklarna upp till den sista branten innan toppen. De översta 100 metrarna kändes inte riktigt cyklingsbara för någon av oss, med mer skills fixar man det men det är tokigt brant och mycket stenblock. Vi kände oss nöjda med att bara promenera upp den sista biten och tog oss en till liten kaffeslurk på toppen.

Sen fick det vara slut på softandet! Efter en så lång promenad upp är man peppad till tänderna inför att få köra utför! Hela vägen upp går man och funderar över linjeval, bygger upp lite lagom med rädsla inför branterna som nerifrån sett inte verkar cyklingsbara, förväntningarna och nervositeten kittlar i magen. Känslan när man äntligen får sätta sig på cykeln och börja rulla utför är oslagbar!

Sen får man förstås inte heller glömma att njuta av miljön man befinner sig i. Fjällvärlden är magisk! Vidderna, tomheten, vi såg inga andra människor på vår tur, det var som att allt tillhörde oss och våra cyklar. Mäktigt!

Sen gick nerfärden inte helt problemfritt, Annika var den enda som inte klotade. Både Marie och Kristin gick omkull rätt tidigt, vilket föranledde en något försiktigare cykling därefter. Jag sparade min praktvurpa till den allra sista biten, bara några hundra meter från bilen i en brant men i övrigt ofarlig och oteknisk grässlänt i skogen. Då hade vi ändå kört betydligt hårigare partier just innan, men här lyckades jag ändå flyga över styret och mosa höger m.vastus lateralis mot cykeln samt bryta sönder delar av höger bromshandtag. Det satte nästan P för vidare cykling, även om jag rullade några försiktiga varv i bike parken dagen efter, när de andra gick på fler turer.

Daalåejvie alltså - kanonfin topptur att göra med cykel! Om man kapar lite tid från fikapauserna så fixar man nog turen på ett par-tre timmar nånting. Just denna dag inbjöd dock till ett chill tempo med mycket tid för njutning och allmänt fjällhäng. En riktig toppentur med ett skönt gäng starka brudar!