fredag 30 maj 2014

Funderar/planerar/önskar inför sommaren

Diverse om diverse

Vad ska en hitta på i sommar månntro? Sammanlagt fem veckors semester och en massa lediga helger på det. Tidsbrist torde inte vara en faktor att behöva ta med i beräkningen :-) 
Cykelsommaren kommer startas upp långt innan semestern dock, för jag räknar med att återse den här skylten inom en väldigt snart framtid: 

En långweekend i Järvsö ska ge en kickstart för utförsåkningen är det tänkt. Ringrostighet botas bäst med intensivterapi och mycket adrenalin. Även Bygdsiljum bike park ska besökas ett antal gånger för att hålla kropp och huvud i trim, det får inte bli en sommar i feghetens tecken, jag ska återta skillsen att hoppa och droppa och inte bromsa så jäkla mycket.


När jag är inne på spåret sommar och cykel kommer också ofrånkomligen tankarna på fjällen!! Hemavan har tagit en välförtjänt plats i mitt hjärta, jag vill/ska dit och knuffa cykel uppför branta berg igen!


Det vore trevligt att bekanta sig med nya berg också. Jag har några gratis gästnätter på Saxnäsgården att inkassera, både Stekenjokk och Marsfjället ligger i krokarna. Det sistnämnda började jag sukta efter när jag Andrea rapporterade om hennes och Marrans tripp dit i tidíghösten förra året. 
Lånad bild från Andreas blogg: http://hungryhen.wordpress.com
I flera år har jag också drömt om Jämtlandsfjällen och Åre. Det har inte blivit av ännu, men tanken ligger där och gnager. Där finns episka toppturer att göra och en beryktad anläggning för utförsåka, Jämtlandstriangeln vore förstås också kul att se, cykla och uppleva! Det fina med fjällen är dock ändå att de ligger där de ligger, tar jag mig inte dit i år (heller) finns de alltid kvar till nästa sommar. 
Lånad bild igen, Jämtlandsfjällen på happymtb: http://happymtb.org/forum
Utöver äventyren utomsocknes vill jag förstås lägga den stora mängden cykling i hemmaskogarna. På tråckliga småstigar med fikapauser på klippor vid havet :-) 


En liten dröm jag har i smyg är att resa iväg till en deltävling i Canyon Enduro Series, de verkar ha det så fantastiskt gemytligt på dessa tillställningar och cykelsträckorna verkar vara ena riktiga guldkorn handplockade ur det gytter av stigar som korsar våra skogar. Fast så var det det där med nummerlappar och tidtagningar och resultatlistor och allt sådant otäckt. Tanken finns åtminstone där, än så  länge högt upp i det blå, men den kanske blir mer jordnära en vacker dag. 


Som synes så är tankarna inför sommaren mångtaliga, vad det blir av allt kommer förstås rapporteras här på bloggen :-)

torsdag 29 maj 2014

Flåspass med syrliga ben i försommarkyla

Låtsades att jag var en snabb-cyklist

Behövde få ur mig mycket kroppslig energi på kort tid. Transformerade mig ytterst tillfälligt och lite halvt till att vara en wannabe-XC-cyklist som pressar i jämnt och högt tempo över en lite längre sträcka. Huga så jobbigt, men väldigt effektivt sett till mitt syfte. Körde Hundspåret vid Nydala, tekniskt lätt och snabbkört, tyvärr med några segment seeeega myr/träsk/kärr. Så fort underlaget tillät försökte jag dock stå på, benen brände, bröstkorgen kändes för liten. Det var nästan lite otäckt, hade inte ens nå fika med mig!
Jag blev åtminstone trött och rastlösheten lämnade mig för en stund. Och det är ju alltid härligt att få komma iväg till skogs en stund mitt i veckan.
Må ni alla nu få en fin långhelg!





måndag 26 maj 2014

Bräntisintervaller á la pushbike

Mycket putta, lite rull

Efter det mindre vevpartihaveriet i fredags så var Enduron nu återigen fit for fight efter ett snabbt besök i Dr marrans garage. Därpå följde årets första dedikerade utförspass på cykeln. Lilla Bräntberget fick agera downhillarena. Det var oflowig, osmidig fegkörning med mycket broms och markkontakt som gällde. Jag tror att jag helt glömt bort hur man gör. Likaså tycks benen ha glömt hur det går till när man knuffar cykel uppför, hur ska sommarens fjällturer bli?! Passet blev raka motsatsen till ett styrkebesked, men då har ju inte utförssäsongen dragit igång ännu, än finns tid att återfå farten i kroppen och modet att rycka i styret!




lördag 24 maj 2014

Mekaniskt strul

Röbäcks-förbannelsen

För inte alls länge sedan havererade ett vevlager just som vi skulle ut i skogen i Röbäck, jäkligt snopet när man stod där uppkittad i cykeldressen och inte kom längre än till parkeringen. Idag kom vi oss hela vägen ut i skogen och upp på några hällar. Jag hann t.o.m. ta en sällsynt selfie innan ett nytt mekaniskt problem uppdagade sig.


Glad som en lärka ena sekunden, med åskmoln i blick sekunderna senare. Hela vevpartiet på Enduron förefaller sitta löst, mer än så har jag ännu inte hunnit undersöka saken.
Två cykelhaverier, på två helt skilda cyklar, vid två skilda men i tid och plats ändå närliggande punkter. Vilar en förbannelse över Röbäcksskogen?
Fick låna den gamle Scott:en för att ändå få en tur till skogs, men mina tankar befann sig hela tiden hos den vackra, röda. Inte ens vidsträckta hällar eller utförsbacken med en kurva fick mig på bra humör därefter. Varför kan cyklar inte bara funka?! Det har ju blivit sommar, jag har inte tiiiiid att meka mera nu.



fredag 23 maj 2014

I en avkrok i cyklingens U-land

Fast visst är det ett I-landsproblem egentligen

Kom hem alldeles tomhänt från dagens tur bland stans största cykelåterförsäljare. Det är svårt att stödja de lokala handlarna när de inte kan uppvisa ett vettigt eller ha intresse av att bredda sitt utbud av cykelprylar. Likriktningen är snudd på total, samma märken och samma modeller överallt. Inte konstigt att butikerna har svårt att hävda sig mot näthandeln, men det blir förstås där mina shoppingpengar hamnar återigen.
Nåväl, det sparar lite tid iaf, att klicka på köp istället för att kuska runt till butikerna - tid jag nu istället ska lägga på att cykla!

onsdag 21 maj 2014

Bilder från senaste skogsturen

Finrull till skogs med kaffepaus

Umåker, Hässningberget, soft-ish tempo i eftermiddagssol. Det var nån dag sen, myggen hade ännu inte riktigt fattat att värmen kommit. Vi är blekare än blekast och än syns ingen knäskyddsbränna på smalbenen. Fast både det där med mygg och cykelbränna är bara en tidsfråga, nu ryktas det om att värmen kommit för att stanna!






måndag 19 maj 2014

Race report: Toughest 2014 i Umeå

Cyklisten som lekte hinderbana

I förrförra inlägget funderade jag lite hur det skulle funka att bara ha tränat cykling inför en hinderbana. Jag kan direkt säga: Det går, men det är inget jag rekommenderar. Men för att ta hela storyn:
Inledde tävlingsdagen med en stadig frukost och en stor klump i magen. Nervositet kallas det visst. Usch, jag gillar det verkligen inte, jag har inga tävlingsnerver, jag hatar att bli mätt/mäta mig mot andra, helst ville jag nog inte starta alls. Tog mig ändå iväg till I20 och tävlingsområdet, hämtade ut nummerlappen och sponsorkakan från Gainomax, tittade mycket på klockan och räknade ned minutrarna till start. Värmde upp med lite loj småjogging på en gräsmatta.
Första startgruppen med eliten släpptes kl 11, min framlottade plats var redan i grupp 4 kort därefter. Skönt att få komma iväg tidigt ändå! Dels för att få skiten bortgjord, dels för att få springa innan hela banan blivit indränkt i lera.
Upptäckte snart att banan avvek en del från kartskissen jag ögnat igenom innan, första hindret var att krypa under ett nät - kom upp från marken med en puls som redan närmade sig max, insåg att jag måste hålla igen lite för att orka. Sen avlöste hindren varandra: get over/get under, dipswalk, plaskande genom blöthål, bära stock, klättra över liten vägg som av outgrundlig anledning kallades big wall, mer get over/get under. Banan gjorde en loop in mot huvudområdet igen med några roliga hinder som att klättra i nät, en till dipswalk och gå armgång i stege. Tyckte jag klarade mig väldigt bra här och gav mig själv en klapp på axeln som undvikit straffrundor dittills.


Dipswalk.
Lufsade vidare med blöta tights och kippande skor. Blev ett långt parti med mycket löpning, ett däckhinder, nånstans skulle man krypa under en ställning och skrapa knäna mot grusvägen. Tappade mycket på dessa löpsträckor, benen är tyvärr alltför ovana vid detta. Rope plateau hade vi inte kunnat tjyvträna på innan, så det var bara att ta repet i vacker hand och försöka bestiga den 4(?) meter höga platån. Hade klar fördel av min längd här och nådde att ta stöd på varje knut för att skjuta mig uppåt med benen och kunde ta nytt handgrepp en bra bit ovanför nästa knut.


Under besöket i istanken höll jag på att tappa andan, tog mig vidare på adrenalin. Svingade mig igenom lianhindret, där det var en del som stöp och nån som skadade sig. Mer löpning därefter, vilket gick tungt. När jag dessutom skulle kånka sandsäck runt en skogsdunge ville benen inte springa alls. Med dryga kilometern kvar skulle ett berg av däck forceras och ännu ett nät klättras över, högt var det också. Och så en till radda av get over/get under, otäckt pulshöjande.
Dirty tank var just bara en parentes i sammanhanget, varken särskilt smutsig eller avskräckande. Hopp i, vada igenom och upp. Sen var man inne i målområdet. Först krypa igenom lera för att bli riktigt snygg sen avlöste de jobbiga hindren varann. Romerska ringarna var kul även om det kändes som att det aldrig tog slut. Döm om min förvåning när jag fann mig själv på bild i just ringarna i Västerbottens Folkblads bildspel från dagen. Förmodligen får jag inte "låna" bilden såhär fast det gör jag ändå, i all naivitet. Får förmodligen inga stilpoäng för benföringen :-)

Foto: Johan Löf / Västerbottens Folkblad

Monkeybar.
Sen kom mitt första misslyckande i monkeybar, kom aldrig riktigt upp på stången och var lite för stressad för att se pallarna de placerat dit för de som inte riktigt nådde. Tog första straffrundan där. Lubbade vidare mot trapetserna, man skulle svinga sig från en trapets vidare till nästa. Svingade mig ut och blev ytterst förvånad när jag med mina aplånga armar inte nådde till nästa trapets. Pendlade snopet tillbaks och droppade till backen. Såg i efterhand fler, framför allt tjejer, framför allt lätta tjejer, som helt enkelt inte vägde nog mycket för att kunna få tillräcklig fart på trapetsen för att komma fram till nästa. Det blev jag lite besviken på faktiskt.
Sen var det bara slutrampen kvar, den där lodräta väggen med snusreklam på. Gjorde två halvdana försök med nån minuts andhämtning emellan innan jag lommade iväg på ännu en straffrunda för att sen gå i mål. Smutsig, törstig och med en allmän känsla av trötthet i hela kroppen. Placerade mig ganska mitt i fältet (plac 408 av 793 målgående tjejer) med min cykeluppladdning.

Vad hade jag behövt träna egentligen? Helt klart: mer löpning! Mycket mer! Herregud vad jag tappade tid på alla långa löpsträckor. Hjärtat orkar men inte benmusklerna som är vana vid den rakt motsatta belastningen. Sen hade det varit snällt mot axlar, armar och händer att träna mer på armgång och sånt. Fick ruskigt ont i axlarna ganska direkt efteråt och kunde knappt lyfta högerarmen igår, idag känns det lite bättre men inte bra, det gör diffust ont på ett dåligt sätt.
Är jag nöjd med loppet? Mjo, nog var det väl en kul grej att ha provat och att ha genomfört. Men jag vet inte, nummerlapp, tidtagning, nervositeten innan... Nää, jag roas inte av att tävla alltså, inte i någon form vad det verkar. OM jag skulle göra det här fler gånger så bara som del av ett lag i så fall, som hjälps åt runt banan och gör det som en kul grej. (Kan sätta in en parentes här om att det var tänkt att vi skulle vara ett lag från jobbet som deltog, men varenda en av de åtta andra förhandsintresserade bangade när sista anmälningsdatum närmade sig!)
Arrangemanget som sådant var såvitt jag upplevde det ganska klockrent. Några små minus ändå för att det var lite otydligt ibland var banan gick och hur straffrundorna var lagda, men start- och målgång med tidtagning var oklanderligt, hindren kändes ganska säkra ändå, med viss reservation för lianerna då, där man kraschade in i en oskyddad metallställning om man tappade greppet. Att de inte hade en vätskekontroll efter banan i solgasset var helt obegripligt. Sen var det kul att hänga kvar efter målgången, kolla på och heja på alla andra tävlande, väldigt publikvänligt upplägg med de roligaste hindren nära I20.

Igår var jag ut och cyklade skog igen, det kändes mer välbekant och det är något jag mycket hellre gör :-) Kommer väl några bilder från den turen i nästa inlägg.


fredag 16 maj 2014

Kan man springa lodrätt uppåt?

Tjatar vidare om hinderbanan

Toughest verkar allt mindre vettigt. Cyklade förbi banan som är nästan färdig och provade lite teknik, styrka och taktik vid de mest utmanande hindren. Slutrampen var dock avspärrad, vi fick bara se, inte röra. Efter 8 km och 39 hinder ska man spurta uppför en vägg. Galet och galet jobbigt, i vilken riktning ligger den alternativa straffrundan??


torsdag 15 maj 2014

Uppladdning inför hinderbana a.k.a idiotloppet

Toughest 2014

Anmälde mig ju till hinderloppsjippot som kallas Toughest. I vintras lät det som en skitkul och skitbra idé. När startlistorna publicerades här i veckan så insåg jag att det är nu på lördag det är. 8 km hinderbana. Fullständig idioti.
Eftersom jag anmälde mig långt i förväg hade jag all tid i världen på mig att förbereda mig och kroppen för denna prövning. Intervallträning, styrketräning, terränglöpning, det vore inte så svårt att komma i hyfsad form för en hinderbana. Hur ser då de senaste månadernas träning ut för min del? Ganska precis såhär:


Eeh, kommentarer överflödiga måhända. Jag har bara kört på träning som är rolig, dvs cykling i olika former. I snitt 45 minuter per dag. En väldigt bra vår på så sätt! Men är jag det minsta förberedd för ett hinderlopp? Nope, inte alls. Fast jag tänker att det borde åtminstone gå att ta sig runt iaf? På lördag visar det sig hur en renodlad cykeluppladdning står sig som förberedelse inför en hinderbana. Troligen är det inget jag kommer rekommendera vidare...

tisdag 13 maj 2014

Rosa shorts till röd cykel?

Bu eller bä?

Lutar åt att de blir en keeper, de här rosa Haglöfs-shortsen. Funderar lite på ifall de skulle skära sig alltför mycket mot den röda Enduron, men jag tror det funkar. Hoppas det funkar. För de är himla sköna! Djupare tankar än så kan jag inte bjuda på idag :) 


måndag 12 maj 2014

Snorcykling med utsikt

Det bidde en tur promenadcykling

Efter alldeles för många timmars småskvättande från himlen under helgen var allt i skogen som täckt av ett lager snor, hopplöst att finna fäste och/eller hålla kurs. Jag är sannerligen en solskenscyklist! Tog det piano och blev varken svettig eller flåsig. Alldeles ruskigt skönt att komma ut dock, som det nästan alltid är. Gjorde en avstickare upp i utsiktstornet på Jättstuberget där i Röbäcksskogen, spanade över slätten och in mot stan. Promenadcykling med lite sightseeing, inte dumt som söndagspass ändå. 



lördag 10 maj 2014

Roligaste sortens intervallträning

Små lungor och svidande ben

Ruggigt, dimmigt, tjyvkallt, hängande regn i luften. Jag var inte helt motiverad innan passet, inte blev det bättre när jag väl kom ut och fingrarna nästan omgående domnade bort i de för tunna handskarna. Likväl skulle backarna i travskogen cyklas, helst utför förstås men då måste man ta sig upp först. Häggbladsbacken först, lång, sugande, brant. Därefter var kylan inget problem längre! Sen betade vi av stig för stig nerför slänten mot travet till. Upp och ner, upp och ner, åtta vändor trampade vi cyklarna uppför, åtta gånger fick vi bomba utför. Intervallträning med andra ord, med en sockersöt belöning efter varje maxansträngning uppför. Bättre intervaller finns inte!





torsdag 8 maj 2014

En helt vanlig torsdagsrunda

-Äntligen!, som en Gert sa.

Veckans första dag där kalendern är helt tom. Riktigt tråkig vecka det här i övrigt: bilbesiktning, optiker, frisörbesök, lite övertidsjobb osv. Usch, så djävulskt trist och tidsödande. Tur jag äntligen fick tid över till att cykla idag!! Det bidde en helt vanlig runda runt Grössjön, bitvis i hurtigt flåstempo, bitvis i mer filosoferande och naturnjutande hastighet. Verkligen toppen och precis vad jag behövde! 



tisdag 6 maj 2014

Några ord om Maxxis Ardent

En lekmannajämförelse med Mountain King II

I de riktigt djupa däckdiskussionerna är jag lost, så lost att jag gick vilse i min "egen" tråd på happymtb där jag rådfrågade om däck för stigcykling. Det är gummiblandningar av olika slag, transitionsdobbar och förstärkta sidoväggar, vissa funkar bättre än andra att köras tubeless, olika "casings", luftkammare, vikt och alla däck av rang omtalas med käcka förkortningar: HR, HD, WW, MK osv.
Det mesta är ovanför mitt huvud, jag ville ha ett däck att cykla stig med och det ska påminna lite om Mountain King II (för att vara lite käck själv så kallar jag dem MK hädanefter). Det tipsades om Maxxis Ardent - jag köpte Maxxis Ardent.

Har kört några turer efter bytet och intrycken hittills är överlag positiva. De är märkbart mer lättrullade än MK, både på stig och väg. Mindre rullmotstånd är rätt skönt. Viktmässigt är de likvärdiga, även om jag inte kontrollvägt dem på grammet när. Det var en viktig aspekt, jag ville absolut inte ha tyngre däck.
Stigarna i min närhet är stökiga och gick hårt åt MK, Ardent verkar klara sig mycket mycket bättre mot sidoskrap. Det blir bra det, att slippa bruntufsiga däcksidor.
Jag har inte laborerat så mycket med olika lufttryck ännu, men däcken känns tåliga och stabila så jag tror de går att köras med rätt lågt tryck även i denna ganska smala 2.25" variant. Det återstår att testa och se vad det gör för greppet, för en ovan och lite otäck egenskap är sidledesgreppet i väta, i synnerhet på blöta, snedställda rötter. Nog har jag sen tidigare all respekt för rötter fastän MK ofta höll sig på rak kurs över dem. Ardent är dock lynniga till tusen - är det månne priset man får betala för det bättre rullet? Flera gånger har det stuckit iväg åt höger eller vänster utan nån vidare förvarning, lite otäckt att ha ett sånt däck fram. När det är torrt är det betydligt tryggare och jag har inte känt av de här plötsliga släppen på stenigare underlag heller (än). Möjligt att jag får komplettera med greppigare framdäck när höstregnen kommer. De är åtminstone bra mycket mer pålitliga än Rocket Ron som satt på när cykeln var ny.
Överlag är jag nöjd med däckbytet, ett mer lättrullat däck ger ett intryck av att hela cykeln är lättare och cyklingen blir därefter. Det går smidigare att böka sig fram i stöket och det blir inte lika tröttsamt att hålla tempo. Förutom greppsläppen på just blöta rötter så är jag tämligen trygg i att cykeln finner fäste där det behövs bland stock & sten, och eftersom den här cykeln numer pensionerats från tuffare turer så behövs inte heller något som pallar för mer aggressiv och påfrestande körning. Att köra med överdimensionerade däck på stig tror jag inte är någon höjdare för den som inte är benstark nog att kunna driva runt dem, ty många tips på happy tenderar att dra iväg lite åt det hållet.
Ardent får tummen upp från mig, det här är överlag ett nice stigcyklingsdäck, även om den knallgula loggan sticker lite i ögonen.


söndag 4 maj 2014

Skrattfest på hardtail(!)

Årets första på "ryssen"

Ibland får man ta det som finns till buds, till buds stod en Scott Scale, grön och hårdsvansad, i storlek small. Jag är väl inte så värst kräsen när det finns möjlighet att rejsa skogsstigar, tänkte det kunde bli kul att återuppleva gamla HT-minnen.
Några intryck från turen utan inbördes ordning:

  • En HT av denna typ väger typ ingenting, särskilt i relation till Enduron som jag trampade stig med dagen innan. Scott:en formligen flög uppför backarna.  
  • Jag är ytterst ovan att parera guppigheter utan en bakdämpare som gör det jobbet åt mig. 
  • Punkten här ovanför i kombination med den ytterst osköna sadeln på Scott känns på ett dåligt sätt idag. 
  • Det var några år sen jag körde en HT på detta vis. Det var inte som jag mindes det. Känslan var att jag sen senast lärt mig att cykla ordentligt, cykeln satte inte gränserna för mig på samma sätt som sist. Jag kunde stå på rätt bra nerför "ryssen" även med ynka 100 mm slaglängd och rejsig geometri. Älskar när tecknen på utveckling blir så tydliga, det var himla nyttigt att gå tillbaks några steg i cykelevolutionen. 
  • Det var grymt skoj att köra hårt med en hardtail, smilet var stort mest hela tiden! 
  • Heldämpat ÄR på det hela taget roligare i skogen. Punkt. ;-) 


På väg mot "ryssen" med lill-Scott. Eller ryssvärnsrundan som skylten säger. Det ser otäckt vitt ut på stigen...

...vid närmare titt var det tack och lov ingen snö, utan bara lite hagel.

När solen tittade fram blev det fort torrt och fint igen.


fredag 2 maj 2014

Besvikelse, stockhopp och stigfinnarvilse

I20-skogens stigar äro outgrundliga

Den är en en vit fläck på min karta, den där I20-skogen. Känner till några stigsnuttar här och där, men kan sällan få dem att hänga ihop utan att trampa trist grusväg. Bekantade mig med några tidigare osedda stigar idag, de hjälpte inte till det minsta att få ihop stig- och väggyttret till en mer begripbar helhet.
Ursprungliga tanken var dock en annan: Lena och jag skulle skutta hopp i I20-dirten, dvs en total nybörjare och så jag då som ville försöka påminna mig själv om hur det nu var man gjorde. Kommer dit och får se det här:

Va' faaaaaan, det där var ju den första i en serie av tre platåhopp. Alldeles utmärkt för att avancera från att rulla, till att försöktigt lyfta över kanten, till att ev. kunna hoppa hela. Förstört. Det blev bara en ytterligare i raden av gaphopp på den där lilla dirtplanen. Grymt besviken, eftersom det var ett så bra ställe för nybörjare och andra som inte är så jäkla duktiga att börja hoppa lite prov. Nu är det ju bara mer avancerade åkare som kan ha nytta av stället. Fet tumme ner!

Vi drog oss in i skogen istället. Hittade en stock (eh, lätt överdrift, kanske den var mer av en grov kvist) att öva bunnyjumps vid. Två saker som hade underlättat betydligt: en cykel några kilo lättare samt SPD. Nåväl, mer utmaning på det här viset ;-)



Film ämnad för egna stilstudier, men jag delar den här ändå. Det saknas 
en del i teknikväg, men jag clearade stocken/kvisten :-) 

Styrde vidare in på tidigare osedda stigar. Hamnade vid graffitiväggen...

...och bland snåriga småträd...

...sen tog många stigar slut på liknande vis.Att jag inte är en stjärna på stigfinnarturer visades med all (o)önskvärd tydlighet.
Vid stigens ände.
Nej jag får verkligen inget grepp om den där skogen, hur alltet hänger ihop och var guldkornen till stigar kan hittas. 2½ timme på cykeln är inte fy skam dock, det var skönt att komma ut! Och jag har ju faktiskt lärt mig nu vilka stigar man inte ska köra in på.
Hela rundan avslutades med att korsa Gammlia-skogen på soliga, torra stigar. Finemang!

Jösses så långhårig jag blivit.