Min första vinter med en fatbike

Det var väl på tiden

Efter några års sugande på karamellen, mycket velande fram och tillbaka, skulle jag verkligen satsa på n+1 för en fatbike, vilken skulle jag isåfall välja osv osv. Till slut körde XXL en bra kampanj och det blev en White 5Fat Pro. Jag som inte gillar snö och vintersport slog till, det måste ju ändå vara ett bättre alternativ än längdskidåkning vintertid?
Helt novis på fethjulingar har jag inget att jämföra med, kan egentligen bara säga att cykelglädjen infann sig även om underlaget bestod av snö. Ju längre vintern gick desto bättre underlag blev det dessutom att cykla. Som en ovanligt snörik och ihållande kall vinter gick det ju lite si sådär att cykla till en början, kallt och djupt puder har dålig bärighet även för 5" däck. Men sen när solen började värma och det blev skare under de kalla nätterna var det kanonföre på skoterspåren. Det blev några längre pass, vissa i sällskap av min kära längdskidåkerska som glatt skejtade fram i spåren (oftast) före mig. Glidet under skidorna verkar som regel vara bättre än rullet på fetingdäck.
Fettot blir ett bra komplement för att traggla sig igenom vintrarna framöver, som värdigt alternativ till längdskidor eller trainernötande när väder och underlag så inbjuder. Dessutom skulle jag tro den passar rätt bra till myspass på de sandiga skogsvägarna som finns här i krokarna under barmarksperioden, men det är ännu osett.
Kör en bildkavalkad som följer någon slags tidslinje. En sammanfattning från februari till början av april.

[RR][Skidor] Hela vägen till Mora

Sälen-Mora 90 km

Förra årets slaskfest till vasaloppsstart vill jag helst glömma, 47 km skidsimning från Sälen till Evertsberg var ett fiasko, men det väckte någon form av revanschlusta i mig och jag anmälde mig kort därefter till detta års öppet spår. Sett i retrospekt ett mycket märkligt beslut, eftersom jag inte tycker om praktiserandet av längdskidåkning.
Inför detta års största utmaning hade jag mödosamt slitit ihop 15 mils åkning totalt varav två "långpass" på 2 mil resp. 15 km. Förra vintern hade jag ju gjort allt enligt rekommendationen, 50 mil totalt och tre seedningslopp över 4 mil innan starten i Berga by. Två väldigt olika uppladdningar med andra ord. Den andra stora och totalt avgörande skillnaden mellan de två loppen var annars att årets Vasaloppsarena, söndagen den 28:e februari, bjöd på strålande solsken, ett hyfsat snötäcke, kalla nätter och runt 2-3 minusgrader under självaste dagen med stort D.
Dagen var låååååång, från uppstigningen för grötfrukost kl. 02:30 i vårt hyreshärbre i Orsa, till bordningen av Sälen-bussen kl. 04:00 i Mora, avstigning från nämnda buss just innan kl.06 invid startgärdet och så köandet först till illaluktande bajamajor och sen till startfållan där vi kom iväg över startlinjen ungefär 07:22.

I väntan på att få lägga ner skidorna i spåret.
Foto: lånat/stulet
(från https://ettstegtillorkarjag.wordpress.com/2016/03/04/oppet-spar-2016/)

Väl framkommen till Smågan hade jag 250 åkare bakom mig i spåret. Vid en långt senare kontroll, om det nu var Oxberg eller Hökberg minns jag ej så var 1,100 åkare kvar. Jag hasade om rätt många stackare med andra ord, som hur det nu är möjligt faktiskt gled långsammare fram mot målet.
Andra siffror att notera är att jag åkte ganska precis lika sakta från Sälen till Evertsberg i årets gnistrande propagandaspår som i förra årets slaskmisär. Tänk vad ett halvår/år med hypotyreos kan göra för allmänkonditionen.
De siffror jag höll rätt på under tiden jag stakhasade fram i det öppna spåret var annars hur långt bort nästa kontroll var, de där orimliga numren som angav totalsträckan kvar till Mora låtsades jag inte förstå. Vadå Mora 63 liksom? Fullkomligt onödiga skyltar i mitt tycke, Risberg 4 var mer begripligt och greppbart.

Det var som sagt en fin dag i övrigt, solen gick upp över myrarna vid Smågan och hängde över mig ända mot Eldris ungefär, sen gav solen upp över oss stackare som inte kommit längre fastän dagen varit så lång! Sista milen skymde det allt mer och elljusspåret vid Mora tändes upp. Min mage gav som också upp där samtidigt som solen, den ville verkligen inte ha en till mugg sportdryck eller energigel eller någonting sockrigt alls. Ren viljestyrka höll allt på plats nedanför halsen. Lär dröja innan jag blir sugen på Enervit igen.
Många sträckor längs 9-milavägen är bara ett töcken, det var många sönderplogade, isiga nerförsbackar och rätt många saxningsstigningar där spåren blivit sönderklivda av några tusen åkare innan. Däremellan långa sträckor flack stakning. Men exakt i vilken ordning allt kom är ytterst oklart, min annars tämligen skarpa hjärna checkade ut rätt tidigt p g a en blandning av tristess och trötthet.

Upplopp...

...och målgång.

Den sista siffra jag minns från dagen var digitaluret vid målgången. 17:55 lyste med stora siffror när jag passerade under den ikoniska skylten mitt i Mora. Total åktid blev 10 timmar och 33 minuter. Motivationen mot slutet bestod till rätt stor del av att "bara jag åker hela vägen nu så behöver jag aldrig någonsin göra om det igen". Så att åka Vasaloppet kan jag nu checka av från min bucket list, återstår att se om det hädanefter ska gå att hitta någon form av träningsglädje i att åka skidor när jag inte har ett mastodontlopp framför mig som stressfaktor. Annars lägger jag upp en jättefin Salomon S-lab komplett skidutrustning till högstbjudande inom ytterligare en vinter eller två!

Jättefina skidor, bara använda i 10 mil!

Tusen tack för ert sällskap under helgen, finaste Lena och Maja <3

För en något gladare, peppigare och roligare RR från Öppet spår rekommenderas varmt ett besök hos Maja: ettstegtillorkarjag.wordpress.com

Skaderapport och öppen idioti

Tröglärd som få

Lyfte sent omsider upp Canyon i mekstället hemma i köket. Växeln som blev satt ur funktion vid senaste rundan behövde inspekteras, hade en misstanke om att både växelöra och själva växeln skevat till sig. Plockade bort örat först och visst var det böjt.

Inte så farligt ändå, skulle kunna gå att räta upp hyfsat och använda, men det får bli liggande i bra-att-ha-lådan tills vidare. Skruvade dit ett nytt och spikrakt istället när jag liks hade ett hemma till hands. Testade sätta växeln på det nya örat, men det syntes med blotta ögat att kedjelinjen var allt annat än rak. Gjorde ett funktionellt test och försökte justera in den ändå, men det var som förgjort. Skräp.

Ögat är bättre än kameran på att se skevheter. Här syns mest bara hur smutsig Canyon blivit.
Fjärde växelörat och andra bakväxeln som jag lyckats skrota, trots min ypperligt försiktiga körstil. Vore bra att lära sig bli ännu smuttare till skogs!

En annan lärdom jag borde ha dragit nu i vinter är jag inte är någon skidåkare, efter den långa säsongen som slutade med ett antiklimax i Evertsberg borde jag verkligen ha kunnat ta steget att lägga skidorna på hyllan. Det gjorde jag inte... Ses vi i Evertsberg nästa år?

[RR] Vasaloppet - DNF "Aldrig mer"

Som en parodi på skidåkning

Mjaha, he va he som en säg'. Vasaloppet 2015 var roligt i ungefär... eh, inte alls? Från startgärdet där konstsnön bitvis stod under flera decimeter djupt vatten omgiven av illaluktande leråker slingrade sig en blötmoddig snösträng åtminstone fram till Evertsberg. Bitvis fanns några sladdriga fåror i modden, men det var inte många meter åt gången de höll ihop två och två. Fast för att ta det från början:

En halvtimme innan start.

Startpositionen var ändå rätt okej, ganska långt fram och till vänster i led 9. Till vänster eftersom hela den högra delen av startfållan i 9:an stod under vatten och för att ha bättre chans att undvika tjärnen som dränkt halva bredden av startgärdet just innan första backens början. Hörde inte när starten gick utan följde bara med när folkmassan började röra sig framåt. Sick-sackade framåt mellan vattenhålen och över vägpassagen och fastnade förstås och som förväntat i den mänskliga proppen i startbacken. Mitt i gröten, mitt i spåret, förmodligen den strategiskt sämsta platsen att vara på. Gjorde en bedrövligt dålig insats i backen och fick ideligen stavar och skidor fasttrampade. När jag kom upp mot plattare mark befann jag mig omgiven av i princip bara led 10-åkare. Såna som helt utan förvarning kan vingla omkull på släta backen och åker utför med stavarna spretandes rakt utåt sidorna.
Tog mig till Smågan på ungefär 1:50 och strax efter 11 var jag i Mångsbodarna efter många blåsiga passager i öppna marker. Det hade förvarnats om vindbyar på 12-13 m/s, försökte gömma mig bakom andra bäst jag kunde när det friskade i fram- eller sidledes ifrån. Efter andra kontrollen gick det lättare ett tag, jag hade rätt bra glid och fäste där det fanns lite spår. Det gick en del utför innan Tennäng som markerar början på stigningen upp mot Risberg. Det var kämpigt, saxade uppför backarna, det fanns inte en tillstymmelse till rester av spår, att försöka diagonala var lönlöst, skidorna hittade inget fäste varken i längsled eller sidled. Det var jobbigt, såg många som panikvallade skidor mitt i backarna.
Har ju hört om vilken folkfest Vasaloppet ska vara, god och trevlig stämning i spåret, mycket småsnack åkare emellan. Ha! Vilken bullshit, hörde knappt ett ord yttras, ingen tittade åt någon annans håll, det var bara hängande huvuden och fokusering i var och ens lilla bubbla av misär.
I en brantare utförsbacke efter Risberg fick jag slänga mig i snön för första gången. En kille i botten av backen drog ikull och fick med sig en kille från spåret bredvid. Det fanns en liten lucka både till höger och vänster om dem, tog beslutet att följa mannen framför mig som bestämt såg ut att sikta in sig på att glida om till höger men när han också gick ikull stängdes även den luckan och jag fick kasta mig ut i skogen vid sidan om spåret för att undvika kollision. Blev mest sur för att jag blev av med farten och fick starta om från stillastående.
Stakade vidare i snömodden som bara blev mer och mer sugande, det dök upp fler och fler sjöar i spåret, åkarna packades ihop på led i de små snösträngarna som gick alldeles i kanten runt sjöarna. På några ställen fanns fanns varken snö, is eller vatten utan marken kikade fram fläckvis. Smått makabert att låta Vasaloppet gå av stapeln i såna förhållanden!
Fram mot Evertsberg hade sträckningen modifierats, det var för mycket stöp på isarna på sjöarna. kanske för klena isar också, så spåret drogs i skogen och i plogvallarna längs med landsvägen. Spåret var mer grått, brunt och gult (hoppas det inte var kiss) än vitt. Efter passagerna intill vägen kände jag hur mitt glid försämrades markant, jag tvingades börja staka även när det gick lite nerför, min misstanke är att det var för mycket plogavskrap från vägen som låg i spåren och det sögs fast under mina skidor - tillsammans med alla klisterrester de samlade på sig från de 10,000 åkarna innan mig.
När kilometerskyltarna räknade ner mot Evertsberg gick jag noggrannt igenom mina alternativ i huvudet. Kunde jag hitta ett uns motivation att fortsätta i något skrymsle? Kunde pengar, tid, egna och andras förväntningar få  mig att fortsätta? Nä. Ville jag spöa nån av de andra stackarna som omringade mig spåret? Nä. Ville jag prompt ha fjädern i hatten det ger att ha en tid och placering från ett Vasalopp? Verkligen inte. Var det något överhuvudtaget som kändes det minsta roligt i den här situationen? Ett bestämt nej. Och det fällde avgörandet, ett par kilometer innan Evertsberg hade jag bestämt mig för att ta bussen därifrån, även om jag anlände dit mer än en timme innan repet skulle dras och även om jag egentligen inte var särskilt trött. Jag vill göra saker i mitt liv som är roliga, när det inte finns där så skiter jag hellre i det. Skidåkning står fortfarande inte särskilt högt på min lista över roliga aktiviteter överlag, hade jag varit mer frälst hade jag kanske hittat motivation i det om inte annat.
Lämnade in tidtagningschipet i sjukvårdskällaren och klev ombord på bussen utan att titta tillbaks. Längs vägen mot Mora skymtade spåret emellanåt och jag kunde inte känna den minsta ånger att jag valde bort att fortsätta hasa i snömodden i 5 timmar till. Det kan jag fortfarande inte, sähär två dagar efteråt. Det jag kan känna är lite uppgivenhet över att de låter loppet gå av stapeln under så usla förhållanden, jag tycker inte det anstår ett lopp med den traditionen och digniteten att låta denna dåliga parodi på skidåkning utspela sig i fäders spår.

Och apropå det där "aldrig mer" i rubriken så kommer jag inte stå på startgärdet när Vasaloppsstarten går nån mer gång, vilket jäkla bröt och stök alltså. Däremot avvisar jag inte tanken på ett Öppet spår vid något tillfälle, det vore ju ändå lite fint att få se hela sträckan till Mora, förhoppninsvis ett annat år då - när det går att åka skidor hela vägen!

Målgång från sidan om, min Lena kämpade sig i mål just när mörkret föll.

Woho, vi kirrade led 9!!

Med flera minuter till godo

Tänkte väl ändå att 3:18 borde räcka till seedning från led 10 till 9:an och så blev det! Woho! Jätte-jätteskönt att komma ett snäpp upp från den värsta gröten i starten. Åkmässigt känner jag mig nog mer hemma där också, jag har ju gjort mina rekommenderade 50 mil den här säsongen, åkt tre seedningslopp av varierande karaktär, lärt mig att stå hyfsat stabilt på laggen och jo, jag känner mig välförtjänt av platsen i led 9.

Urklipp ur seedningstabellen.

Race report: Umeloppet 2015

Mot led 9? 

Har inte tränat i veckan efter förra helgens Konstvägenloppet. Blev rätt sliten av de 45 svåra kilometrarna, plusgrader och snösörja svepte in vardagarna därefter i ett grådassigt dunkel, åkte på övertid ett par av veckans arbetsnätter och det var bara ett mörker överlag. Sug, tid och ork att åka skidor fanns bara inte. Siktet var hela tiden inställt på att åka Umeloppet på söndagen ändå! Sista seedningsloppet som går här i krokarna och därmed sista seedningsloppet jag hade chans att åka.
Umeloppet går numer två varv på en 20 km-slinga med start/mål vid Forslundagymnasiet. Bansträckningen överlappar lite med Olles spår med några extra kringelkrokar ner i och upp från de gamla sandtagen i området. Det var mer kuperat än jag tänkte mig var möjligt i den skogen! Men inte alls i närheten av förra helgens tokiga prövning förstås.
Det var väldigt trångt i starten, 7-8 spår smalnade av till 4 efter bara typ 200 meter och kort därefter bara till 2. När drygt trehundra pers startar samtidigt blir det förstås trångt då, men det var ju intressant att uppleva det också - det här var väl ändå bara en lightvariant av hur vasaloppsstarten tillgår. Fick morra lite åt gubbar (faktiskt bara gubbar) som trängde sig i onödan och trampade på mina skidor när det ändå bara var igenkorkat åt alla håll, men även det förmodligen bara en liten försmak av hur folk kommer bete sig i första startbacken upp från Berga by.
När det väl började lossna var det bara att ligga i med stakningen, aldrig tidigare har jag stakat så långt och så mycket som igår. På så vis lite skönt att de lagt in extra backar i sandtagen, för att inte ovana stakarmuskler skulle bli utslitna för tidigt i loppet. Och till skillnad från förra helgens lopp var stavfästet riktigt bra, om än inte perfekt, på de flesta ställen.
Fram till första kontrollen efter ca 6 km var det trångt och lite stökigt i spåret, men därefter blev det lugnare och jag fick mestadels åka mitt eget tempo. Körde ganska jämnt med ett par andra tjejer, vi åkte lite jo-jo om och förbi varann och det hjälpte till att hålla tempot uppe.
Inför första varvningen kom Lena upp jämsides, det var trevligt att få pratas vid och stämma av läget, men vi hade ingen överenskommelse om att åka tillsammans den här gången. Och en bit in på andra varvet när det blev en lång sträcka stakning igen gick jag faktiskt ifrån, ett klart tecken på att jag hade dagsformen med mig för jag åker aldrig ifrån Lena annars, det brukar vara tvärtom, i synnerhet över längre sträckor.
Det var verkligen mycket stakning, blandat med några trånga, slingriga nästan lite tekniska partier där spåret verkade ha dragits på improvisation mellan träden. Var nära att tackla några träd där det egentligen inte rymdes att dra upp två spår i bredd. Några slakmotor och en jobbig saxbacke var väl det som sög mest energi, samt det faktum att på en så pass flack bana är det ytterst få möjligheter till återhämtning i utförsbackar.
Körde på utan att kolla på klockan en enda gång, tyvärr sabbade speakern min taktik en smula då han basunerade ut att vi kört på 1:36 vid första varvningen, men i övrigt behöver jag inte se hur minuterna tickar iväg - det ger bara negativ stress tycker jag. Tiden blir vad den blir och jag kan inte mer än köra slut på mig.
Tyckte jag höll ihop ganska bra ända till slutet, även om andra varvet blev långsammare än första, plockade in en del folk sista 10-15 km utan att själv falla igenom, hade krafter till en liten, liten spurt och åkte in på 3:18 till slut. Plats 6 av 16 i damernas motionsklass. För övrigt ynkligt små damklasser i de här loppen överlag tycker jag? Karlarna är ju typ tio gånger fler, vars är alla sportande kvinnor...?

Nu återstår några dagars nervös väntan innan seedningstabellen uppdateras. Men banne mig... har då aldrig sett något lopp där 3:18 inte räckt till led 9! Det vore för jäkla typiskt om det här blev det första. Jag grämer mig ju fortfarande över att vi missade led 9 med ynka två minuter på Vildmannnaloppet, det vore för nesligt att hamna på fel sida strecket igen.

Race Report: Konstvägenloppet 2015

Bland renbajs i Lappland

Det blev en utmaning värre än jag räknat med - Konstvägenloppet. "Ganska snäll i dess banprofil och ger åkarna en bra möjlighet till fina tider inför seedningen till Vasaloppet." Mmm, eller hur..
Jag behövde hur som ännu ett långpass i kroppen och fanns en chans till seedning vore det ju en bonus. Missade led 9 med två ynka minuter på Vildmannaloppet för två veckor sen :( Skulle jag ha bättre chans på 45 km vildmarksåkning mellan Fredrika och Balsjö?
Vi bussades till en lagerlokal/brandstation i utkanten av Fredrika och väntade i ett insvettat gym två timmar innan starten skulle gå. Ändå höll vi på att missa startskottet pga den oberäknat långa toakön. Hann precis snäppa fast skidorna och få satellitkontakt med GPS:en när det blev dags att staka iväg över myren. Eller staka och staka förresten, som förvarnat och ett faktum som inte gick att ta miste på alldeles omedelbart var att stavfästet var snudd på obefintligt. Gång på gång gick stavarna rakt igenom snön, att inte ha skaffat större trugor var ett massivt misstag inför loppet. Något annat det förvarnats om var att det kommit in renar i spåren, det låg många bajskluttar och pälstussar längs vägen, själva djuren höll sig dock utom synhåll.

Från vår startplats längst bak i fältet avancerade vi stillsamt förbi de andra långsamma åkarna, det var ganska platt i början och det hade varit så fint om det gått att staka på riktigt där... Blev mycket diagonalåkning istället, det gick både långsamt och var jobbigt. Pulsen rusade iväg och jag fick slå av ännu lite mer på den redan långsamma takten någonstans vid första milstrecket. Fick släppa iväg Lena som ville skida lite, lite fortare än jag mäktade med.
Efter första kontrollen blev det lite småkuperat, några små saxbackar och en vansinnigt isigt kort men brant utförsbacke. Den äldre mannen framför stöp men lyckades som tur var komma åt sidan innan jag kom farande med minimal till ingen kontroll. Diagonalade mig vidare och fick ögonkontakt med ytterligare ett par framförvarande åkare. Kom ikapp dem vid nån lite längre saxbacke och skuggade där bakom ett tag, de flesta av dem gled ifrån mig vid nästa kontroll där jag tog mig tid att dricka ordentligt och klämde i mig en Enervit liquid. Det var vid Övre Nyland, lite drygt halvvägs och jag visste att det snart skulle komma en djävulsbacke uppför.

Det där med "snäll banprofil" ger jag inte mycket för, jag tyckte det var väldigt backigt och slakmotigt och jobbigt i största allmänhet. Som en av de sista åkarna var spåren ordentligt upplogade i alla nerförsbackar som var mer eller mindre vådliga, utan konkurrens de tokigaste backar jag åkt i! Både brant och långt och kurvigt och smalt och som sagt, alldeles upplogat och stökigt i snön. Klarade mig på fötter med blotta förskräckelsen vid många tillfällen! Det var då inget snällt över det inte.
Åter till monsterbacken uppför då, efter att ha skidat över Lögdeälven skulle vi upp på höjd och det var bara att börja saxa i sakta mak. Låg då kloss i rygg på två framförvarande, det var bra, de höll nere mitt tempo så jag inte rusade iväg i onödan för tidigt i backen för det blev ännu brantare högre upp. "Kliv, kliv, överlev" för att citera en annan skidåkare. I det brantaste av partiet hade en lustigkurre till banläggare satt upp en sån här skylt:

Den roade mig måttligt...
Men det blev snart flackare och spåren återkom. Min lilla grupp hade tagit in på ytterligare en åkare och jag hittade där in i en behaglig diagonallunk uppför berget och hängde av dem allihop. Skönt för egot. Sen fortsatte backen, och fortsatte, och fortsatte och flackade ut mer och mer, oj vad det tog emot innan det kom en befriande platt myr att andas ut på.
Det var inte långt till nästa kontroll. Blev lite glad när en herre där meddelade att nu är det bara lättåkt kvar till mål. Mmhmm, eller hur...
Spåret gick längs en skogsväg och det var bara slakmota en lååååång bit. Lättåkt - i helsike heller. Kanske lättare om det gått att staka lite grand men då försvann ju bara stavarna för mig. Fick där in ytterligare en åkare i synfältet, fast det dröjde lite innan jag kunde gå om. Först skulle vi ju åka utför två stup!
Den första låg i utkanten av ett hygge, fri sikt hela vägen ner. Jag såg att killen framför la sig i snön längst där nere. Det var återigen upplogat och stökigt i snön. Försökte halvploga men det var svårt att hålla nere farten och när jag närmade mig slutet ser jag - ett drop! Likt en liten backhoppsbacke skulle vi alltså hoppa ut i slutet av backen. Hann bara tänka att jag måste sluta ploga annars står jag på näsan nere i gropen, fick ihop skidorna och gjorde ett litet avhopp från kanten. Landade till min stora förvåning på fötterna och for vidare över alla rumpgropar där ganska många av mina föråkare såg ut att ha legat. Galet, helt galet.
Innan sista kontrollen gick jag om killen före mig, och fick strax därefter åka om honom igen då jag tog mer tid på mig att dricka ordentligt av blåbärssoppa och sportdryck. Sen åkte jag ensam sista 7-8 km. Över åkrarna i Balsjö gick det segt och även där hade de lagt flera små branter nerför och saxbackar uppför. Jobbigt. Det gick fortfarande inte att staka heller, bara diagonalande hela tiden in på det lilla upploppet och in i mål. Speakern sa 4:19:nånting för Karin Håberg i IFK Umeå. Fast min GPS stod på 4:18? Nååå, tiden är irrelevant ändå, det räcker inte till för seedning och det insåg jag egentligen redan efter första milen, loppet var för svåråkt för en sån som mig. "Snäll banprofil" kallades det ja.

Race Report - Vildmannaloppet 2015

I mål! 

Mitt livs första skidlopp avklarat! Tänkte skriva tävling först, men jag vet inte om jag som deltagare i motionsklass får kalla det tävling riktigt när jag hasade mig runt som dammotionär.
Stora Vildmannaloppet avgjordes för andra året i rad genom en herrans massa varv på konstsnöspåret på Nydala. "Egentligen" ska loppet gå fyra varv runt milspåret, nu blev det istället åtta varv på en 5 km-slinga. Åtta varv på ett spår jag kan återkalla centimeter för centimeter inne i huvudet sen långt innan, verkligen en mental utmaning de luxe utöver det faktum att hela 40 km skulle tillryggaläggas... på skidor... herreminje...
Som förberedelse inför Vasaloppet måste jag ändå prova åka några längre sträckor och det här var även en chans att seeda upp sig ett startled om stjärnorna stod rätt och skidgudarna vore med mig. Gick in i loppet tillsammans med Lena och en gemensam målsättning om att hålla ihop och gå i mål på 3 timmar och 30 minuter.
Det var en strålande vintersöndag, klarblå himmel, 6 minusgrader, vindstilla, skidorna låg på långa led i startfållan i föredömligt välpreparerade spår. Vet inte hur många deltagare det var, några hundra? Fältet sprack fort upp och vi kunde åka vårt eget tempo nästan för oss själva efter första backarna vilket visade sig bli ett förstavarv på blott 23 minuter! Ajaj, det hade varit bättre att gå ut lugnare och kunna öka allt eftersom, nu blev det tvärtom. 4:e och 5:e varvet var de tyngsta, mitt i loppet och med nästan oöverskådligt många varv kvar att köra, de gick på 28 resp. 29 minuter. Jag var sliten där, riktigt trött, fästet (eller om det var tekniken) började slira. Försökte bita mig fast i Lenas rygg så gott jag kunde, fast hon var så pigg, så pigg. Ögonen strålade och stakningen satt med kraft, hon var så peppad och pratade om adrenalin. Jag ville lägga mig ner och tröstäta choklad typ. Det var tungt. Sen petade Lena i mig lite druvsocker och det blev bättre för en stund <3
Vid varje varvning såg vi att det var gränspuck på målsättningen med 3:30, stressande. Jag tar inte den typen av tävlingshets på ett bra sätt, adrenalin och pepp finns inte i mig i en tävlingssituation. Inte alls. Det fanns episoder när jag bara drevs framåt av att jag banne mig skulle få valuta för de 250 kronor jag betalat i anmälningsavgift. Och jag har berättat för vänner och kollegor om att jag skulle köra loppet i helgen, jag måste ju kunna presentera ett resultat när de frågar hur det gick. Det flashade förbi avsnitt från en film jag sett om ultramarathon-löpare som fortsätter sina race fast deras kroppar håller på att falla sönder. Tänkte att kan de trotsa alla sina gränser borde väl jag kunna fortsätta hasa runt på elljusspåret på Nydala, det är faktiskt inte ens i närheten av gränsen av vad en frisk och kry människa likt jag själv borde klara av. Oftast tänkte jag nog faktiskt inget alls ändå, förutom på skidåkningen och hur djävulskt många varv det var kvar. Har ju sagt tidigare här att jag inte gillar nummerlappar, tävlingar och tidtagarur - jag menar det med eftertryck!

Efter sex avklarade varv var 40k-strecket inom räckhåll iaf, vi hade fått en personlig hejaklack i form av Maja som hejade på och hjälpte Lena med att langa druvsocker till mig vid varvningen (Tack! Beklagar att du behövde lyssna till den gamle skidlöparen medan du väntade på oss). Det blev lite lättare att ta sig upp för backarna när jag kunde tänka att nu är det nästsista gången, bara en gång till kvar, kör på bara. Klockan 14:06 (starten hade gått 11.00) passerade vi varvningen sista gången, 3:30-målet var nästan inom räckhåll. Nästan. Jag pressade på allt vad jag hade sista varvet, hyperventilerade mest hela tiden, svor åt skidorna när de slant, ignorerade brännandet från skavsårsblåsan som brustit på hälen. Tog det försiktigt genom de sista tekniska kurvorna som dragits genom skidlekparken för att säkert hålla mig på fötter och komma i mål utan missöden, Lena drog ifrån mig lite där men väntade in inför upploppet och vi åkte in gemensamt på 3 timmar 31 minuter.

Det var en pärs. 40 km av backe upp och backe ner med i sammanhanget väldigt korta staksträckor blev otroligt slitigt. Tidigare i vinter har jag kört ett par-tre pass på 25 km, det blev ett betydande hopp upp till 40 helt plötsligt, jag måste omvärdera hur pass slitig sträckan i sig är och lära mig disponera kraften bättre. Det kändes förrädiskt lugnt efter första varvet, redan efter andra varvet blev jag dock märkbart trött sen rasade jag fort innan uppryckningen på sista sträckan.
Jag tog mig ändå i mål och målsättningen var inte helt tagen ur luften! Sen om det räcker till att seeda sig till led 9 är väl tveksamt kanske, historiskt sett är det ett svårseedat lopp där även bra åkare hamnar ett led längre bak än om de kört lika bra på ett annat lopp. Har redan börjat planera för ett eller två ytterligare långlopp innan det är dags för det riktiga, jag behöver erfarenheten inte minst!

Tävlingsdags imorgon!

Vildmannaloppet

Nummerlapp, tidtagning, tävlingsnerver, publik, utmattning, resultatlistor... allt det där jag brukar göra mitt bästa för att undvika - imorgon sker det likväl. Jag har anmält mig till Stora Vildmannaloppet, ett 40 km-lopp som är seedningsgrundande för Vasaloppet. Fast jag vet inte om jag egentligen törs hoppas på att prestera en seedningsgrundande tid, primärt ser jag det som ett pilotförsök att överhuvudtaget lyckas åka skidor i 40 km. Det blir åtta varv på en 5 km-slinga. En utmaning (bland många) blir alltså att hålla reda på antalet körda varv, hur nu det ska gå till? Upp till fyra tror jag kommer gå bra, sen vette tusan. Kanske funktionärerna har bättre koll och kan plocka mig av banan vid åttonde varvningen. 

Det känns smått bisarrt att jag ska stå på en startlinje imorgon, i ett skidlopp tillika! Fast det är ändå inget jämfört med overklighetskänslan av att Vasaloppet väntar runt knuten. Den här vintern är verkligen ingen annan lik. 

Vinterns snabbaste pass #näradödenupplevelse

På skakiga ben

Nydalaspåret brukar prepareras ganska exakt en gång per dag, vilket är lite för lite med tanke på mängden åkare som under en dag sliter sönder både spår och stavfäste. Igår kväll var det som att åka i strösocker i väldigt grunda spår. För att någon gång få åka i riktigt fina spår var jag idag ute redan vid 10-tiden på förmiddagen, slog två flugor i smällen: kunde både sörpla dagsljus och åka i djupa spår med skarpa kanter. Just spårens kvalitet var också avgörande för att jag skulle våga mig på att åka utför de långa, branta backarna på den längre konstsnöslingan. Jag gav mig t.o.m. på saxbacken med efterföljande utförskörning för första gången ever. Rutinerade åkare må fnysa, och jag vet att både småkids och gamm'folk åker utför de där backarna som ingenting, likväl blir jag skakis som tusan där på krönet. Efter saxbacken klockade jag in vinterns högsta hastighet på 37 km/h, fruktansvärt läskigt och jag känner mig helt hjälplös på skidorna när de ränner iväg i spåret. Huvva, man kan ju slå ihjäl sig i lägre farter! Tack vare att det var så fina spår lyckades jag iaf klara min egen livhank den här gången och istället slå ihjäl några hjärnspöken, jag höll mig på benen passet igenom och ser nu fram emot vilodag imorgon efter att ha jobbat ihop 88 km senaste veckan.

Svårt att skriva om skidåkningen

Skrivkrampen

Försöker mata på med skidpass, fyra pass förra veckan, fyra (ev. fem) denna vecka, måste jaga mil och balans. 27.5 mil hittills denna vinter, vore fint att skrapa ihop några till innan 8:e mars. Det hade sett bättre ut om inte större delen av december försvunnit ner i ett mörkt hål, både bokstavligt och bildligt. Hur som helst så går det bättre med skidandet än skrivandet för tillfället. Vet inte vad jag ska skriva om passen riktigt? Tänker mig mest att det blir olika varianter på att jag hasar eller stakar på mer eller mindre bra skidspår. Det är så fyrkantigt jämfört med den livfulla och mer varierande cyklingen. Förmodligen spelar det in att jag inte är skid- eller vinterfrälst på något vis, åker för att jag ska/borde och det är ju bra träning, men kul och spralligt? Nää, det går inte att jämföra med mountainbajkandet på något vis.
Istället borde jag ta och skriva ett inlägg om vad som anlände i den där Rose-kartongen egentligen, innan Fritz lade beslag på den...

Skidåkning i regn, oh the joy...

Katt i låda.

Hej och hå, staka på!

Ett pass med lite flyt och fart

Musklerna har så sakteliga börjat vänja sig vid stakrörelsen, sakteliga är ledordet här. Under säsongens första mil kände jag hur spretigt det var, inget stavtag var det andra likt, flaxigt, oflytande, spänt och stelt. Eftersom jag ännu inte tagit tekniklektionen jag fick i present så åker jag förmodligen fortfarande inte "rätt" men nu känns det åtminstone konsekvent och jag fick kört mitt snabbaste pass någonsin med 19 km på 1½ timme (visserligen på ett platt och bitvis ganska isigt spår men ändå). Går det att extrapolera till en sluttid på vasan på 7:06 ;-) Nä, målsättningen med Vasaloppet är att överhuvudtaget bara ta sig till Mora. Ifråga om tidsmål så... under tvåsiffrigt antal timmar? Fast jag törs egentligen inte ens sätta upp det, jag ska till Mora bara, punkt.
Olles spår är en fröjd för just stakning. Och jag begriper fortfarande inte hur de som enda ställe i stan kan få till så fina spår med den nästan obefintliga natursnön när inga andra lyckas alls. Hatten av och tack till spårdragarna!

Bryter av med skidor igen

Varv på varv på varv

Två månader och en dag kvar till Vasaloppet, känner pressen att casha in fler skidmil på kontot. Blev drygt en till idag på Nydala. Vore det inte för konstsnön skulle vi stå oss slätt, utan den skulle det inte gå att bedriva mycket till kvalitativ skidträning. Fast jag är innerligt less på att se samma backar, samma kurvor, samma träd, samma folk, gång efter gång. Nåväl, det blir ju mindre distraherande då iaf, jag som gärna vill ha lite av naturupplevelse när jag motionerar också. Nu har jag sett allt nog många gånger för att kunna fokusera på spåret, på skidorna, på tekniken, på flåset och annat som kanske är viktigare än att titta på gnistrande granar (som det iofs inte fanns några av idag), flyende fåglar eller intressanta djurspår vid sidan om.
Som prognoserna ser ut lär jag snart vara tillbaka på samma ställe snart igen:

Det är svajigt på skidorna

Bra, dåligt, uselt, hyfsat, bra igen

Det är minst sagt svajigt på skidorna. Dåliga/tråkiga pass kan följas av ganska snabba och starka för att sen till nästa gång dimpa ner till att bli fullkomligt genomuselt och kraftlöst. Det här liknar verkligen inget annat jag gett mig på. Förresten är det inte bara formen som är svajig heller, JAG är det också, fy satikens vad det är svårt att hålla balansen på de där smala plankorna. Min motorik lämnar en del att önska, milt sagt.
Senaste passet, igår, var ett av de snabbare och starkare, en mil stakning runt Olles spår. Yttre faktorer i form av 16 minusgrader piskade förstås på en del, tempot var det enda som höll kylan stången. Efter "spurten" var jag nog varm för att fiska fram mobilen en snabbis, fast då hade solen gått ner och bildkvaliteten blev därefter.
Nu har tempen stigit till att ligga runt 0 igen, suck och slask. Vi blir nog återigen hänvisade till att nöta konstsnöspår på Nydala över nyårshelgen. Bara till att leta fram klistret igen så blir nog det bra också. Sen ska jag fortsätta min jakt på stabilitet, både formmässigt och åktekniskt.

Datorfri vecka och ett pass jag inte vill tala om

Befriande

Kan tycka ibland att det går för mycket tid framför datorn, därför blev det en dator- och därmed bloggfri vecka här i december. Hann med en del annat istället, shopping, julbak, en konferens/kick-off/julfest-tripp med jobbet osv. Fast det blev inte mycket till träning under den frisatta tiden, ett skidpass igår bara, ett pass jag lämnar därhän och bara glömmer.
Och kommande vecka? Vette tusan vad jag ska hitta på i veckan, det är frukstansvärt isigt där ute. Kanske jag tvingas krypa in i ett gym för att piska igång kroppen efter den förslöande veckan? Eller så blir jag fast här framför skärmen, nu när hela internätet ligger för mina fötter igen ;)

Från ett pass att glömma.

9 mil och en klistrig Aha-upplevelse

Köp dig snabb(are)

Dessa prylsporter alltså... jag är liiiite allergisk mot att köpa för mycket krims-krams som prydnader runt min träning. Trots det har det med tiden blivit en ansenlig samling pryttlar kring mina cyklar, fast jag vill hävda att jag faktiskt använder och behöver allt av det (typ nästan allt åtminstone). Med samma attityd har jag tagit mig an skidåkningen, jag har köpt basic saker och är en alldaglig vardagsmotionär, jag behöver inte femtielva olika vallor, rillningsutrustning och en vallabuss. Jag köpte ett Gunde-pack med vallor och tänkte nöja mig med det. Fast skidupplevelserna på Nydala konstsnö har inte varit av det roligaste slaget, fästet har lyst med sin frånvaro och frustrationen slagit i taket. Jag smög in på en sportbutik och köpte ytterligare en grej till skidorna: en tub med klister. Rode Multigrade, den skulle visst funka bra i grovkornig och blöt snö, dvs på pricken den sockriga låtsassnö som står till buds i stan. Nåväl, jag ska inte lägga ut orden alltför mycket, alla som åkt mer skidor än jag vet förstås vad lite klister gör för fästet. Det vore väl som att skriva ett inlägg för cyklister där jag beskriver upplevelsen av att köpa en cykelpump och börjar cykla med rätt däcktryck. Till slutpoängen: med klister kunde jag äntligen börja åka skidor mer på riktigt, det är så här jag föreställer mig att det ska kännas! Och då blev det faktiskt nästan lite roligt, fastän vi fortfarande bara har en 750 meter snö att åka fram och tillbaka på. En mil blev det och totalt hittills i år har jag åkt 9 mil, som ett Vasalopp uppdelat i många små delar.

Vinterfjäll med skidåkning

5-milahelg

Vinterns ankomst ligger efter det normala här vid kusten, gränsen är dock inte alltför lång bort härifrån. Snötäcket som är icke-existerande utanför mitt fönster ligger någorlunda stabilt sen nån vecka tillbaks i trakterna runt Hemavan/Tärnaby. Det kändes märkligt att åka dit med skidor i bagaget, det brukar ju vara cykling det gäller där omkring! Nere i byarna fanns ändå inte mycket snö att spela med, jag lekte hellre med tanken på hur det vore med en fatbike där, vi fick åka upp på lite höjd mot Ängesdalsliden för att hitta de enda preppade skidspåren och jag fick slå tankarna på fatbike ur hågen.
Kändes nervöst att dra på skidorna vid ett helt okänt skidspår och när skidorna accelererade utom kontroll nerför första backen kan det ha varit så att jag önskade mig därifrån. Överlevde ändå den första prövningen och slakmotan som tog vid kändes mer överkomlig.

Värmde upp lite försiktigt och försökte hitta min rytm. Mina resekamrater försvann förstås i fjärran tämligen omgående, den här resan mot Vasaloppet blir inte bara en fysisk utmaning utan också en mental kamp i att fokusera på mitt race, lära mig åka skidor i min takt och försöka stänga ute prestationerna av de som åkt skidor i åratal.
Efter 2.5 km vände spåret tillbaka och efter den första 5:an kändes läget rätt okej ändå. Utforskade några av slingorna som gick ut som stickspår från det huvudsakliga fram- och tillbakaspåret. Totalt var det väl drygt en mil preppade spår och typ ett 50-tal norrmän/-barn på träningsläger. Kanske det är snöbrist på andra sidan gränsen också? Vi hade iaf en decimeter att åka på, lite ris stack upp här och där, men i november är kraven inte så höga. Spåren var helt klart åkbara!

Det var en plusgrad i luften och fästet försvann successivt under timmarna i spåret, när GPSen tickat till 24 km nöjde jag mig för dagen, lika trött i kropp som i huvud.

Söndag morgon stod vi vid spåret igen, satte som mål att fixa 26 km för att få ihop 5 mil totalt. 24 km var redan det ett ganska rejält distansrekord för min del, men det skulle väl gå att plussa på ett par km till på det?
For iväg utför första läskiga backen igen, det fanns ju ingen annan väg än neråt, sen styrde jag mot bortersta änden där jag fått veta att det fanns en sjö. Att åka skidor på en sjö kan vara fint tänkte jag, även om de andra sagt att det var träligt och segt att skida där. Jag tyckte annorlunda! Det låg bara ett par centimeter snö på isen men det här skulle bli bra stakträning. Lite motvind på vägen bortåt som bet i kinderna och skön medvind på väg tillbaka. Körde tre varv á 4 km runt den där sjön. Det var otroligt vackert!! De krokiga fjällbjörkarna var alldeles frostiga, molnen ganska låga och ljuset skiftade mellan stålblått till orange/rosa beroende på solens position. Här fick jag ändå en känsla av träningsglädje, endorfiner, långa stunder var jag alldeles ensam ute på sjön. En härlig naturupplevelse!

Gick in i en egen bubbla och bara åkte. Stakade runt en annan liten sjö, åkte tillbaka till huvudspåret, tog nån extraslinga och styrde sen tillbaka till bilen. Hela tiden med ett getöga på GPSen och såg till att den stannade på 26.6 km, 5-milahelgen slutförd med lite råge! Härligt!

Förutom alla kilometrar på skidorna tar jag med mig den vackra fjällvärlden i snöskrud i minne, det var fint att få uppleva!

Första veckans skidåkning

Nydala konstsnöspår FTW! 

En vecka (och en dag) har gått sen konstsnöspåret öppnades för säsongen på Nydala. Hängivna eldsjälar arbetade dag som natt med att köra snökanoner under det korta tidsfönstret då tempen låg på några stadiga minusgrader. Med sina gemensamma ansträngningar fick de ihop 700 meter(!) skidspår inför öppnandet... Det går inte fort att tillverka snö inte. Det är alltså det som stått till buds dessa första, trevande skidpass inför vintern. 700 meter... fram och tillbaks i samma spår. Det fattas dryga kilometern med snö innan det blir en rundslinga av det. En normal höstvinter hade jag skakat på huvudet åt tokarna som är så desperata på snö och skidåkning att de hasar sig tur och retur på ett 700-metersspår i en mörk skog! Och betalar pengar för det dessutom, spåret är avgiftsbelagt. Det här är dock inte en normal höstvinter, ty jag är lika desperat jag på att komma igång med skidandet och har därför tillryggalagt ~3 mil på det där konstgjorda snöspåret hittills. 3 mil är inte mycket att komma med, men det är en början i alla fall.

Lena - en gladare och på riktigt hängiven skidåkare :) 

En mörk och kulen afton i spåret.

All denna tid som måst läggas på att preppa skidorna...gäsp! 

Dags att valla skidor!

Konstsnön är på plats på Nydala

Vet inte om jag ska beklaga eller gratulera er läsare till den här omsvängningen mot skidåkning, vet inte ens riktigt vad jag själv känner än, varken gentemot skidåkningen som sådan eller att jag ska skriva om den. Igår dök det iaf upp skidåkningsbilder från Umeå på nätet, de första 700m av konstsnöspåret har preparerats för klassisk- och fristilsåkning. Om jag inte missminner mig ligger mina skidor undanslängda i ett förråd någonstans, fulla av klistrig gamm'valla. Synden straffar sig, jag får inleda säsongen med att vallaväcka och grundpreppa. Lite som när man ställer undan en oservad och smutsig cykel på hösten. Om jag tar mig igenom utmaningen i vallaboden och om stjärnorna står rätt lär det bli skidpremiär i helgen.

Snart i en vallabod igen!

Bloggspecialare - Mot Vasaloppet 2015

En annorlunda vinter

Har funderat lite över bloggen och Vasaloppet. Jag försöker vara hyfsat konsekvent i att mest bara skriva om cykling, det är ju en cykelblogg jag försöker upprätthålla. Det har genom åren heller inte varit så svårt att behålla likriktningen, jag har ju mest cyklat :) Inför vintern 2014/2015 lär jag dock tänka om, jag ska till Vasaloppet i mars och måste (verkligen måste!) träna skidåkning så mycket jag hinner inför det. Alternativen är att låta bloggen gå i dvala medan jag snörvlar i längdspåret eller göra avsteg  i mitt cykelskrivande till förmån för vintersport. Jag kommer välja det sistnämnda. Nu är det ju inget ovanligt att diverse träningsbloggar transformeras till skidåkartema under vintern, men spontant känns det ju måttligt hett att låta min cykelblogg tas över av inlägg om vallning, glid, stakning, tävlingsnerver, jakt på dugliga spår och snoriga selfies. Så får det ändå bli och drabbas någon av cykelbloggsabstinens så leta vidare i listan jag har till höger --> där finns säkert någon som trampar vidare året runt, åtminstone på nån trainer eller Monark i hemmets varma vrå.

Alltså mer av sånt:

Och mindre av sånt:

Åtminstone nu under nästkommande vintersäsong.