Bygdsiljum

Litet ställe med stort hjärta

På den fjärde söndagen efter premiären lyckades jag äntligen ta mig till Bygdsiljum. Efter en förkyld vecka var det skönt att åka lift upp och rulla ner. Den lilla bike parken i Västerbottens inland var sig lik. Stämningen som alltid gemytlig, välkomnande och avspänd. Ett nytillskott bland banorna är en grön stig inne i skogen, en led för alla! Jag räknade inte exakt men det var om inte en majoritet så iaf hälften tjejer som körde i backen, kul att se.
Eftersom jag inte fått in något som helst flyt i cyklingen alls i år pga sjukdomar och regnsjuka marker var det förstås för mycket begärt att göra stordåd i parken denna snoriga dag, men det var en grym sommardag bara för finåka också. Soligt, varmt, skönt, tror det gjorde min förkylning gott ändå att komma ut. Enduron trivs bra i Bygdsiljum, den är lagom lätt och lekfull för det mesta den möter där. Min härliga allt-i-allo-hoj som sällan sviker.
Nu tar jag min avklingande förkylning och pallrar mig iväg till en ny jobbvecka, till helgen väntar nya cykeläventyr med främmande från södern. Då blir det till att visa de finaste skogarna vi har!

#iamspecialized

Selfie-ride

Övning, övning, övning

Det kan vara kul att få några bilder av cyklist på cykel även från ensamturerna i skogen, det blir annars många bilder på cykel-lutad-mot-x (x=valfritt objekt stabilt nog för att staga upp en cykel och som företrädesvis hittas nära en stig). Men det är banne mig en svår konst att lära sig ta bra selfies in action med en simpel kompaktkamera med självutlösare. Misstänker det är lättare med en GoPro/liknande med bättre sekvenstagning av bilder. Hur som helst, kompaktkameran får duga ett tag till, även om den efter de senaste två vurporna blivit mer än lovligt bucklig och rapplig.
Körde en runda på några häll-rika stigar i närmast liggande skog och testade mig fram. Insåg att ett stativ hade underlättat betydligt, naturen är fattig på lämpliga plattformar för en liten vinglig kamera. Det blir också väldigt mycket grodperspektiv på det mesta, det vore trevligare att kunna rigga upp den på lite höjd för snyggare överblick av stigarna.
Det var en fin och varm dag åtminstone, jag behövde inte frysa medan jag stod stilla, det var snarare myggen som satte fart på mig efter en för lång stund på samma ställe. Solen sken oförtrutet och det var omöjligt att inte överexponera mig själv, all hud som varit oavbrutet beklädd sen typ förra augusti reflekterar varenda liten ljusstråle, huvva. Bara sommaren tar fart snart ska väl åtminstone det fototekniska problemet lösa sig självt inom snar framtid!

Så himla skönt att rulla på bar häll!! 

Grodperspektivet.

Trädet hamnade lite i vägen.

Jaaaa, mera häll!!

Mer klassisk bild från en solo-ride i skogen.

En färgklick som håller på att åka ifrån sin kamera.

Midsommar-MTB

Innan grillen tändes

Det blev lite tight om tid egentligen, men nu när jag bor med en underbar cykelskog alldeles vid husknuten hann vi ändå ut en sväng på cykelstigarna innan midsommarförberedelserna tog vid. En timme till skogs med solsken i blick och rosor på kind, samt pollennysningar de luxe och myggsvärmar runt öronen. Man får ta det onda med det goda. Yin och yang, balans i livet. Det blev en trevlig, lättsam och slingrande tur på singletracks och motionsspår. Äntligen med riktig sommarvärme i luften också! Har förstått det som att midsommarvädret var som bäst i norra Sverige och mer pissigt längre söderut. Kan bara beklaga detta och intyga att jag försökte njuta bäst jag kunde så inga solstrålar skulle gå till spillo här i krokarna åtminstone.
Efter avslutad cykling åkte så rotsakerna in i ugnen och karréskivorna vändes varsamt på grillen. Fantastisk dag i sin helhet som avslutades i gott sällskap och med en lätt känsla av solbränna på kinderna :)

Från en helg i Järvsö

Downhillpremiären 2015

Det var i september i fjol det begav sig som senast, med andra ord var det rätt nervöst att sätta sig i liften med cykeln nu igen. Men vi hade inte kunnat välja en bättre plats för årets DH-premiär - Järvsö bergscykelpark är ett fantastiskt ställe! Första dagen var torr och dammig, snälla förhållanden för att komma igång igen. Barbro med sin lätta kupering och breda väg är ju som gjord för att värma upp i, för varje åk blir hoppen lite fler, högre och längre. Farten ökar när bromsandet minskar. Känslan för cykeln och självförtroendet stärks. Avstickaren Klas-Göran bryter av och stigen blir smal och slingrig innan man tar fart ut i Barbro igen för avslutningen genom velodromkurvorna under liften. Det är riktig cykelglädje i ett litet liftkort det.
Hälsade på några vändor i både Manolito och Malin, samt de nya korta snuttarna Älskade ängel och Splorr (de är konsekventa i att hålla sig till Lill-Babs temat vid namngivningen). Bara blåa leder med andra ord. Från toppen tog vi den brantare röda Pop opp i topp (tidigare kallad övre En tuff brud) en gång, vilket höll på att ta en ände med förskräckelse och jag kände hur jag inte var på den nivån ännu i år. Nio månaders uppehåll från utförsåkning sätter sina spår. Komfortzonen är klaustrofobiskt liten men jag tänker det får ge sig med tiden, det är inte värt att stressa fram något redan nu i juni.
Första dagens cykling avrundades med pizza och öl, som sig bör, samt nervösa kollar på väderprognoserna för dagen efter. Alla vädersiter var otäckt överens om att regnet skulle dra in under natten och hålla i sig hela söndagen.
På andra dagens cykling möttes vi alltså av blötma och lera. Strök direkt alla leder som innehåller träkonstruktioner och bara hällar, samt ångrade att jag inte trollat fram tiden för att hinna lägga på riktiga DH-däck på Enduron innan helgen. Nåväl, det var som det var. AM-däcken rullade ändå helt okej i Barbro och greppet är inte lika kritiskt där som i brantare leder så det gick bra att köra några vändor ändå. Hoppen satt ganska bra och det kändes att bara efter en dags drillande hade muskelminnet vaknat till liv. Det 8-gradiga duggregnet åt sig dock snart igenom alla kläder och vid lunch huttrade jag redan. Med torra kläder på kroppen och en JBP-burgare i magen var det bara att avrunda dagen och påbörja den 40-miliga färden hem till Umeå igen. Ändå sjukt nöjda med att ha kommit iväg på en liten tripp hemifrån och med nya cykelupplevelser i bagaget.

Kollade MTB-slingorna på I20

Dagen gick i blått och blött

Fnulade lite på vägvalet inför She Rides-passet idag, har länge varit sugen på Tavelsjöleden som ännu är obesökt i år, å andra sidan är där väldigt blött när det regnat som det nu gjort hela våren. Närmare till hands låg istället de uppmärkta, nya MTB-spåren som Gimonäs CK snickrat ihop (well done boys!). Betade av tre av dem så långt vi nu kunde följa dem. 

Började med blått, den ursprungligaste av de tre. Den var lerig nanting, trots hedervärda insatser med små brobyggen över djupa blöthål var den ändå för blöt för att komma till sin rätt. Ändå lite knixig/kul och jag satte inte alla passager på första försöket. Mot slutet försvann dock skyltarna för oss och vi fick trampa lite barkigt motionsspår för att komma till mål. 

Lätt eller svår? Tsss, dum fråga ;)

Sen satte vi fart längs grusvägen upp mot Ersboda och efter viadukten över E12:an såg vi skyltarna för den nyaste blå-röda banan. Vi slängde oss in på stigen så fort vi kunde för att komma bort från grusvägen! Det var en trasslig stig, kurvig, jag blev alldeles yr och bortkollrad. Den var mindre teknisk, det var bara trampa trampa trampa som gällde, många kurvor med igångdrag och mer uppför än utför vad det kändes. Vi styrde av den när vi nådde det stora risupplaget/soptippen där jag fått veta att den blå-gula banan utgår ifrån. Tror vi missade starten och körde slutslingan av den först, sen hoppade vi in lite mer mittpå och följde spåret så länge den var hjälpligt skyltad. Det sträckte sig inte så långt innan vi tappade bort spåret och improviserade oss fram på några snirkelstigar med partier som mest liknande en pumptrack :) 

Kul grej vid risupplaget!

På väg tillbaka såg vi några av skyltarna igen och det parti som blivit kallat dödsbranten. Såg för kul ut för att bara passera, fastän det nu hade börjat droppa från himlen igen. Annika och jag for upp till topps för att kolla nerfarten, lite lurig sak med smalt spår men ändå ett roligt inslag. Tumme upp! 

Canyons nyservade gaffel verkar fungera bra.

Därefter började det droppa och blåsa mer på riktigt. Ska det här förbaskade regnet aldrig upphöra?! Det har ju redan varit den regnigaste och solfattigaste maj på 100 år, ska juni måst fortsätta i samma anda...? 

Bike love

Besök i köksverkstan

Efter några veckors vånda tog jag tag i mitt dåliga samvete, denna gång i form av en mycket ledsen Rockshox-gaffel. Den har varit trött ett tag men efter noslandningen och bottningen för ett tag sen blev den sig verkligen inte lik. Synbart mycket oljeklet letade sig upp ovanför skrapringarna. Jag skäms, men visar ändå hur det såg ut.

Helt uppenbart dags för en invändig rengöring med byte av slitdelar och olja. Vätskan till största delen bestående av olja som droppade ur gaffeln såg inte helt frisk ut.

Skumgummiringarna var vid den här servicen bortom all hjälp. Jag har rengjort och återanvänt dem vid några oljebyten men icke nu längre.

Satte in nya, fräscha o-ringar på några ställen, nya skumgummi- och skrapringar, torkade noga bort alla gamla oljerester och bad en stilla bön om att jag skulle lyckas få ihop hela gaffeln sen igen.

Med nytt fett och ny olja blev gaffeln som ny igen. Samvetet som plågat mig över den stukade cykeln känns återigen rent, skönt att ha en funktionsduglig inför morgondagens cykeltur!