måndag 28 december 2015

2015 - det bästa och sämsta året någonsin

Tillbakablick

Det är den tiden nu, blicken ska riktas bakåt mot det som varit och drömmar ska formas för det som komma skall. 2015 är snart slut och lika bra är väl det känner jag såhär spontant. Mina tidigare årskrönikor på bloggen har varit fyllda av träningsstatistik och bildkavalkader från ytterligare ett lärorikt och starkt cykelår. Den här gången får jag dock sålla rätt hårt för att hitta åt några få guldkorn. För att ta det från början: 
2015 var jag märkligt nog anmäld till Vasaloppet, kanske som det sämsta tänkbara året att försöka genomföra loppet på. Jag hasade genom 47 km snömodd och vattenpölar tills jag bara vägrade fortsätta. Det var ovärdigt och det satte punkt för den skidsäsongen, där jag väl ändå fått hyfsad koll på att hålla balansen i spåret. 
Från en av få riktigt fina vinterdagar med vit snö
och exemplariska skidspår.
Våren kom sen plågsamt långsamt, snön som först inte hade velat komma överhuvudtaget ville sen inte släppa greppet heller. Men det var saksamma, hade ett viktigare projekt för ögonen och det var att foga ihop två små kattflockar så deras respektive matte skulle få kunna flytta ihop. Ihopflyttandet blev en utdragen process, katterna och jag själv flyttade före alla mina grejer. Det var ett besvärligt sätt att göra det på och med mycken övertid på jobbet och en hel del logistik med alla fyra katterna på den nya hemmaplanen tycktes jag aldrig ha energi till att komma igång med utstädningen av den gamla lägenheten. I retrospekt var energibristen ett av de första påtagliga symptomen. Blev redigt förkyld också och tvingades ta mina första sjukdagar från jobbet på nästan tre år. 
Vårcyklingen var som sagt inte mycket att hurra för, snön och vätan låg kvar länge, värmen dröjde. For ut ibland och hade det halvkul ändå, men riktigt bra var det inte. 

I en blöt gammal timmerränna.
Tog en helg i Järvsö tidigt på sommaren också, hade tagit jättekliv bakåt teknikmässigt och fick inte de vanliga kickarna. Det var mer rädsla än roligt, muskeltröttheten kom för fort. Ytterligare symptom till listan. 
Tiden som följde fram till sommarsemestern i juli är nästan lite dimmig. Fortfarande en del övertid på jobbet, ingen riktig sommarvärme, flytten skulle gå in i sin slutspurt. Blev förkyld igen och hemma från jobbet nån dag. Här någonstans slutade jag logga tid och sträcka för mina pass i träningskalendern på Funbeat. Att alls ta mig ut var bedrift nog, jag behövde inte se siffrorna över hur långsamt det gick. 
Fyra veckors sommarsemester som skulle bli välbehövlig återhämtning förflöt. Jag blev bara tröttare fast jag sov mer. Fotoalbumen är märkligt tomma från denna tid. Sista semesterdagen for vi till Bygdsiljum, jag klarade inte att stå på cykeln ett enda åk. Mjölksyran svepte genom hela kroppen och jag orkade inte hålla styrsel varken på cykel eller ben. Det slutgiltiga symptomet som fick bägaren att rinna över, dagen efter ringde jag tvingade min sambo mig att ringa vårdcentralen för provtagning. 
-Mild hypotyreos, sa läkaren. Sköldkörteln bildar för lite hormon samtidigt som hypofysen får jobba dubbla skift för att försöka stimulera den. Ämnesomsättning går på lågvarv, allt annat likaså. Listan över vanliga symptom är lång och generell, de kommer sig smygande på och var för sig kan de förklaras av en mängd andra orsaker. Ju längre en går obehandlad och ju mer hormonnivåerna avviker från det normala, desto fler och värre symptom. Troligen upptäcktes det i mitt fall ganska tidigt ändå, eftersom de muskulära problemen blev väldigt påtagliga och det var en tydlig varningsklocka för en så pass aktiv människa som jag. Annars hade jag förmodligen tragglat på ett bra tag till, tröttheten blev fort det nya normaltillståndet och nog hade jag väl alltid varit en depressivt/pessimistiskt lagd människa ändå? Eller...? Förutom de fysiska symptomen medförde hormonstörningarna en ganska massiv mindfuck, som jag fortfarande inte riktigt vet om det släppt eller ej. 

Urklipp från hypotyreos.info
Då större delen av 2015 präglats av detta får det naturligtvis utgöra huvuddelen av brödtexten idag också, fast efter nedgång lär det ju komma en uppgång också. Medicinering sattes in och huvudsymptomen klingade så sakteliga av, lika smygande som de kommit. Dock med väldiga variationer från vecka till vecka, eller t.o.m. från dag till dag. I fotoalbumen avslöjas ändå att det var en ganska glad cyklist som tog sig ut i skogen åtminstone några gånger i veckan. 

I oktober gjorde vi ett återbesök i Järvsö där jag helt plötsligt cyklade bättre än någonsin, adrenalinkickarna var tillbaka, modet och jävlar-anammat likaså. Känslan var lite som att ha fått livet tillbaks. Årets cykliga höjdpunkt kom sen i november, när Lena och jag åkte till Gran Canaria igen för att cykla på episkt häftiga stigar i makalöst vackra landskap! 


Resan är det starkaste jag minns från året, förutom det efterlängtade samboskapet som äntligen gick i lås. Kärleken och tillsammansskapet är förstås det största av allt, på så vis var 2015 sällsynt lyckosamt. Att våra katter lärt sig leva tillsammans var en nog så viktig förutsättning, det krävdes både tålamod och tid att få två små nerviga kattjejer att acceptera att dela hem med två kattpojkar, men det var det värt. Det höjs en del ögonbryn över att vi har fyra katter i en lägenhet, men det fungerar riktigt bra nu :) 
Tre av katterna i vardagsrummets varmaste hörna.
I övrigt är faktiskt stora delar av året höljt i en trötthetsdimma, vilket känns verkligt trist på många plan. Får nog säga att 2016 har väldigt goda förutsättningar för att bli ett totalt sett bättre år! 

måndag 30 november 2015

Enduro-tur i novemberslush

Borta bra, hemma...kanske nåt snäpp sämre

Lever fortfarande på den underbara cykelsemestern i solen. Här hemma är allt så mörkt nu att det är svårt att finna motivation till något alls. Vinter kan vara okej, bara det blir vinter liksom. Det här slasket och regnet är ungefär allt annat än kul. Det såg lite lovande ut en kort stund, vi fick en decimeter snö, det drogs upp nåt litet skidspår här och var, men sen kom regnet igen. Nu är skogen fläckig, ömsom snö eller is eller lera. En dag gick det i alla fall hyfsat bra att cykla, just innan solen gjorde sin sorti för dagen. Enduron var kul att rulla runt på, det var ett tag sen sist. Om barmarken tänker bestå eller rentav sprida ut sig mer igen så är åtminstone inte jag redo att kalla den här cykelsäsongen för över ännu!



Ganska tungtrampat och slirigt snötäcke i kraftledningsgatan.

Mer fläckvis snö i skogen.


lördag 28 november 2015

[RR] Gran Canarias norra stigar

Northern trails

Dags då för tredje och sista rapporten (för i år) från Gran Canaria. Även den en tur med cyklar och guidning från Free-motion. Minibussen och de vindlande bergsvägarna började kännas bekanta, likväl for hjärtat upp i halsgropen mer än en gång när chauffören gasade på runt skymda kurvor och körde om långsammare bilar på löpande band på den smala vägen. Den kontinentala körstilen är inget för försiktiga nordbor. Vi tog oss ändå levande till toppen även denna gång, Pico de las Nieves. Det blåste kyligt så vi gjorde oss ingen tid för att titta på den disiga utsikten utan hoppade ut på stigen med en gång. Turen började på samma sätt som den förra, vilket var kul för nu kände vi igen oss och kunde köra på med högre fart där vi tvekat eller stannat förra gången!
Sällskapet denna dag utgjordes av de två äldre schweizarna vi träffat tidigare i veckan samt två finska tjejer från Helsingfors, guiden Andy var vi väl bekanta med vid det här laget. Grymt kul att träffa på andra bergscyklande tjejer! Det som är bra med de här trail-turerna är att grupperna hålls ganska små, vi var ju då sex stycken och det är sällan de vill boka in fler än så.

Efter vi hade tagit oss förbi den flowiga tallskogen (bilder och beskrivning i föregående inlägg) tog vi höger i en korsning där vi svängt vänster två dagar innan. Leden som följde var en blandning av flow med hopp och stenkrux de luxe. Hög fart blandades med nästintill stillastående cykling. Grymt kul. Sen avslutades partiet med en kanarisk vandringsledstrappa.
Finsk cyklist i spansk trappa.
Leden fortsatte sen genom lite småkuperad skog där vi fick trampa oss fram, en stigsnutt kände jag igen från förra årets topptur, vi passerade den stora och bland de inhemska kanarierna väldigt populära campingplatsen Llanos de la Pez och stod snart på randen till en mäktig krater formad vid öns födelse.


Riktig turistbild. Jag poserar framför Roque Nublo och Caldera de Tejeda.
Kanarieöarna har uppkommit genom vulkanisk aktivitet och på Gran Canaria finns flera stora kratrar som minner om detta. Stenstoden Roque Nublo och liknande formationer av basalt bildades runtom på ön där jordens varma innanmäte trängde ut genom jordskorpan. Det är mäktigt att se dessa efterlämningar idag. Tror denna krater hette Caldera de Tejeda om jag inte uppfattade vår guide fel och den uppkom för nå 9 miljoner år sen. På andra sidan bergen finns en annan stor krater från 13 miljoner år sen. För eventuella oroliga personer, typ mammor som råkar läsa här, så kan det framhållas att idag finns inga vulkaniska aktiviteter på ön, det senaste lilla magmaflödet ägde rum för några tusentals år sen.

Åter till cyklingen. Vi följde kanten av denna krater en bit, det var fortfarande en del trampcykling, innan vi åter skulle styra framhjulet neråt och "bara" åka cykel en bit. Turen summeras ihop till 1750 höjdmeter neråt, 440 meter uppåt och detta över en ca 30 km lång sträcka. Free-motion beskriver att turen är för "very experienced and technically skilled riders", den beskrivningen står på typ alla trail-turer och vi lärde oss att ta den med en nypa salt under veckans gång ;)

Pekande guide och en uppmärksamt lyssnande schweizare.

Lena i en spansk trappa.
Kort härefter började vi se det som den norra delen av ön är så känd för - grönskan! Det regnar mycket mer här än i söder, både markvegetation och diverse odlingar lyste smaragdgröna längs bergssidorna och i dalarna. Träden är fler och större och lövträden började dyka upp. Oändligt vackert.





Cyklingen var mer omväxlande här än på de tidigare turerna. Bitvis var det fortfarande brant, sönderbrutet, stenigt och torrt. Men på många ställen var det mer jordigt och därmed också mer vegetation; buskage och höga gräs trängde sig in över stigen och vi cyklade som i en grön tunnel. Vissa buskar var visst även väldigt taggiga märkte vi efter ett tag. Det blev hål både i kläder och hud. Sen rätt vad det var öppnade landskapet upp sig och vi följde en stig som gick böljande upp och ner för en bergskam. Jag svor fortfarande över partierna med hårnålskurvor och föredrog när stigen bara gick rakt ner i fallinjen, mycket lättare så. Uppför fick vi allt som oftast putta lite och på något ställe bära cyklarna på axlarna. Då saknade jag min snäppet lättare Enduro, Triggern var märkbart tyngre. Kan också vara att jag är lite för klen, men det känns bättre att skylla på en för klumpig cykel. 27,5 tums hjul hade den ju också, de är mycket tyngre än mina 26". 


Putt, putt, putt.

Jag rullar spansk klipphäll.
Alltså utsikten, makalös!!!

Stämningen var väldigt god i gruppen, alla gillade den här terrängen och fick köra på i sitt tempo. Det skedde inga större olyckor på denna turen heller, det var väl egentligen bara en av finskorna som låg på marken några gånger men det skedde i låg fart och utan skador. Själv summerar jag ihop till noll vurpor under veckan, så går det när man håller sig inom komfortzonen.

Ännu en vacker vy, stigen skymtar alldeles i högraste kanten och dyker
sen upp igen på kullen där nere vid träddungen.

Samma träddunge som ovan ses till vänster.
Den rååååsa cyklisten är jag :)


Två schweizare på en spansk stig. Från ett av få tillfällen då jag lyckats smita
in före dem på ett stigparti och fick chans att fota dem framifrån.
Så småningom trillade vi ut på en asfaltsväg några kilometer ovanför byn Teror där vi skulle bli upplockade av minibussen igen. Lena drog av sin kedja just som vi skulle börja cykla väg men eftersom det bara gick utför hela vägen till byn gjorde det inget. Efteråt var vi både mycket trötta och mycket, mycket nöjda, både med denna dags tur och de två tidigare. Vi hade på tre dagar fått cykla typ 5,400 höjdmeter, längs stigar vi aldrig sett dess like av och aldrig kunnat drömma om ens. Gran Canaria är en riktig pärla till cykel-ö. Och då har vi nog fortfarande bara skrapat lite på ytan, för det finns massvis av leder kvar att upptäcka som går kors och tvärs över den lilla ön.
Överlycklig cyklist :D

Inget stort fan av ljus lager annars men det här var den godaste San Miguel
jag någonsin läskat min strupe med!

lördag 21 november 2015

[RR] Två svenskor, en finne och en österrikisk guide

Turen som blev en annan

När nu snön yr som attan utanför fönstren kurar jag ihop mig i soffan och drömmer tillbaks till Gran Canaria igen, till den andra av våra tre turer i bergen fjärran från de bleka eller kräftröda nordeuropéer som oftast siktas vid matbuffén, hotellpoolen eller någonstans däremellan. Vi hade bokat in oss på den guidade turen med Free-motion som heter Guayadeque, den turen blev dock inte av pga de tidigare höstregnen. Stigen hade blivit alltför eroderad och förstörd. Turligt nog har de en fantastisk ersättningstur i bakfickan! Den går från den absoluta toppen av ön på 1940 möh i ganska rak sydlig riktning ner tillbaka till Playa del Ingles, 1700 höjdmeter går på stig! Den enda lilla klättringen som görs avverkas på grusväg. Mmm, den smakade mumma, den turen! 

Vi var ett litet gäng som körde turen: Lena, jag själv och finske Jussi som vi cyklat med dagen innan samt Andy the Guide. Det blåste riktigt snålt uppe på toppen och de 300 metrarna asfalt vi fick cykla som uppvärmning räckte inte mycket till. Fingrarna var stela och vita när vi hoppade på stigen bara ett tiotal meter från den högsta utsiktsplatsen vid Pico de las Nieves. Det var ökenvinden från Sahara, calima, som friskade i och drog med sig en ansenlig mängd stoff som låg som ett disigt täcke över ön resten av vår vistelse. Sommartid kan den föra med sig oerhörd värme, nu i vintertid var den dock tämligen svalkande. 

Cannondale Trigger med Roque Nublo i bakgrunden.

Stigen började ganska brant men underlaget var fast till en början, stora greppiga partier av bar klippa var ändå ett skönt underlag jämfört med alla de lösa, vassa flak- och rullstenarna vi cyklat på dagen innan. När vi hamnade i tallarnas skugga blev marken relativt slät och vi sladdade nerför den täta barrmattan. Nere vid den första stigkorsningen och andhämtningspausen var bromsarna rejält varma fast fingrarna knappt hade känsel ännu. 


Efter en kort sträcka pushbike och ett litet parti med hålnålskurvor nerför en brant skogsslänt kom ett alldeles fantastiskt flowigt stigparti. Det krävdes några tramptag här och där, några stenar skulle pareras, det gick att småhoppa och pumpa i små gupp. Riktigt skön bit av turen och då kom värmen igång i hela kroppen, dubbelt skönt alltså. 


I nästa korsning blev leden bredare, U-formad och med massor av trappstegsavsatser. Massor och åter massor av hopp- och lekcykling alltså! Samtliga avsatser var ytterst ryck-i-styret-vänliga och jag skickade iväg Triggern så mycket jag tordes, vissa landningar var snäppet stenigare än förväntat men det gick bra och fort och det var så aproligt att jag fnittrade i farten. Sen ville jag nog aldrig riktigt sluta le på hela dagen. Fast en del av leendet blev en smula ansträngt när stigen smalnade av och gick sådär halvotäckt exponerat på en bergssida, utsikten var dock vidunderlig, både här och på massor av ställen längs vägen. 




Som dagen innan så gick även denna tur över ett gammalt stelnat lavafält, vilket fantastiskt underlag att cykla på alltså. Ganska grovt och ojämnt, det var som att däcken gifte sig med underlaget, maken till grepp har jag aldrig tidigare känt! Aldrig en tillstymmelse till däcksläpp, varken på skrå eller vid inbromsning. Guiden stilade lite extra genom att ta en egen väg upp över en kam vid sidan om och ner för en brant, såg förstås lekande lätt ut. Själv hade jag nog slagit mig fördärvad om jag försökt följa. 



Här fick vi också en liten historelektion (igen, det var ganska många såna under turernas gång), stigen som följde var ett mycket mycket gammalt bygge som härstammade från tiden då ön genomkorskades av camino real - kungliga stigar. Byggda för att underlätta åsne- och människotransporter mellan de olika delarna/kungadömena på ön för länge sen. För att passera denna bergsbrant tvingades de lägga sten på sten i kringelkrokiga serpentiner och skapa denna kullersteniga led. Cyklas på egen risk. Åsnan som gick före oss tjurade envist på typiskt åsnemanér i varje kurva och krävde en del övertalning av sin förare för att fortsätta färden neråt. Jag förstod åsnan fullständigt, jag försökte rulla på cykeln nerför men inför varje tight kurva låste jag bromsarna och vägrade i sten att ens riskera störta utför kanten (säkerhetsräcken var tydligen inget som de gamla kanarierna ansåg nödvändigt). Andy körde förstås lätt och ledigt utför, med eleganta bakhjulslyft svängde han runt i kurvorna nån halvmeter ifrån 5-metersstupen. Imponerande! 





Jag och Jussi beundrar utsikten ner mot Cruz Grande, se bilden nedan.

Vi tog oss ändå ner, halvhasandes delvis på och delvis vid sidan om cykeln. Det var en lättnad när leden flackade ut och vi fick skyddande vegetation vid sidan om oss. Dock fortsatt väldigt teknisk cykling, fullt fokus och några close calls blev det i stenbrötet. Helt oförhappandes höll jag också på att blåsa av cykeln när vi helt plötsligt blev exponerade för caliman - den kraftiga ökenvinden igen, fick gå en bit med cykeln för att inte riskera rulla ut bland taggiga växter och stenar. Sistbiten ner mot Cruz Grande var kul sen, utmanande, nu hade det lösa underlaget återkommit med många större rullstenar blandat med vassa klippblock som absolut inte rörde sig ur fläcken. Det var något av en snabbkurs i att fort göra sina linjeval, med för mycket tvekan eller för mycket broms körde man fast direkt. Det mesta måste tas med fart i farten så att säga. Efter ett stopp var det svårt att komma upp på pedalerna igen. Mycket utvecklande för tekniken och väldigt roligt. En lättnad när stigen slätades ut mot slutet sen, varken huvud, ben eller armar orkar köra i bröt alltför länge i stöten. 



Sträckan som följde var mindre spännande, efter Cruz Grande följde vi en grusväg i några kilometer, det positiva var väl att vi tjänade in några nya höjdmeter som vi skulle få cykla utför sen. Vi stannade för macklunch vid Degollada de la Manzanilla, ett bekant namn från förra årets tur men då styrde vi ner på stigen österut mot Fataga där, efter nedsvald skinkbaguette fortsatte vi istället en bit till längs grusvägen till El Diablo trail. Vi funderade över hur stigen skulle se ut för att förtjäna ett sådan namn... 

Mera nerförsstig - tjoho!!

Men inte var det väl något särskilt diaboliskt över den, tvärtom - det var en alldeles fantastisk stig. Nåt litet parti fick vi väl knuffa cykeln och att ta mig runt switchbacks gick ju fortfarande inte, i övrigt var det skitkul. Nåt parti var återigen lite exponerat, men denna gång på höger sida vilket känns tryggare för mig eftersom jag som regel brukar trilla åt vänster :) 

Andy the Bikeguide berättar nåt om växter och getherdar.
Ett tiotal höjdmeter gick till spillo längs grusväg innan det avslutande långa stigpartiet som skulle ta oss ner till asfalten i Ayagaures. Det började lite spännande med en stentrappa med efterföljande kurvor, underlaget blev allt lösare ju längre ner vi kom. 

Jussi kör utför trappan.
Lena köra samma trappa. 
Vyerna var fantastiska och vi har aldrig sett bergen så gröna av växtlighet vid våra tidigare resor. Oktoberregnen hade satt fart på gräs och buskar, mycket mycket vackert. 
De två dammarna vid Ayagaures hade blivit påfyllda till glädje för alla i området som försöker odla något i denna torra del av ön. Men det tänkte vi inte så noga på när stigen återigen lutade på ganska ordentligt nerför och jag fick släpa broms i några skumpiga och vansinnigt roliga kilometer. Fick stanna flera gånger för att släppa på cirkulationen i mjölkstyrestinna armmuskler, har aldrig varit med om dess like. Mot slutet fick Lena veckans enda punktering, ett smärre under att det inte blev fler än en med tanke på alla de vassa stenarna vi inte alltid så smidigt körde över. Conti-däck med protection och högt tryck funkade tydligen rätt bra i terrängen. 



 Vid civilisationen blev vi "välkomnade" av en maffigt stor och respektingivande skällig vakthund, tack och lov bakom stängsel, nåde den tjyv som försöker palla frukt från den citrusodlingen. Utan risk pallade vår guide istället fikon lite längre ner i byn, färska mogna fikon direkt från trädet - de smakade himmelskt!! Stärkta av fruktsocker var det sen bara att rulla asfalt sista biten till kusten igen.

Glad och nöjd jag ovanför de två dammarna i Ayagaures.
Efter två dagars bergscykling var vi duktigt matta, men inte tröttare än att vi orkade pallra oss upp på hotellets takterass för att skåla i läskande sangria. Vilodagen som följde var välbehövlig, för vi hade ju ännu en tur inplanerad på fredagen sen, vår sista cykeltur och vår sista semesterdag på ön.