Nya löparskor i minimalistisk stil

Välkommen Merrell och Inov8

Mina nu utslitna Salomon terrängskor har nått den aktningsvärda åldern av 5 år. De har burit mig ganska många mil längs stigar och småvägar, tack för det. Jag tänker helt sonika hoppa över deras pensionering och skickar dem direkt i graven, de är verkligen utom all räddning. I dess plats kommer två par nya, lätta skor som jag har väldigt höga förväntningar på. Ska det här bli skorna som får mig att tycka löpning är roligt? Första provturerna är lovande, jag gillar konceptet med tunna, lätta nästan odämpade skor. Återkommer med några längre utläggningar när jag hunnit samla på mig några mil. Stort tack till Maja på Northsport som hjälpte mig att prova ut dem! (Ja, vi känner varann och jag bjussar gärna på gratisreklamen ;) )

Merrell Pace Glove & Inov8 X-talon 190

Från ett av de första passen med barfotaskorna, vänjer kroppen långsamt
med korta pass i sandgropen. Träningsvärken efteråt är inte nådig, de
korta och försiktiga passen till trots. 

Bilderna som inte riktigt nådde fram till att bli första-foto för inlägget. En liten titt bakom kulisserna vid plåtningarna som föregår blogginläggen ;)

Sprang till skogs

#FromWhereIUsuallyRide

Klämdag och många är lediga, vintern har gjort en comeback med -9 grader och under dagen ett lätt snöfall. Längdskidåkarna drogs till konstsnöspåret på Nydala som flugor till en hästskit sockerbit. Hade verkligen inte lust att trängas där idag igen, fick nog efter igår! Alltså: på med löparskorna igen!

Och varför cyklar jag inte? Kort sagt för att jag inkvarterat mig som tillfällig sambo i en annan del av stan än där jag har cyklarna, de rymdes inte i packningen. Fast idag var det nog lika bra, hade förmodligen flugit som en vante om jag försökt cykla de stigar jag löpte/hasade på/sprang vid sidan om. Det var duktigt mycket blankis som lagt sig till ro längs de flesta stigarna, i början gick det rätt bra ändå men sen tilltog snöfallet och dolde mycket effektivt exakt var och hur isen låg.

Visste inte riktigt hur jag skulle regga passet på Funbeat. Sökte efter olika träningsformer under rubriken Löpning. Löpning - Rodelbana/motsv., Löpning - Med fara för livet, Löpning - Blankis eller Löpning - Utan dubbar på is hade passat okej. Inget av alternativet fanns. Fick bli Löpning - Djupsnö för det var så passet utvecklade sig så småningom, när jag inte längre kunde urskilja vad som var annat och vad som var is fick jag som regel "springa" bredvid stigen, i det snötäckta riset och det liknade mer snöpulsning än något annat. Fick ta det rätt lugnt för att inte trampa ner mig i djuphål eller hitta snirkelvägar runt lömska berghällar. 15 km på 2½ timme avslöjar bristen på tempo.

Letade mig bort mot Hässningberget, en favorit på cykel under barmarksperioden. Det var sig likt fast ändå inte.

 

Längtan efter cykelsommar knep tag i hjärtat, om vintern tänkte bestå så dröjer det väl 5 månader innan det går att cykla på barmark där igen!

Farväl 2014, let´s kicka igång 2015

Springande start på året

Får se vad det blir för slags bloggande såhär i början av 2015, det borde vara en skidblogg med tanke på Vasaloppet, jag vill helst att det ska vara en cykelblogg för det är ju roligast, fast i realiteten får jag kicka igång året som en löparblogg. Årets två första pass har jag löpt: kort och rushigt samt lugnt och lite längre. Inte så mycket att orda om egentligen, isgatorna inbjuder inte direkt till cykling och plusgraderna har gått hårt åt snön i skidspåren. Då får en ta det som blir kvar.
2014 har vi vinkat adjö till, en dag när jag har lite att göra kommer ett inlägg med höjdpunkter. 2015 har anlänt och en annan dag (eller samma dag som tidigare nämnd) ska jag plita ner några tankar, målpunkter och önskningar inför det nya året.

Gott nytt år och god fortsättning!

Tumme upp för nytt år och två sköna träningspass med hyfsat formbesked.

Vy från löpturen över den isbelagda älven med stadens ljus i fjärran.

Tillbaks på cykeln igen!

Friskbloggen

Sommarförkylningar kan vara ett helsike, den här höll mig ifrån trampcyklingen i nästan oräkneligt många dagar, väldigt irriterande och frustrerande. Å andra sidan, om man skulle pricka in en sommarperiod att vara sjuk i så blev det helt rätt att snörvla bort halva juni - maken till isande kall och pissregnande inledning på sommaren kan jag inte minnas såhär på rak arm. Det sprids på Facebook nu att midsommaraftonen var två grader varmare än julafton för ett halvår sen, har inte kollat källhänvisningarna på det men det känns som att det inte ligger alltför långt ifrån sanningen.

Friskhet betyder träning igen! Woho! Det blev rent av dubbelpass för att fira in det ordentligt, ett litet midsommarduathlon med morgonlöpning och kvällscykel. Framåt läggdags kändes benen jätteslitna på ett väldigt skönt sätt, som jag saknat det. Mina livsandar lever igen och om mindre än en vecka börjar semestern (den första av tre), från nu så kan sommaren bara bli bättre.

Vackert soligt vid Grössjön på kvällen

7 km stiglöpning i Röbäck på morgonen

Lerfest, långlöp & myshelg

Helgrapporten

Har varit i bloggskugga i helgen, men tränats - det har det! T.o.m. riktigt ordentligt vissa dagar. 

Det sägs nu att vårens ankomst ligger i höjd med Umeå. Det är ju för bedrövligt. Tjälen har redan börjat gå och det knoppas i rabatterna. Den här vintern har varit som en enda långdragen november och i fredags var jag ute och smakade på skvättande lera. Länge sen jag såg vintervägar värda namnet här i krokarna, leråkrar är det som bjuds. De fick duga till att köra ett kort, intensivt intervallpass på Canyon. 30 minuter mjölksyra och flås följt av närmare 30 minuters sanering av smutsig cyklist och tillhörande attiraljer. 

Ett par dagar senare, efter en lika långdragen som mysig Vasaloppsfrukost i soffan pockade träningssuget på igen. Inte fanns där nåt sug att åka skidor inte, spåren härikring är i sämre skick än startgärdet i Sälen, men en riktig långtur skulle det bli för att väga upp andra dagars inaktivitet. Blev ett pass långlöpning i prattempo på slätterna söder om stan, 17 km på drygt 2 timmar, kändes fint! Nästan så jag kan tänka mig att göra om det om inte alltför länge. 

Fast helgens största behållning var sällskapet, det är med en varm känsla i bröstet jag tar mig an ännu en ny vecka av vardagar. Tänk att man kan finna sådan lycka på andra ställen än i cykelsadeln ;-) 

Löper & gymmar

Alltså, vad är det här?!

Jag har allvarlig rolig-träning-abstinens. Det är (i mitt helt subjektiva tycke) alldeles stört omöjligt att bedriva vettig cykelmotion denna s.k. vinter. Visst har jag varit ut en gång nyligt, det var dock inte så himla kul att jag längtar efter att göra om det igen, med tanke på den kompakta isgata som härskade då. Isen har förvisso förbytts till en halvdeci slask, det gör dock inte cyklingen roligare... Det går just inte ens att åka skidor, om man inte vill trängas i den korta konstsnöspårsslingan för 50 spänn per pass.

Således är det inte-så-rolig-träning som dominerar mitt liv just nu: styrka och löpning. Om vartannat. Det är så frustrerande, men energin måste få utlopp någonstans innan jag börjar klättra på väggarna.
Jag läser ibland att Fritz på Cykelbloggar rensat ut bloggar från listan som glidit iväg alltför mycket från cykelämnet, jag börjar nästan känna mig i riskzonen ;-)

Senaste två veckorna i träningskalendern.

Avslutar året som det inleddes - på gymmet

Dags att sluta cirkeln, knyta ihop säcken, se tillbaks på ännu ett år som gått, se med tillförsikt på det nya, fira ut det gamla, ring in det nya. Träningsåret inleddes på gymmet, träningsåret avslutades på gymmet. Däremellan hände allsköns saker som jag får ta i ett annat inlägg, jag ska hålla mig till nu:et idag. 

I gymmet fortsatte jag bekanta mig med den märkliga tingest som kallas löpband. En hemsk sak, verkligen. Ofantligt trist och lite läskig. Men jag försöker mig på att springa lite "barfota" (med strumpor) vilket inte lämpar sig så väl som utomhusaktivitet för tillfället. Trappar upp detta väldigt långsamt, 10 min/1.5 km idag, och det passar väl som uppvärmning för styrketräning. 

Därefter körde jag ett antal utfallsvarianter innan jag gav mig på det riktigt utmanande: kettlebells. Har inte tafsat så mycket på dem tidigare och aldrig fått någon form av instruktion, men jag har läst och tittat på videos om dem, bl.a. den här utmärkta artikeln på Styrkelabbet. Jag gav mig på att köra swing, clean och press till att börja med. Svetten sipprade snart fram, det här var jobbigt alltså! Och riktigt, riktigt skönt. Tror det kommer kännas i kroppen imorgon. Kanske kommer jag också få fina blåmärken av alla misslyckade cleans :) 

Och inte kan man skriva ett inlägg den 31:a december utan att önska alla ett riktigt Gott Nytt År! Nu ska här snart korkas upp en flaska vin och mumsas godsaker i gott sällskap, bättre kan inte ett år avslutas! 

GOD JUL - i misärträningens tecken

Jag upprätthåller min tämligen färska tradition av julaftonsträning. Nog hade jag hoppats kunna cykla, för att kunna fortsätta kalla det en julaftonscyklingstradition, vädrets makter ville dock annat. Vi har fått en till liten omgång av slasksnö som frös inatt och nu under dagen blivit till kärnis av regnet från ovan. Jag såg ganska exakt noll gruskorn längs cykelvägarna, det vore vansinne att försöka träna cykel nu! Tog en joggingrunda istället, där jag önskade mig en expressklapp från tomten i form av ett par IceBugs - det hände förstås inte.
Halkade mig fram i 9 km längs stadens gator och genom Gammlia-skogen. Fort gick det inte, inför varje riktningsändring fick jag stanna till och vrida kroppen i den nya färdriktningen för att sen kunna fortsätta jogga, allt för att undvika en fatal sladd i de skarpa kurvorna. Tack vare det ytterst modesta tempot slapp jag dock bli särskilt trött, alltid något :)
En annan jultradition som hängt med ett tag är att jag just inte firar jul, eller att jag åtminstone på sin höjd gör det väldigt småskaligt. Inför i år har jag iaf skaffat mig en hustomte för stämningens skull.

Med det sagt så önskar jag alla en God Jul - och må ni alla få i julklapp att 

kunna träna och leva i bästa välmåga under kommande år! 

Underbart träningsväder

Dan före dan före dopparedan. Gårdagens frostgrader efterlämnade ett fint istäcke överallt, idag har vi regn. Fantastisk kombination! En ynka plusgrad, ösregn och isgata. Jag sätter mig inte på en cykel i det här vädret alltså, inte en chans. Löparskorna fick dock komma ut en sväng, sladdade mig fram i halvannan mil innan jag sökte skydd inne under tak igen. Nu drar jag vidare till gymmet istället, där är varmt, torrt och isfritt!

Ökenlöpning - årsbästa!!

Jag springer ibland och klagar alltid över hur trist och besvärligt det är. Detta gällde ofelbart fram tills dess att jag nu provat springa på en kanarisk holme. Det blev två riktiga löppass under semestern, det första redan på den första dagens morgon, innan frukost t.o.m. Helt galet i mitt tycke, att träna innan frukost. Jag är dödshungrig när jag vaknar och moffar helst en rejäl frukost innan jag ens tänker på att få något annat gjort. Mitt resesällskap var dock säker på sin sak; på en solsemester tränar man löpning innan frukost!
Sagt och gjort, löpskor på, iklädd kortärmat och kortbent för första gången på länge och med nästan tom mage (jag hann ösa i mig en liten yoghurt ändå) joggade vi från Playa de Aguila längs strandpromenaden mot San Agustin. Så alldeles otroligt vackert och så häftigt med Atlanten som piskade in våg efter våg mot stränder och klippor. Jag är (ännu) inte särskilt berest så jag roas väldigt även av dessa "små" detaljer i sammanhanget, bara det att få se riktiga sandstränder var något helt nytt.
Nåja, träningen var det... efter en dryg halvmils joggande fram och åter gjorde vi halt på en liten strand och avslutade passet med några plankor och armhävningar. Sen tänkte vi oss att svalka fötterna i oceanen men vågorna slog snart upp över oss och vi blev ändå blöta in på skinnet så det var lika bra att göra ett helkroppsplask i de varma vågorna. Jag förkunnade detta som årets bästa löppass!

Den titeln stod sig dock inte länge, för någon dag senare drog jag iväg oss på en lite längre löpning - efter frukost denna gång! Med välfyllda camelbaks tog vi oss an hela strandpromenaden från hotellet till Playa de Ingles, i stekande, underbar värme och sick-sackande mellan de många strosande pensionärerna. Överlag väldigt många äldre på ön just nu och väldigt få barnfamiljer och yngre partygäng. Det var himla stillsamt, precis som jag vill ha det, jag är väl kanske något av en pensionär till sinnet.
Väl framme vid PdI banade vi oss väg ner till den största strand jag någonsin sett och här åkte skor och strumpor av. Barfotalöpning ska ju vara the shit - det ska ge det naturliga, mjuka, fotriktiga löpsteget sägs det. Inte vet jag hur det var med den saken, men att barfotaspringa längs en strand kändes alldeles helt fantastiskt!
För att toppa det ytterligare styrde vi snart in bland Maspalomas sanddyner, detta landskap som inte liknar något jag tidigare sett. Fortfarande lika barfota banade vi oss väg upp- och nerför las dunas, här blev det alltså jobbigt på riktigt. Som att springa på myr eller lössnö, fast alldeles varmt och underbart! Det här var sannerligen Årets Bästa Löppass, på riktigt och helt ohotat om titeln. Bodde jag på en varm ö i Atlanten vore jag onekligen en väldigt mycket bättre löpare, för det här var ju t.o.m. kul!

Salomon får ursäkta, men de var otroligt överflödiga i det här underlaget. 

Lena spurtar uppför i sanden.

Segerviss på toppen.

Undertecknad sliter sig uppför samma sanddyn,
med andan i halsen och skorna i händerna. 

Jag, i en öken. Visserligen en mycket liten öken, relativt sett, men ändå den största öken jag befunnit mig i. 

Snart följer ett inlägg om cykel också, jag lovar, men jag var så lyrisk över att det var så kul att springa att jag blev tvungen att plita ner ett inlägg om det först : )

Åter från Gran Canaria

Hemma igen, med förkylningen från h-e i bagaget. Innan förkylningen bröt ut fick jag dock många fina dagar i Atlantens vågor, bland kanariska berg och sanddyner i öknen. Aktiv semester var det ja. Inväntar bilder från mitt resesällskap innan jag skriver ner hela historien.

På cykel bland bergen.

Cannondale Rush - första gången jag cyklar på riktigt på en 29-tummare,
det kommer vara värt en extra utläggning så småningom.

Las Dunas de Maspalomas. Aldrig sett nåt liknande ställe, någonsin. 

Mmm omfamna träningsvärken!

Riktig lågsäsong för cykling nu, det är så sjuuukt sugigt med svajande temp runt nollan och regn på det. Oinspirerande minst sagt. Gårdagen bjöd ändå på inte mindre än två träningspass. Ett under tak, med skivstång, hantlar och plankan i olika, men lika smärtsamma, varianter. Samt ett löppass, som visserligen innehöll en del allmänt gnäll om hur jobbigt och tråkigt det är springa, men också ett visst mått av tillfredsställelse över den sköna motion det ger för hjärta och lungor.

Både det ena och det andra passet satte sina avtryck i min arma kropp, nästan varenda muskel ömmar vid ett lätt tryck, lyfta armarna över huvudet kräver en viss ansats och min annars så spänstiga gångart är mer lik ett hasande pga stelheten i vaderna. Att hösten visar sin allra sugigaste sida idag gör alltså inget, för jag tänker i stillhet sitta och bara njuta av de här tecknen på fysisk överansträngning, i visshet om att jag till nästa gång kommer vara liiite starkare och liiiite uthålligare.

Tillägg: och icke att förglömma, dagens tips är att se den här filmen från Red Bull Rampage med McGarrys galna bakåtflip!

Att springa på cykelstigarna

Det blev löparskor på idag, jag kan i efterhand inte till fullo förklara varför jag inte cyklade istället. Letade mig in på småstigarna vid Nydalasjön, hundspåret och nån stig som ledde mig rakt ut på en myr. Det slår nästan aldrig fel alltså, efter en stunds löpning får jag värsta motivationsdippen och verkligen hatar det jag gör, alltid brukar det vara runt 3 km-strecket det händer. Sen brukar det släppa en stund senare, sådär efter 5-6 km nånting. Sjukt jobbigt att tvinga sig själv att springa igenom den där dippen, man blir på så väldigt dåligt humör när det händer.

Man får försöka distrahera hjärnan med annat då. Jag vet inte hur vanligt förekommande det är bland cyklister, men de (ytterst få) gånger jag springer så har jag en fantasicykel med mig - jag föreställer mig hur jag istället studsar fram längs stigen med ett styre i händerna. Väljer linje mellan stenarna, rycker utför små kanter, hoppar över rötterna, noterar den där lilla gropen där jag flög över styret för nåt år sen. Det gör ju inte löpningen rolig, men för en stund kan man då åtminstone halvt glömma hur jobbigt det är.

Inte den mest upphetsande stigen vare sig för cykling eller löpning...

Bra dumträning x3

Det var tumvänlig träning på gårdagens agenda - inte cykling alltså. Fantasin sträckte sig inte längre än till löparskorna. Det är så dumt och ändå så bra att springa. Träningseffekten är super och kroppen stärks så fint av löpning, samtidigt är det så dumt för det är så jobbigt att det gör ont i muskler och lungor, inte är det särskilt kul heller. Med bra sällskap iofs bra mycket bättre än utan sällskap, fast inte är det som cykling inte. För att sätta pricken över plågo-i:et så avslutades passet med plankan och armhävningar. Lika välbehövligt som dumt och mjölksyresmärtande. Tummen tackar för vilan åtminstone, inget ont som inte har något gott med sig.

En halvmara i terrängen

Skulle ut och jogga lite i skogen idag hade jag tänkt, runda Grössjön och Nydalasjön. Har dålig koll på min "löpform", vet inte alls vad jag orkar eftersom jag springer såpass sällan. Så jag öppnade upp i lugnt tempo för att hålla mig springandes så långt det gick iaf, det är ju en bit runt sjöarna.
Kändes lite motigt när jag närmade mig Grössjön, kollade Garmin-klockan just som den slog om till 5 km, hmm... En stund senare gjorde jag ett ogenomtänkt vägval och befann mig snart omgiven av midjehöga snår av brännässlor. Aj. Fick sakta kliva tillbaks i mina egna spår för att undvika alltför omfattande brännskador. Sen stod det inte på förrän jag nått 10 km-strecket, 65 minuter hade det tagit, inklusive fighten med det gigantiska brännässlefästet.
Älgade vidare genom skogen och nådde Tomtebo. Betade av den trista transportsträckan på grus och asfalt för att komma till stigarna öst om Nydalasjön. Flöt på fint genom skogen. Vid 14 km kände jag mig fräsch, det var samtidigt en tangering av den dittills längsta sträcka jag någonsin sprungit, vilket av en slump också råkade vara vid en runda runt sjöarna, fast det var för drygt ett år sen.
Insåg att tvåmilsgränsen var inom räckhåll för första gången, räknade kilometrarna i huvudet och kom fram till att jag skulle behöva skarva på rundan med en vända på Nydala motionsspår för att få ihop en nog lång sträcka. Efter ett par kilometer på elljusspårets monotona, lätt kuperade grusväg så stumnade benen till ordentligt för första gången. Fick bita i lite för att till slut ändå nå skogsstigarna längs sjöns västra strandkant. Benen var väldigt mycket löpvilligare i terrängen än på platta vägen. Den andra milen gick på strax under 60 minuter. Sen var det bara slutspurten kvar hem, 1.6 km som klarades av utan större kroppsliga protester.

Jag är smått förbluffad över att det gick vägen. I år har jag två löppass över en mil, båda på 12 km. Det är ett rejält hopp upp till 21.6 km. Men förutom lite periodvisa känningar i höft- och knäleder och en lätt sveda under fötterna så gick det ju fint. Medeltempot är ju, jämfört med riktiga löpare, mediokert (6:01 min/km). Fast jag kan inte jämföra mig med löpare, man bör väl öht inte jämföra sig med andra än sig själv. Så sett till vad jag presterat tidigare är det här ett rejält lyft, med ett väl avvägt tempo som gav en medelpuls en god bit under mjölksyratröskeln slog jag till med ett ordentligt pers i sträcka räknat. Det är jag nöjd med!

Vila, löpning och nytt styre

Vilodag igår, idag fick det fick bli tidseffektiv löpträning ute i terrängen pga andra göromål och för att skriva om något cykelrelaterat så har jag bytt styre på landsvägscykeln i helgen. Två centimeter mindre brett och en centimeter kortare reach, tror det ska passa mig bättre än det breda mansstyret som satt på tidigare. Så fick jag lite övning i att linda styrlinda också, tror att resultatet blev godkänt. Svart linda denna gång, den vita som satt där innan var inte vit särskilt länge. Det må vara snyggt i början men sunkigheten kommer alldeles för fort för att det ska vara värt det. Svart funkar i alla lägen!

F*ck gymmet, solen lockade för mycket

Gårdagens föresats att ta sig till gymmet gick om intet, jag kunde inte stå emot solens lockande kraft. Det blev dock alternativträning som liksom styrketräningen ska göra mig lite bättre lämpad för bergsäventyr - nämligen löpning. Och det blev inte vilken löpslinga som helst utan det smärtsamt kuperade SM-spåret i Gammlia-skogen, knappt en mil långt. Fruktansvärt jobbigt, men med In Flames samlade alster i lurarna gick det ändå att ta sig runt. Bra backträning helt klart!

Sol och SM-spår. Fin torsdag!

Efter "målgång", ganska knäckt. 

Kringelkrokar upp och ner för kullen. 

Bräntisintervaller

Jag är ingen löpare, kommer förmodligen aldrig att bli, eller vilja bli, men jag kan sträcka mig till att snöra på löparskorna en gång i månaden iaf. Årets 6:e löppass blev ett riktigt idiotpass, ett sånt där jag ångrar redan innan jag påbörjat det. Bräntisintervaller. Upp och ner i Bräntbergsbacken, tills lungorna nästan sprängs och hjärtat hoppar ur bröstkorgen.
När jag joggade ner för backen efter andra intervallen började jag fundera på dagens blogginlägg, skulle jag beskriva passet på glättigt träningsbloggmanér där alla pass alltid är så underbara, endorfinstinna och rosenskimrande? Eller skulle jag hålla mig till den mer ärliga vägen? Min vana trogen håller jag mig till det sistnämnda...

Jag funderade allvarligt på att lägga ner redan efter att jag tagit mig till toppen av backen en första gång. Det var så obekvämt och jobbigt att ta de där höjdmetrarna med andan i halsen. Fick övertala mig själv att inte ge upp redan, det vore ju alltför vekt. Så det blev en till vända, som följdes av ytterligare två. Efter de fyra började jag få ont i ryggen, en bra ursäkt att bryta tänkte jag. Skyll på att kroppen failar, det låter bättre än att kondisen sätter stopp. Men när jag joggat ner för backen så tänkte jag att när jag ändå har tagit mig till backen så vore det för dumt att inte utnyttja tillfället till max, så sällan som jag springer. Så följde intervall #5. Min hjärna vill dock inte stanna på fem intervaller, det är ett så udda tal, man kör väl ändå jämnt antal intervaller? Så jag blev "tvungen" att jämna ut det till sex stycken. Därefter kände jag mig nöjd och joggade sakta hemåt.

Men vilken pina det är att springa ändå. Det är inte bara fruktansvärt jobbigt, det är tråkigt också. Cykling är också jobbigt, men det är iaf kul! Samtidigt så är löpning ett så överlägset sätt att pressa den centrala kapaciteten lite extra, jag kan inte nå lika hög pulsnivå under lika lång tid på cykel, så pass bra grenspecialist är jag inte. Och det gör det lite extra surt att det är så trist att springa, för jag skulle jag ha sån nytta av det på cykeln också. Får se om jag kan motivera mig till att öka på löpdosen från en gång i månaden till kanske en gång i veckan? Om inte annat som ett experiment för att se hur det påverkar träningen i övrigt.

Bra där kroppen!

Skitväder, ville inte cykla i blåsten och drevsnön idag. Löpning kändes lustigt nog som ett bättre alternativ och inte vilken löpning som helst utan det skulle minsann bli ett långpass. Vet inte riktigt hur jag tänkte där...
Fick med en träningskompis på rundan och ställde in mig på att bli kränkt på ett eller annat sätt, löpa långpass är verkligen inte min grej. Tack vare sällskapet så blev det ett lagomt prattempo under rundan, det var nog en förutsättning för att jag alls skulle orka.
Tittade tillbaka i kalendern nu efter hemkomst och ser att det varit skralt med löpning på det senaste. Sprang iofs en runda så sent som förra veckan men den var på under 5k. Fortsatte scrolla bakåt i tiden för att hitta senaste passet jag sprang en mil eller mer i sträck och landade till slut på 13 juli förra året. Då var det kanske inte en så ypperligt bra idé att klämma till med 12.2 km idag? Så blev det iaf och det gick faktiskt inte så dåligt. Prattempot landade enligt Garmin på 5:51-tempo i snitt, inkl. uppvärmning och nedvarv med betydligt långsammare steg. Jag är både lite förvånad och tämligen nöjd, trodde inte den löpsträckan fanns i kroppen alls. Bra där!

Triss i träning och nytt PB

Löpning, styrketräning, spinning. Jag lyckades klämma in tre väldigt olika pass denna måndag (som i skrivande stund blivit till tisdag).
Löpningen var lika kort som plågsam. Öppnade i ett idiottempo i medvind, vilket förstås straffade sig kort därefter när motvinden som drog med sig piskande små isbitar skulle mötas. Försökte ändå ligga på så gott det gick för att få plågan bortgjord som snabbt som möjligt, tempot i snömodden var dock inte alltför imponerande.
Styrketräningen var trevligare. Hade sällskap av bästa påhejaren och vi hade bestämt att vi skulle köra tungt idag, färre reps, högre vikt. Började med bänken där det blev ett par 3-reppare på 40 kg (aldrig kört på högre än 35 tidigare), så nytt personbästa där då. Hade inte trott min beniga överkropp med de långa aparmarna skulle palla det. Det följdes av några set chins, dips, rodd och allmänt plågande av magen.
Följde upp direkt med ett toksvettigt pass spinning. Fullt ös från början till slut. Intervaller, tempo, ståendes och sittandes. Jobbigt som tusan, men otroligt skönt, till skillnad från löpning som bara är jobbigt.

Tre olika och väldigt intensiva pass.
Undrar hur kroppen kommer kännas imorgon (eller ja, senare idag blir det väl)?