Tankade ljus, värme, dofter och natur

CX:ig fintur

Rullade grusväg i sakta mak uppströms älven till Arboretum Norr, denna lilla oas av (halv-)exotiska träd alldeles intill Baggböleforsen. Det kom en vägg av dofter vid entrén till arboretet, nyutslagen grönska och ivriga blomster spred väldoft omkring sig. En värmande sol lekte tittut bakom molntussarna, forsen brusade i bakgrunden, vårfåglarna tog i från tårna och sjöng för full hals, Klabböle-fårens bräkande ekade över älvdalen. Blir nästan poetiskt det här, men sanslöst fint och skönt på alla vis att komma ut och fylla på naturupplevelsekontot mitt i vardagen. Fattades bara att jag hade en kaffetermos med mig så vore turen perfekt. Nästa gång får jag bara inte glömma den!

Blommande päronträd!

Cykel mot träd och en matta av harsyra.

Cyklist med forsande älv i bakgrunden.

Lördagen blev mer CX:ig än tänkt

Inte som tänkt men bra ändå

Det bidde inget She Rides-pass denna lördag. Det pissregnade verkligen, med inslag av stooora snöflingor(!!!), inte okej någonstans. Blev väldigt glad när deltagarna i passet själva ställde in, för då slapp jag ut i den kalla blötman. 

Pysslade på med annat istället, mitt i en flytt finns outsinliga mängder pyssel att ta itu med. Sen hips vips kom solen fram och regnet blev mer till spridda skurar. Drog på chans ut med bockstyrehybriden för ett kort pass på outforskade grusvägssnuttar i närheten. Började bra om än ganska blött och sugande, sen blev vägen typ övergrävd och övervuxen med bara en skumpig singletrack i ett av de gamla hjulspåren. Kändes inte helt stabilt på smalhjulingen. Därefter hade någon "gjort" ett stycke CX-bana med bunnyhopp-hinder, det var nog inte skogsröjarnas egentliga tanke med småbjörkarna som låg på tvärsan över vägen. 

Efter en seeeeg passage genom ett sandområde blev det ändå bättre! Under tre cirkulerande ormvråkar blev grusvägen jättefin och jag började trampa på. Tjoho liksom, bra träning i bra fart. Sen lutade vägen alltmer utför och blev alltmer eroderad och jag trodde både jag själv och cykel skulle skaka sönder. Det gick så fort och jag hade så liten kontroll att adrenalinet slog till, då blev äventyret plötsligt mycket roligare :) Pustade ut när det planade ut, lirkade mig försiktigt genom stora regnpölar av okänt djup och besegrade sen ännu en brant, eroderad rullgrusbacke där jag fick prioritera ett bra grepp om styret före att offra några fingrar på bromshandtagen. Det var nog den mest spännande grusvägsupplevelse jag någonsin haft! Sen bidde det kända vägar och skogsvägar sista biten hem, fina de också, genom nyutslagen björkskog. 

På (låtsas)cross genom Sibiren

Dew Drop goes CX

Det finns sällan anledning att cykla grusväg, med en MTB är de för platta, tråkiga och sugiga, med racer/cross/hybrid är de för ojämna, långsamma och sugiga. En smalhjuling göre sig bäst på asfalt! Ändå gör jag ibland utfärder på grusväg, som för att statuera undantagen som bekräftar regeln. Dum som jag är gjorde jag dagens sällsynta grusvägstur just efter en natts riktigt regnande, det hängde även kvar ett dimmigt duggregn i luften. Ekvationen regn + grus klarar t.o.m. en 3-åring av...
Likväl villade jag in mig bland industritomterna på Öst-Teg för att komma till grusvägen bakom flyget. En helt vit fläck på min närområdeskarta fram tills idag. Sladdade mig under E4:an/E12:an och påbörjade den sirapssega turen som skulle ta mig genom ett fröplantage, visade det sig. Inte en meter fick jag gratis, det bara sög och sög och sög, som om lervällingen på marken ville sluka mina slippriga däck med hull och hår. Bara mina tramptag som drev Kona framåt hindrade oss från att sjunka.

Tallar och granar stod prydligt uppradade intill vägen, en kan nog räkna dem i åtminstone 10,000-tal enligt en snabbestimering jag gjorde under färdens gång. På min låtsas-cross mötte jag en annan sorts cross på vägen, en motordriven sak, fuskigt enligt mig då'rå. Önskar han hade förvarnat mig om vad som komma skulle.

Fick bara en kort stunds andningspaus när den mjuka grusvägen byttes mot lite grovgrusigare och hårdare underlag, ty den följdes av en gräsig leråker... Är det det som är CX tro? Stora vattenpölar på det som då bara liknande en sämre traktorväg, det var att välja på översvämmade hjulspår eller geggigt långgräs vid sidan om. Mina omönstrade däck slirade ett halvt varv för varje trampvarv, hela cykeln blev ostyrslig och när jag till slut halkade ner i hjulspåret blev alla fötterna genomdränkta. Om det är det som är CX kan jag lugnt säga att jag inte gillade det det minsta.
Lättnaden var påtaglig när jag till slut lyckades leta mig ut på E12:an, det var så lättrullat att det kändes som att jag flög fram helt plötsligt. Tills jag svängde in på Degernäsvägen och kände att det inte gick fullt så lätt utan vinden i ryggen längre. Här tilltog duggregnet också, det var visst mer än fötterna som skulle bli blöta idag. Det blev så misärigt att jag faktiskt skrattade till och gladde mig åt att jag ännu hade styrka i benen att trampa bort från det där stället.
Jag hade siktet inställt på Röbäck och hade lätt kunna fortsätta på asfalten hela vägen dit. Fast jag hade ju spanat in några andra, tidigare ocyklade grusvägar som genade över Degernässlätten bort mot Södra Röbäck. Det tar emot att avvika från en planerad rutt, alltså fann jag mig snart trampandes i sirap på nya gruslervägar igen. Förirrade mig in på återvändsgränden vid Dingnäset och trotsade sen en varningsskylt om att färd på vägen över slätten företogs på egen risk. Jag är ingen risksökare på så vis, sikten över slätten var dock god och jag såg ingen annalkande fara inom de närmsta kilometrarna. Snirklade mig vidare på åkervägen mellan mer och mindre djupa vattenpölare, grymt glad över att Kona är bestyckad med en bakskärm!
Området kallas Sibirien. Kanske pga dess karga ogästvänlighet? En trotsig, stadig björk stod ensam vid vägen, den underströk bara hur kalt omgivande landskap är.

Det blåste kallt åt mina vattenindränkta fötter och energin från frukosten några timmar tidigare började tryta. Fast jag visste att i Röbäck väntade mat och en varm famn på mig, tanken fick mig att pinna på så gott det nu gick i sirapsunderlaget. Väl inkommen i värmen blev jag påmind om att nu börjar återigen den period då varje blött/kallt pass följs av omedelbar smärta, återflödessmärtan när blodet strömmar igenom tår och fingrar igen. En känsla jag osaknat sen typ i maj.
Nu kan jag ändå fylla några vita kartområden med substans, en bra tur på så vis. Fast jag känner mig ändå outsägligt korkad som gav mig på det projektet i den blötaste av blötperioder, kanske att det vore liiiite värre att göra det just vid snösmältning och tjällossning, oktober var dock nog så illa.

Med smalhjuling på grusvägar

På nya gamla vägar

Utforskade några för mig nya grusvägar i skogsmarkerna mellan Umeå och Sävar, tog bockstyrehybriden för att få lite fart under hjulen. Efter alla cykelturer jag gjort runt stan finns inte många outforskade avkrokar kvar, det här var dock en av dem. 

Blev nästan lite förvånad över hur pass kul det ändå var att köra Kona på dessa risiga småvägar, hade tänkt mig mer av stillsam sightseeing tror jag, men benen var lite sprättiga och de smala däcken rullade på så fint genom gruset, tempot blev betydligt tuffare än tänkt där i skogarna. Kanske var det därför jag halvdog lite smått den sista biten på asfalt i motvinden tillbaks mot stan. Fick dock inte slå av på takten alltför mycket, körde mot klockan då jag helst skulle komma i tid till jobbet. Blev bara nån ynka minut sen i slutändan, knappt värt att nämnas ens ;) 

Roligt pass alltså, nu ska jag granska kommunkartan lite noggrannare och se vilka andra vägsnuttar jag har missat som måste utforskas!

 

Hade en smula motvind. 

Det var alltså en ny väg för mig, väldigt gammal för andra. 

P.A Stromberg var landshövding i Västerbotten 1795-1811, det var ett tag sen. Under sista åren verkar han ha klantat till det för sig och avsattes då han ansågs personligen medskyldig till att Sverige förlorade Finland till ryssarna vid kriget samt ryssarnas härjningar längs kusten här. Han grundade gården Nydala vid det som då hette Tavlesjön, idag Nydalasjön, namnet kommer från Nydala i Småland varifrån han härstammade. 

Inte för att jag visste allt detta innan denna dag, men jag blev nyfiken då jag såg namnet på denna milstolpe längs vägen. Gammal väg alltså, kanske Stromberg själv färdats här vid tillfälle, på väg mot Sävar? 

Lerfest, långlöp & myshelg

Helgrapporten

Har varit i bloggskugga i helgen, men tränats - det har det! T.o.m. riktigt ordentligt vissa dagar. 

Det sägs nu att vårens ankomst ligger i höjd med Umeå. Det är ju för bedrövligt. Tjälen har redan börjat gå och det knoppas i rabatterna. Den här vintern har varit som en enda långdragen november och i fredags var jag ute och smakade på skvättande lera. Länge sen jag såg vintervägar värda namnet här i krokarna, leråkrar är det som bjuds. De fick duga till att köra ett kort, intensivt intervallpass på Canyon. 30 minuter mjölksyra och flås följt av närmare 30 minuters sanering av smutsig cyklist och tillhörande attiraljer. 

Ett par dagar senare, efter en lika långdragen som mysig Vasaloppsfrukost i soffan pockade träningssuget på igen. Inte fanns där nåt sug att åka skidor inte, spåren härikring är i sämre skick än startgärdet i Sälen, men en riktig långtur skulle det bli för att väga upp andra dagars inaktivitet. Blev ett pass långlöpning i prattempo på slätterna söder om stan, 17 km på drygt 2 timmar, kändes fint! Nästan så jag kan tänka mig att göra om det om inte alltför länge. 

Fast helgens största behållning var sällskapet, det är med en varm känsla i bröstet jag tar mig an ännu en ny vecka av vardagar. Tänk att man kan finna sådan lycka på andra ställen än i cykelsadeln ;-) 

Grusvägsrally med hybriden

Hybriden, denna bland cyklister så bespottade tvåhjuling. En kompromiss av allt utan att vara bra på något brukar det heta. Ändå har jag en sån i min ägo :) Idag låtsades jag att den var en CX och drog iväg ut på skumpiga och leriga grusvägar. Den erbjuder inte riktigt samma komfort som den heldämpade mountainbiken, trodde att tänderna skulle skaka sönder och jag fick domningar i händerna av den tvättbrädeliknande vägen. Inte bara händerna som domnade bort förresten...
Riktigt ruggig höstkänsla ikväll, bara 8 grader varmt, 5-6 m/s från norr, skymningen sänker sig redan vid halv nio-snåret och även om jag försöker blunda för det så är det rätt uppenbart att naturen börjat skifta färg. Den somriga grönskan är snart ett minne blott.
3.5 mil fick räcka för ikväll, så kul var det inte rejsa efter grusväg - även om det rullade på i riktigt god fart när den där nordanvinden låg rakt i ryggen.