torsdag 27 februari 2014

Hälften människa, hälften...kylskåp?

Lägesrapport: Underkänd

Rörligheten har varit sämre, men även några snäpp bättre. Nog ska man kunna få ner händerna i backen med raka ben?? Om jag verkligen sträcker ut ryggen får jag ner långfingerspetsarna, men baksida lår får utan beröm underkänt. Kylskåpsgenen är stark i mig, aldrig har jag kunnat sätta handflatorna i golvet och vanlig uttänjningsstretch ger föga resultat. Alla raka marklyft under förra vintern gjorde saken bättre fast det var ju länge sen nu. Rörligheten är kass alltså. Har väl ingen större betydelse egentligen huruvida man kan peta sig själv mellan tårna med raka ben, men jag vill inte gärna dra på mig stelhetssmärtor igen á la knäproblem o dyl. Här finns nåt att jobba på! 


onsdag 26 februari 2014

Bara jag och mina fötter i skogen

Att sitta hemma och grubbla gör ingen gott

Utan träningen så hade dagens höjdpunkt varit att vi fått ny torktumlare och ett flashigt torkskåp i tvättstugan. Så trist och grå kan vardagen vara. Bokstavligt talat grå, ty molnen ligger låga över stan. Jag vill inte ha en sån vardag, det är inte hälsosamt och jag får tid att tänka för mycket. Det blir inga konstruktiva tankar när man bara drömmer om barriga stigar som badar i solstrålarna som sipprar ner genom trädkronorna. Nåå, ett redigt löppass gjorde gott för kropp och knopp och jag har tagit mig en dag närmare cykelsäsong :) OCH jag fick vara ute i skogen en sväng, mycket bra, väldigt välgörande! Tänk att vinterstigarna i Gammlia kan vara så fina till fots också, fast jag mest bara såg dem väldigt suddigt i min högpulsdimma. 


söndag 23 februari 2014

Slut på skidhelgen i Saxnäs

På kort visit i vinterlandet

Hemma i Umeträsket igen nu då som envisas med att bjuda på det grådassiga plaskväder vi tvingats utstå hela denna s.k. "vinter". Trippen till inlandet bevisade dock att den riktiga vintern fortfarande existerar! Västerbottens-fjällen is the place to be.
Vi tillbringade två nätter på Saxnäsgårdens vandrarhem med alldeles fruktansvärt god mat på tallrikarna vid varenda måltid. De tillagade renstek och röding som ingen annan, frukostbuffén var fullspäckad, luncherna utformade för snabb och rejäl återhämtning mellan förmiddags- och eftermiddagspass. Mellan matpauserna åkte vi lite skidor, drack nån öl, satt i en bastu, plaskade i poolen och myste i annexet. 

På förhand visste jag inte mer om längdspåren än det spårkartan och spårbeskrivningarna avslöjat. Det visade sig dock rätt snart att de kanske inte riktigt stämde med verkligheten. Alla spår på kartan fanns inte uppdragna nu och de spår som beskrevs som enkla och bara lätt kuperade var så pass utmanande att alla partier inte riktigt låg inom min förmåga. Jag lärde mig ett och annat iaf, delvis den hårda och förödmjukande vägen. Jag gillar inte riktigt den vägen kan tilläggas. 
Av de inför helgen planerade 9 milen blev det bara ynkliga 4. Det var alltför många saker som sket sig för att jag skulle få till någon större mängd vettig åkning i någorlunda fart. Men jag ska inte älta allt som gick fel här i bloggen, även om jag är lite besviken överlag på så få mil. Tar och redigerar några bilder från kameran istället och hoppas de minnena överskuggar alla tristare detaljer med tiden. Visst är det såhär en vinter ska se ut? 








Spårkarta och lite annan (väldigt sparsam) info om spåren hittas här: http://saxnasspar.blogspot.se/

torsdag 20 februari 2014

Stakning hela helgen!

Mitt livs första "skidläger"

Nära nu, underställen är framplockade för nerpackning, pannlampan laddad för ev. kvällsstakning och skidorna nyparaffinerade. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om denna helg... Min skidteknik lämnar mycket att önska, min motorik likaså ;) Det kan komma både en och två sammanbrott av olika slag där ute i spåren, om jag känner mig själv rätt. Jag är åtminstone rätt säker på att det kommer bli ordentligt jobbigt för denna relativt skidovana kropp och det är ju lite av poängen också.
Bloggen får åter sjunka ner i tystnad i min frånvaro, återkommer med en åkrapport från Saxnäs på måndag :)

Några lockande bilder från en snöig fjällvärld hittas på deras hemsida: http://saxnas.se/langdskidor-saxnasgarden/ Det ser ju åtminstone härligt ut.

tisdag 18 februari 2014

Undrar jag...

...om man månne dragit åt pjäxorna för hårt, om det efter avslutat pass går att läsa den i strumporna inbroderade storleken på foten?


måndag 17 februari 2014

"Träningsläger" till helgen

Saxnäs - here we come!

Veckans stora tilldragelse blir weekendtrippen till Saxnäs med längdskidorna i bagaget. I västerbottens djupaste inland, bortanför Vilhelmina, mellan Borgafjäll och Marsfjällen ligger lilla Saxnäs. Känt för... hmm, just inget alls kanske? Ärligt talat hade jag nog knappt hört namnet ens innan någon föreslog att vi borde åka skidor där. Än mindre hade jag kunnat placera ut det på en karta. De ska iaf ha snö där, riktig snö, inte sån här konstgjord eller plaskvåt snö som här vid kusten samt många, många kilometer längdskidspår. Ska Saxnäs månne bli stället där jag lär mig åka skidor? Planen är iaf att åka så mycket det bara går under de dagar vi är där, helst så pass att jag kan bocka för "Vasaloppet" i Arbetsplatsklassikern innan veckans slut.


söndag 16 februari 2014

Saker viktigare än träning

Perspektiv

Skippar träningsrapporten idag och tänker istället på livets skörhet. Man kan ju säga att det är farligt att leva, risken att dö är 100%. Fast innan ens tid är räknad vill man ju helst ha "levt färdigt", om man nu någonsin kommer till den punkten. Och även om man klarar sig med livhanken i behåll för lång tid framåt kan harmonin störas av invalidisering i varierande grad, ett knäck på fel ställe och plötsligt kan man inte gå eller cykla mer, endera för några månader eller för resten av livet. 
Risktagande... det kan ta sig uttryck i olika färger och former. För att referera till det jag känner. Vi cyklar på landsvägar, ibland skulle man kunna sträcka ut handen och snärta till en bil som passerar i 90 km/h, utan att riktigt veta om föraren sett en ordentligt eller ens är nykter. Marginalerna är inte alltid så stora som man skulle kunna önska. Det krävs inte mycket till fantasi för att föreställa sig vad två ton metall i 90 knyck kan göra med en oskyddad människa  Ändå ligger vi i träning där ute vid vägrenen. Vi cyklar i skogen, över stenar, rötter, bredvid vassa klippkanter och hårda träd. En sladd, ett cykelhaveri, en sekunds koncentrationsbrist, att gå omkull på ett olämpligt ställe är ett ögonblicksverk med potentiellt livslånga konsekvenser. 
I de farliga sporternas värld kan allt ställas på sin spets väldigt fort, det finns där i bakhuvudet. Man får aldrig tänka att det händer inte mig eller mina vänner. För det kan det göra. Det är alltid någons barn, förälder, partner, syskon eller vän som drabbas. Det man gör där ute kan vara farligt, ett mer eller mindre beräknat risktagande, samtidigt så fyller det livet med just - LIV! Man kan för all del begränsa sig kraftigt, aldrig göra något utanför komfortzonen, vaddera sin omgivning och fnysa åt all form av äventyrslusta. Sen halkar man och bryter nacken på väg ut för att hämta morgontidningen... Jag vet inte jag, det livet tilltalar inte mig. Jag har människor omkring mig som definitivt inte skulle gå med på det. Idag hade det kunnat gå illa på riktigt för några av dem, men livet segrade denna dag. Det är jag tacksam för, jag tar förstås hellre lättnad än sorg, alla dagar i veckan. Och tankarna i bakhuvudet cementerades ytterligare, livet kan vända likväl som ändas på ett ögonblick, vare sig man befinner sig på sin isiga trädgårdsgång eller en instabil fjällsida i Kittel. 

lördag 15 februari 2014

"Men din fega jävel..."

En inblick i mitt huvud

Tog en tur på skidor igen, det har dumpat mer blötsnö i veckan och cykling i decimeterdjup slush lockar inte. Det mosiga konstsnöspåret fick duga som träningsarena. Det gick alldeles ofantligt dåligt. Fick inte ner fästet i de glatta spåren, de lösa spårkanterna var otäcka, ty jag kan inte kontrollera mina skidor utan spår. Och så kommer det en liten utförsbacke...
Alltså, jag kan hoppa ut i tomma intet med en cykel, rulla utför stupbranta klipphällar, sladda i lösgrus på en fjällsida. Men att stå på ett par skidor utför en backe där spåren ser halvsladdriga ut skrämmer livet ur mig! Nu hade jag tack och lov ett sällskap i spåret som kunde åka först och kolla så att ingen spårat ur och sabbat spåret, ändå åker plogskidan upp på kanten för att dämpa farten när jag väl vågar börja glida utför. Samtidigt sitter en elak djävul på axeln och viskar in i mitt öra att jag är helt värdelös på det här, varför försöker du ens din sopa, lägg ner, du kommer aldrig lära dig.
Jag blev arg på den där djävulen. Jag la ner det där med att åka den backiga delen av spåret och började i ursinne staka runt den korta, snälla slingan istället. Jag tog i tills det började flimra svarta fläckar i mitt synfält. Straffade mig själv för att jag är en feg jävel. Och plötsligt fick jag fäste under skidorna igen, överkroppen stakade kraftfullt, pulsen gick upp, träningsendorfinerna strömmade till. Det var inte kul, men jag fick utlopp för energin och ilskan. Efter 11 km var det dags att bryta, i samma stund adrenalinet lämnade cirkulationen blev jag alldeles matt. Både av den fysiska ansträngningen och av fighten mot mitt inre, hjärnspökena som vill få mig att tro att jag inget kan och inget kan lära.

Det var igår det. Just i detta nu ligger längdskidorna rengjorda och väntar på ny valla, ikväll ska jag ut och staka igen. Oavsett vad den elaka djäveln på axeln säger.

En inte alltför smickrande bild av skid-, snö- och väderläget i Umeå för tillfället.  

onsdag 12 februari 2014

I otålighetens högborg

Inte bara jag som klättrar på väggarna

Vi är minst två som ivrigt inväntar cykelsäsongen och smider planer för vilka cykeläventyr 2014 ska bjuda på. Enduro stampar otåligt i sin spilta, vi drömmer båda om en tripp till Järvsö så snart backarna är snöfria. Vi vill kränga oss fram genom Malins tighta kurvor, susa flowigt nerför Barbro, dansa fram över hopp och drop i Twist twist, stifta bekantskap med nya Manolito, försöka sig på En tuff brud med lite fart. Och kanske att Enduron vill lära sig köra svart också? En solig helg i juni kommer du definitivt att hitta oss där, leta bara efter cyklisten med störst och lyckligast leende.


måndag 10 februari 2014

Envist stakar jag vidare

Blir det lättare snart?

Försöker klämma in lite skidåkning när det går. Fredag kväll och måndag lunch gav 16 + 10 km. Kan säga att passet i fredags var bättre än dagens, då höll snön nån minusgrad och jag hade okej glid och fäste. Dessutom kändes tekniken hyfsad och passet som helhet gav ungefär 15 steg framåt i utvecklingen, jämfört med passet innan som snarare var 20 bakåt.  
Idag duggregnade det, Olles spår var uppblött, t.o.m. vattenpölar i spåret på några ställen. Det sög, både bildligt och bokstavligt. Ändå ett inte bortkastat pass förstås, alla minuter jag kan få på skidor ger något. Tror jag åtminstone. 
Gemensamt för båda pass var ansträngningen dock, för att komma någon vart när jag stakar måste jag ta i så jäkla hårt, vilket jag egentligen tycker är för jobbigt och brukar undvika ;) Pulsen drar iväg till taket omgående och håller sig där. Sjukt jobbigt och jag förstår nu lite bättre varför många av de högsta VO2max-nivåerna hittas hos skidåkare och inte hos cyklister. Ingen regel utan undantag, ska väl tilläggas, innan nån drar upp t.ex. Indurain och LeMond. 
Jag önskar att snart kunna hitta ett lugnare flyt när jag stakar, inte behöva flåsa ihjäl mig för att ta mig framåt. Inbillar mig att det kanske kommer hända den dag jag får åka i spår som duger någonting till, den här blask- och slaskvintern är inte optimal för att lära sig längdskida. 
 


fredag 7 februari 2014

Godmorgon-cykling eller God morgoncykling

Flåsigt uppvaknande

För att motivera ett någorlunda tidigt uppstigande såhär på helgens första dag hade jag lovat mig själv en cykeltur direkt efter frukost. Det funkade! Vet inte om jag hann vakna riktigt innan jag gav mig ut, men om inte förr så blev jag klarvaken när den kalla luften strömmade ner i lungorna och fartvinden fick de sömndruckna ögonen att tåras.
Tänk att det ska gå så lång tid mellan cykelturerna nu, jag hinner ju nästan glömma hur förbaskat roligt det är. För att inte nämna att jag nästan hinner glömma hur man gör ;) Det var sannerligen inget vackert och följsamt pass idag inte, kände mig stel som en pinne och cyklade därefter, icke desto mindre var det fantastiskt skönt att komma ut och rulla en sväng i skogen.


Mmmm, shortsväder!!


Och till gubbf*n utan folkvett som hojtar och hotar med polisanmälan för att jag cyklar i en allmänhetens skog har jag bara två ord att säga: Peace out! ;)

onsdag 5 februari 2014

På endorfinjakt i skidspåret

Det är alltså såhär riktig bakhalka känns

Tänkte att nu, nu jäklar ska jag få svettas och ta i och känna endorfinerna spruta och hjärtat banka. Så kommer jag till skidspåret och möts av nollgradiga glatta spår. Fäste = noll, den lilla gnutta teknik jag fått in fallerade totalt, bakhalt, trötta axlar, det var inte mycket som funkade. Hej och hå... Blir det brasved av Atomic härnäst tro? Fick då åtminstone komma ut i friska luften och se nästan någon form av dagsljus genom molntäcket innan det nu återigen är dags att stämpla in sig på jobb.

Var inte motiverad att föreviga dagens pass mer än nödvändigt, visar bild på den här sötnosen istället, som just för tillfället ligger i mitt knä och spinner och får matte att må riktigt gott - övrig tid gillar han annars att sitta i lådor (likt Olsson hos The Summit MTB) eller som här: pappkassar.


Det här är alltså Fritz. Alldeles helt kolsvart från en kull av i övrigt 
endast röda katter. Han är lite speciell på andra sätt också...

måndag 3 februari 2014

Träningen går ju sk*t denna vinter

Planen som sprack

Tanken inför vintern var att skippa inomhusträning, köpa längdskidor och staka mig i form samt cykla lite då vädret tillåter. Säga upp gymkortet var snabbt och lätt gjort. Skidorna köpte jag i god tid innan säsongen brukar dra igång. Det där med stakningen och cyklingen har däremot varit mer svårarrangerat, själva basen i det jag tänkt ägna mig åt dessa mörka månader.
Snön har lyst med sin frånvaro, det inledande töblasket byttes ut mot en lika snöfattig iskyla. När hände det senast i världshistorien att det inte gått att åka skidor (på natursnö) i Umeå så här långt in i vintern? Det är 3:e februari idag och ev. preppade spår ser ut att ligga minst en vecka bort i tiden. Nästan så jag vill ana att ödet jävlas med mig, bara för att jag skaffade mig ett par skidor och tänkte variera mig från cykling.
Jag är frustrerad, minst sagt. Inte tror jag att jag tappat nämnvärt sen hösten, viss träning har ju ändå blivit av, men det har heller inte blivit de förbättringar av kondisen som jag hoppades skidorna skulle bidra med. Planen sprack och den här perioden mellan cykelsäsongerna vill jag helst glömma innan den ens tagit slut. Nu är det snarare projekt skademinimering som får ta vid, men motivationen är inte på topp direkt. Senaste veckan har jag deppat ihop lite grand, men nya tag kommer!

lördag 1 februari 2014

Har jag slutat spinna?

Bye bye IKSU

Den som läst min blogg ett tag minns kanske att föregående vintrar har varit besudlade med inlägg om spinning, flera gånger i veckan, långa trippelpass, intensiva intervaller, tröskelpass, idiotpass och bara rent tristessfyllda mängdpass, många pulsdiagram har florerat här i brist på vettigare träningsbilder. Men denna vinter...? Inte med ett endaste ord har jag nämnt spinning. Anledningen lika enkel som självklar: jag har slutat spinna. Ingen mer låtsascykling inomhus. IKSU-kortet är uppsagt sen en tid tillbaks. Livet är annorlunda och min inställning till träning likaså. Jag vill hellre skida utomhus än spinna inomhus och lägger pengarna på annat än ett snordyrt gymkort. Jepp, så är det med den saken.