Luftning av bromsar rond 1 och 2

Okej, det var länge sen jag skrev om att jag var på gång att lufta mina bromsar, men annat kom i vägen. Typ en flytt och så. Nu var det dags att ta tag i det dock, särskilt som luftningskitet måste återbördas till sin rättmätige ägare snart. Kollade lite youtube, läste en manual (PDF från Avid) och satte igång.

So far so good...

Avid Elixir 3 heter min bromsar. Ökända för sin svampighet och allmänna oförmåga att låta sig luftas. Lyckades jag bättre än alla de som på olika forum beklagat sig över problematiska luftningar? Tyvärr inte, nej. Jag kan inte dra ut mer luft ur systemet men ändå går det fortfarande att trycka bromshandtaget ända in mot styret och bromsverkan är inte ens ett snäpp bättre nu än i morse, trots att jag faktiskt fått ut en ansenlig mängd luft och upprepat proceduren två gånger om.
Min nöjdhet med dessa bromsar har aldrig varit total, de var "okej" när de var nya men sjunkit stadigt i anseende sen dess. Svampig känsla, dålig modulering, dåligt bett. Funderar nu på om det vore värt att byta ut dem helt. Shimano XT BR-M785 lär vara ett bättre och ganska prisvärt val...? Annars gillar jag Formula-bromsar men då drar det iväg lite för mycket i pris.

Först ska jag dock gå en tredje rond mot Elixir, jag är en dålig förlorare och vill inte ge mig riiiiktigt än.

Fincykling i finvädret

SOL!! Visserligen bara ensiffriga plusgrader, men ändå: SOL!! Sol den här årstiden avnjutes bäst på landsvägen så jag tog och körde den sköna lilla rundan neråt Bussjö och Stöcke. Lite lätt motvind på vägen bortåt och en skön knuff i ryggen på väg hem.
Dagens nära-naturen-upplevelse var en ordentligt fet skogshöna (jag vill gärna säga tjäder, orre brukar vara betydligt mindre) som osynligt tryckte i högra dikeskanten - tills jag kom lite för nära och hon plötsligt bredde ut vingarna, flaxade upp och korsade vägen en bit framför mitt framhjul. Idiotfåglar, inte första gången de försöker skrämma vettet ur mig på det där närgångna och överraskande viset. I övrigt var det en väldigt incidentlös och njutbar cykeltur.

Snittet på 26.7 km/h är 1.5 km/h snabbare än förra veckans runda, med den här utvecklingstakten ska jag väl kunna köra 30-rundor inom en månad :) Kan iofs vara relevant att vinden var mycket snällare idag, rundan var 300 höjdmeter plattare och 4 mil kortare samt att det blev en betydligt kortare sträcka där jag behövde kryssa långsamt mellan promenister på stans grusiga och snirkliga cykelvägar för att ta mig hem. Fast det är roligare att inbilla sig att landsvägsbenen blivit så mycket starkare på en dryg vecka.

Som sagt, väldigt fin och mysig cykelrunda det här. Alldeles lagom om man bara vill vara ute ett par timmar.

Jakten på de snöfria stigarna går vidare

Det är snudd på lönlöst att ge sig på att leta cykelbara stigar i de lite större skogarna, men om man inte letar alls kommer man aldrig finna - alltså tog vi en chansning och kollade om det mot alla odds ändå finns något ställe där snön smält undan lite mer. Vi åkte till Kont, som brukar tina fram snabbast pga närheten till havet, och visst var där mindre snö än runt stan men nja, inte riktigt cykelbart ändå. Det fanns några slippriga hällar att cykla på och vi faktiskt hittade en stigsnutt på kanske 500 meter som gick att cykla fram och tillbaks, i övrigt var läget mörkt. Men den där lilla biten stig gav oss en glädje knappt av denna värld! Fy satiken vad det är kul att cykla i skogen!

Stig. 

Hällar.

Havet. 

Det är inte långt bort alls nu innan det går att cykla på allvar. En vecka till av vårvärme så...
Avslutade utflykten med att kolla Tavelsjöleden också, men det gick bara att ta sig några hundra meter innan snön satte stopp för vidare färd.
Tack Annika för att jag fått låna några av dina bilder här i dagarna och tack för att du poserade så fint idag ;)

Tavelsjöleden - inte riktigt cykelbar än. 

Wiiiie, äntligen lite snöfri stig!

Tänk så glad man kan bli av några barrtäckta rötter och torra hällar. Lite snö låg det kvar i skuggan, men den lilla (pyttelilla) Sofiehemsskogen är som vanligt först ut att bjuda på snöfri stigcykling. Himla skoj! Väldigt kul också att Annika hakade på, delad cykelglädje är dubbel cykelglädje! Att vi är lite ringrostiga efter vintern gjorde inget, det går nog snabbt att putsa till tekniken igen.

Den återkommande termen för dagen var "här vågade jag inte köra förra året". Skogen må vara liten men den är trixig och har små läskiga branter med stenar och rötter. Många krux klassades som stört omöjliga att cykla förra sommaren, men det får vi allt ta och revidera nu :) Framsteg alltså, bra så. 

Jag fastnade visst också på en liten bild, gillar verkligen de där knallgula shortsen :)

Kan också notera att veckans alla vilodagar gjort gott för kroppen, drog till med några PB i gymmet på förmiddagen och cyklingen ikväll gick lekande lätt. Måste lägga den här känslan på minnet och tänka lite mer på återhämtning framöver. 

Vilodagar

Så hände det igen, saker ur det verkliga livet satte stopp för det lättjefulla träningslivet. Tiden räcker inte till. Åtaganden, vuxengrejer, ett 14-timmarspass på jobbet, den som ändå kunde vara en oansvarsfull 20-åring igen. Tänk vad lätt livet var då. Har jag för mig iaf, minnet kan svika, det var ju så länge sen...
Hur som helst skadar det inte med några vilodagar, tre har det blivit än så länge. Senast jag hade ett så långt inaktivt uppehåll var i början av februari, när jag trodde att jag möjligen var på väg att bli förkyld men inte blev det. Får bläddra långt tillbaks för att hitta ännu en till viloperiod.
Idag vilar jag för att skona nyligen genomknådade muskler. Har känt en del stelhet på sistone som skulle kunna vara begynnande överansträngningssymptom, blev rekommenderad lite mer återhämtning och lite mer omhändertagande av ömma muskler. Det ska väl kunna ordnas.

Samtidigt är det rätt tid för att vila lite extra. MTB är liksom inte att tänka på nu ändå, det är för mycket snö för att cykla i skogen samtidigt som den är för rutten för att bära en cyklist. Det är för kallt och blåsigt för att köra landsväg. Och ändå liiiite för fint väder för att bara stänga in sig på gymmet. Bättre att skita i allt då och bara ladda om inför den stundande cykelsäsongen som jag längtat efter så länge :)

Fortsatta cykeltankar: 29" vs 26"

Inför stundande utökning av cykelfamiljen så radade jag upp några lockande hojar för ett tag sen, den observante noterade att det inte fanns någon 29" bland dem, visserligen en 27.5" men i övrigt bara 26". Jag tänkte utveckla mina tankar om det lite mer här:
Det är ofrånkomligt i dessa dagar att spana efter en ny MTB utan att 29-tumscyklar kommer på tal. Om man som jag inte har en till hands att prova själv så får man läsa runt på nätet och se vad tillverkare, provcyklare och vanliga användare tycker. Är det en 29:a man ska ha? Allmänna åsikten bland "alla" och det som ska vara 29ans största fördel är rullet. Oj så fort och bra de rullar, de rullar över allting och ger en hastighet över stök som småhjulingarna inte fixar, även uppför sägs det. Och de större hjulen ger en större kontaktyta mot marken och därmed bättre grepp, till fördel både vid klättring och utförsåkning. De här ska vara anledningarna till den snabba popularitetsökningen (tillsammans med en massiv marknadsföring förstås!). Finns väl ingen cykeltillverkare att räkna med som inte har ett antal modellvarianter med 29" hjul nu? Enligt vissa är man heeeelt efter om man köper en 26-tummare i dessa dagar, en del vill t.o.m. dra det så långt att 26:an är utdömd och uträknad, att det inte är lönt att köpa en ny hoj med små hjul för formatet och andrahandsmarknaden är död. Det resonemanget är en smula överdrivet kan jag tycka, framtiden får slå mig på fingrarna om jag har fel.

Om man som jag är på jakt efter en långslagig cykel så finns det inte jättemånga 29" att välja på, urvalet är bra mycket större inom XC-genren, det finns dock några stycken. Låt mig för resonemangets skull, rent hypotetiskt såklart (host host), anta att det blir en Specialized Enduro jag kör på till sommaren, för där finns motsvarande hoj i både 26"- och 29"-utförande med 165 resp. 155 mm slaglängd. 29:an är en modell ny för i år så några djuplodande långtidstester finns inte att tillgå än, men det är många som fått provcykla den redan. Det som är lite speciellt med Specialized som jag tror omnämns i varenda recension är de korta kedjestagen som de lyckats överföra även till storhjulingen. Det ger att cyklistens vikt ligger mer centrerad över bakhjulet, ger en mer lättmanövrerad cykel och den blir mer "lekfull". Inte en lätt uppgift att designa en ram som sväljer ett stort hjul och har lång slanglängd med de korta stagen, de blev tvungna att utveckla en ny typ av framväxelmontering för att få ihop det. Och provcyklarna verkar himla nöjda, 29an rullar på typiskt 29"-manér över allt stök, med de korta kedjestagen tillåter den ändå att köras typ som en småhjuling, går fort och stabilt utför med en påtagligt mindre åka-över-styret-känsla.

Specialized Enduro: 26" vs 29"

Inga nackdelar alls då med en 29a? Jodå, t.ex. kan nämnas i fallet med Specialized Enduro 29" så tillverkas den inte i mindre ramstorlek än medium, geometrin går inte att få ihop för kortare cyklister. Den dras också med samma problem som andra 29or, de större hjulen blir flexigare/vekare och tyngre än mindre hjul, lägg därtill större däck så blir det en signifikant större massa som ska trampas igång vid varje acceleration. Och trots finurliga designerlösningar är 29an längre, hjulbasen gör det lite krångligare att ta sig igenom tighta partier som inte bara går att rulla över.

Sååå, vad väljer jag? Jag är lång så många skulle säkert rekommendera en 29-tummare till mig, men en väldigt viktig sak jag måste ta i beaktande är min relativt nätta kroppsvikt och styrka. Jag måste sikta på en så lätt cykel som möjligt om jag ska ha en rimlig chans att orka trampa, knuffa och/eller bära den uppför berg samt kunna hantera och styra den med min vikt när det går nerför. Det är väl också en fördel om den väger såpass lätt att jag på egen hand kan lyfta upp den på en lift när en sådan finns till hands. Kan jag kosta på mig en  ~1.5-2 kg tyngre hoj för snäppet bättre rull? Skulle inte tro det. Typiskt för 29" är också att de blir tyngre framtill, alltså svårare att få upp framhjulet över hinder, göra wheelies eller att bunnyhoppa t.ex., vilket är något jag har svårt med även på min lätta XC, bristande teknik till stor del förstås men också klen kroppsstyrka. Och så är det ju det här med rullet; så många är lyriska över hur de stora hjulen bara rullar över allt stök utan ansträngning. Jag tycker det låter lite tråkigt jag, jag vill jobba aktivt på cykeln, tvingas göra rätt spårval, sitta lätt i sadeln och småhoppa över hindren. Att bara behöva sitta ner och rulla över allting, liksom bara åka cykel, jag tycker det låter som att det tar död på hela charmen med att köra tekniska nerfarter.
Vet att det finns många 29" fanboys där ute som säkert kan sabla ner de flesta argument jag har emot större hjul, men för just mig, just nu, framstår de inte som ett lockande alternativ. Jag kommer fortsätta köra 26" ett tag till.

Mysig stund för två i duschen

Det var ju det där med att ha cyklar i lägenhet... Inte alltid så optimalt, i synnerhet inte när det kommer till cykeltvätt. Richie blev alldeles skitig igår och har dumpat små högar av grus efter sig på vardagsrumsgolvet, inte okej. Så vi hoppade in i duschen en snabbis och nu är hen alldeles blänkande och fin igen. Varje gång jag putsar upp lacken tänker jag på försäljaren som fick mig att lova att ta väl hand om racern, då han verkade en smula skeptisk till att sälja en så fin cykel till en smutsig skogscyklist. Än så länge står jag vid mitt ord, Richie hålls lika blänkande fin nu som när den stod i butik. Badkaret med sina oljefläckar är en annan femma...

Racerpremiär! 10 mil i sol & vind

Den 19:e april var det så dags. Jag dammade av racern, pumpade däcken, smörjde kedjan och stack ut i tvåsiffriga plusgrader! Härligt! "Richie" kändes som hemma nästan direkt, bara jag friskat upp minnet om hur 105-växlarna fungerar och att racerbromsar inte tar fullt lika bra som skivbromsar.
Första biten ut mot Sävar var en dröm (förutom lerhålet vid Anumark). I medvind på en lika tom som sopad cykelväg kunde jag trampa på i god fart nere i bocken, siktade mina första tranor för året vid Täftebölesjön, solen värmde gött. Stort leende från öra till öra alltså. Efter Sävar blev det mer på allvar, vinden skulle bekämpas, ett fåtal höjdmeter avverkas. Passerade Bullmark och Bodbyn, åkte genom Flurkmark och mötte sen motvinden face to face på vägen upp mot Tavelsjö. Här blev det kämpigt på riktigt, leendet försvann, jag stannade och petade i mig en energikaka, förbannade vinden. Inget har ändrats under vinteruppehållet alltså, jag hatar fortfarande motvind.
Hur som helst, snittet sjönk som en sten men jag tuffade på så gott jag kunde för att runda Tavelsjön. Lite snabb huvudräkning på vägen gav att om jag tog vägen över Kassjö ner mot Brännland skulle totalsträckan för dagen landa på ungefär 10 mil. Och ju mer jag närmade mig stan och antog en mer östlig färdriktning blev vinden allt hjälpsammare, den kunde inte hjälpa upp snittet nämnvärt men sista biten blev åtminstone rätt så komfortabel. 102.2 km stannade cykeldatorn på, årets första 10-milare i hamn alltså.

Knådad och mör

Så var det dags igen för massage/tortyr, har gått lite för lång tid sen förra gången - det kändes...
Massören fick jobba länge för att ta sig igenom alla lager av stela muskler, själv fick jag jobba på att bita ihop och bara stå ut. Efteråt är det ju så värt det! Begriper inte varför musklerna ska envisas med att krampa ihop så. Eller jo, någonstans förstår jag väl varför och tänker jag efter lite till så kan jag nog hitta både ett och två sätt att förebygga det också, men det är så mycket enklare att ta till en quick-fix emellanåt. Nu njuter jag iaf av att känna mig som en människa igen, en väldigt mör sådan. Nästan hela timmen gick åt till att bara få styrsel på ryggen, nästa vecka blir det fokus ben, någonting säger mig att det inte kommer vara helt lätt att ta sig igenom den timmen heller.

Måndagsmys

Ett varmt rum med dämpad belysning, lättklädda män och kvinnor, svettblänkande hud, muskler som jobbar på atletiska kroppar, ansträngda, flåsande andetag, fokuserade blickar, pumpande musik. Skulle kunna vara en het scen ur en barnförbjuden film, men nej, det var bara en helt vanlig måndag eftermiddag i spinningsalen på IKSU.
Det blev två hårda timmar som ledde till nästan helt döda ben, skönt. Nu ska vilan få ta vid. Den uppbyggande, helande (och relativt trista) vilan.

Stan är vår lekstuga

eller: Urban teknikträning

Äntligen äntligen äntligen har en del av folket runt mig börjat släppa sina älskade skidor och ge in för cykelpepp istället! Skogscykling är förstås fortfarande inte att tänka på, men stora delar av stan har ju tinat fram så i brist på riktiga rotmattor och stenar sökte vi utmaningar bland asfalt och betong istället - vilket var nog så skoj en dag som denna!
Trappor är lattjo, stora som små.

Vi balanserade oss fram på smala stenkanter, vi övade på wheelies med varierande grad av framgång, alla små hinder i vägen om det så bara var ett litet skräp skulle försöka bunnyhoppas. Och så hittade vi åt små drops här och var, den klurigaste med inslag av balansövning - vilket inte alltid gick så bra (sorry Annika, men jag fick faktiskt ingen bild på när du klarade den, det här tappra försöket får duga alltså). 

Och det som är så bra med att cykla med sällskap igen är peppen man får. Jag tvekade inför stenkanten och det lilla droppet (helt i onödan) men efter att Annika fixat den hade jag liksom inget val, jag måste också rulla den... 

Det här var verkligen en helg när det inre barnet fick komma fram igen! För man känner sig ju lite som en förvuxen fjortis när man studsar runt på stan med cykeln och låtsas kunna göra snygga tricks :) 

99% av max

Hatkärleken bubblade under dagens pass. Kampen mellan det onda och det sköna, mellan smärta och endorfiner, svagheten mot viljan. Bara pressa, pressa och pressa lite till för att ta sig igenom intervallerna, himmel och helvete på samma gång. Steg för steg närmare max. Tanken att ge upp måste slås tillbaka direkt den dyker upp, det finns inget utrymme för negativa tankar. Tänk helst inte alls, inte på tiden som återstår, inte på hur lungorna väser, inte på att pulssiffran "egentligen" legat alldeles för högt alldeles för länge. Bara känn och kämpa. Känn musklernas spänst och styrka, känn att hjärtat slår för ditt liv, känn att det är det här du är skapt för att göra. Omvärlden tonar långsamt bort, det enda som räknas är att så länge musiken pumpas ut så ska benen gå. Vilan är ofrånkomligen alltid för kort, det får man inte ens reflektera över, arbetet ska utföras likväl. Det är så man blir starkare, blir uthålligare, blir tåligare, blir tuffare. Och i slutändan nådde jag 99% av mitt max, den sista procenten tar jag nästa gång, kosta vad det kosta vill!

Lekdag för vuxna barn

Man är inte äldre än man gör sig? Visst? Så varför inte fara upp till Skellefteå och hänga på Boda Borg en heldag. I en f.d. stridsledningscentral insprängd i urberget finns denna lekplats för både små och vuxna barn. 

Fysiska utmaningar blandades med minnesövningar och klurigheter i jakten på att klara alla Quests. Klättring på och över väggar, klättring i tak, ålning genom trånga gångar som inte riktigt kändes som gjorda för mina osmidiga 180 cm - det tog på kroppen alltså! Skönt att det kunde blandas med lite mer stillsamma övningar mellan varven. 

Det var himla skojigt, rekommenderas varmt till alla som har lite barnasinne kvar! 

Cykelfredag

Mycket cykel och cykling idag. Inledde med MTB i Gammlia. Snöstigarna är fortfarande rätt fina även om det märks att solen tar rätt bra på ytlagret nu, det blir lite mosigt och slirigt bitvis. Blev ett svettigt pass, vårvintervärmen börjar kännas ordentligt. Skönt! Jobbigt bara att behöva ta sig igenom denna långa period av slask när snömassorna ska smälta av. Barmark i skogen är inte att tänka på än på ett tag.

Detta relativt korta cykelpass följdes av ett desto längre pass med cykelklämmande, cykelprovande, cykelsnack och allmän cykelprylsspaning. För en gångs skull inte jag som ska köpa hoj, jag agerade blott moralisk support till en vän som lockas av landsvägscykling. Alltid kul att hänga i cykelbutiker dock :)

Och för att runda av dagen på bästa möjliga sätt så besöktes IKSU en sväng också, hängde i gymmet ett tag, snackade mer cykling, lyfte några vikter och blev väldigt, väldigt trött. En mycket bra fredag!!

Årets 100 första dagar

Egentligen skulle jag väl skrivit det här i förrgår, denna träningssummering över årets första hundring. Hade inte riktigt tid då dock, men det har jag ikväll. Enligt träningsloggen på Funbeat så har 2013 hittills sett ut som följer:
Jag har cyklat 60 mil (det är inte lätt att samla cykelmil här i norr under vintern, i synnerhet inte på MTB) och summan av all slags träning landar på över 138 timmar.

De här timmarna har varit fördelade på 96 pass varav 58 cykelpass i någon form. Cykling, spinning och styrketräning är det huvudsakligen som gällt.

Får väl säga att jag är rätt nöjd med inledningen av året. Vintern är inte en cyklingens årstid direkt men tycker ändå att jag lyckats hålla träningsmotivationen och humöret uppe än så länge. Att faktiskt ta sig ut i skogen, i kylan, med cykeln någon eller några gånger per vecka om så bara för en timme åt gången gör ju ändå att man blir påmind om vad det är som är så himla kul med cykling, det ger motivation att gneta sig igenom de inte alltid lika roliga inomhuspassen däremellan.
Det är svårare att säga om jag tränat rätt, om jag förbättrat mig på ett bra/rimligt sätt. De resultat jag eftersträvar är ju inget som låter sig mätas direkt. Fokuset är alltjämt att bli en bättre stigcyklist och vägarna som leder mig ditåt är en smula krokiga. Att jag nu kan ta mer i bänkpress är liksom underordnat mitt mål, men jag tänker mig att det lär väl knappast vara till nackdel iaf? Samtidigt så tränar jag (fortfarande) inte för optimal förbättring av fysiska parametrar, det är att ha kul och må bra av träningen som är det optimala för mig - jag tänker mig att som bättre/starkare cyklist blir det ännu roligare i skogen så jag fortsätter sträva ditåt, utan att för den delen glömma att ha kul just nu också.

Surfar cykelporr

Skulle kunna blogga om gårdagens tuffa 2-timmars spinningpass eller dagens benpass i gymmet eller bara gnälla lite mer över den där onödiga snön som kom i söndags. Men nä, det finns något roligare att fylla ut bloggen med idag. Sommaren närmar sig och jag kommer behöva en ny kompis i bergen. Intet ont om Canyon:en men oddsen är rätt små att den överlever fler tuffare äventyr. Jag behöver något kraftigare, med mer slaglängd, en lekfull utförshoj som helst ska gå att trampa uppför också. Så jag surfar cyklar och blir kanske lite klokare för var dag, men steget att komma till skott är rätt långt än. Bjuder på lite ögongodis som i större eller mindre grad får det att vattnas i munnen:

Lapierre Spicy 316

Specialized Enduro Comp

Canyon Strive AL

Norco Range Killer B

Rose Uncle Jimbo

Rocky Mountain Slayer

Vad sägs...? Snygga va? :)

Efter sol kommer snö

Prognoserna var samstämmiga så det var ingen överraskning att vakna till en helt vit värld idag. Kan bara lite bittert konstatera att april suger. I ett slag så raderades vartenda litet vårtecken jag sett. Men träning under tak är väl också kul... eller nåt...

Vårtecken längs landsvägen

Meteorologiskt sett är våren fortfarande en bra bit bort, men de mer världsliga tecknen på att våren är på gång hopar sig. Under dagens landsvägsrunda kunde jag räkna in följande:

• Landsvägscyklister! Mötte inte mindre än 5 st ystra racercyklister (samt 2 som fortfarande körde vinterhoj/mountainbike). 
• Helt isfria vägar. Dubbdäcken som jag saknade förra helgen hade definitivt inte platsat idag, vilken skillnad det har blivit på bara en vecka. 
• En fågelskådare på Degernässlättens utkiksplats. Inte för att jag med blotta ögat kunde se några vårfåglar där ännu, men ändå ett vårtecken att se en fågelskådare med gigantokikare stå där och vänta på de 1000-tals fjäderfän som brukar rasta på slätten. 
• Solen värmde!! Innan molnen drog in så fick jag cykla ett par mil med solen rakt emot mig, wunderbar! Att kunna vara ute i 4 timmar utan att förfrysa en enda tå är sannerligen ett vårtecken så gott som något. 

Behöver väl egentligen inte ens tillägga att jag var rätt nöjd och glad under dagens pass? Nya hjälmen sitter dessutom som en smäck, bra köp helt klart.

Stilpolisen får ursäkta att jag kör med vätskerygga på landsvägen, men eftersom jag ändå körde landsvägs-hybrid iklädd en löparjacka så har jag väl diskvalificerat mig från alla stildiskussioner redan från början ;) 

Klämde till med årets första över Rödtjärnsberget, nästan på dagen vid samma tid som förra årets premiär över den där kullen. Den är förskräckligt jobbig att ta sig upp på, hur djupt och fort man än andas är det ändå som att luften inte räcker till. Nerfärden är alltid lika rolig, kryddade den lite extra med bunnyjumps över cykelätande tjälsprickor i 50 km/h. 

Den ser inte så mycket ut för världen i Google Earth, men nästan 100 hm över ~1.7 km känns, och då är de första hundra metrarna bara en lätt slakmota. 

Sydde ihop en runda på 93 km, hade jag bara gnetat i lite till så hade det suttit fint att spränga 10-milavallen, men det är trots allt bara första helgen i april än - jag kan vänta på ännu varmare väder för att få en komfortablare resa när det ska cyklas så pass långt. 

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att äta oavbrutet, slappa i soffan och bläddra i den saftiga Rose-katalogen som damp ner i brevinkastet i veckan. 

Fredagsshopping

Tog och brände lite pengar hos den lokala sportaffären för en gångs skull. Kan ju passa på när de har sina årliga cykeldagar med 15% rabatt på allt :) Behövde ju faktiskt en ny landsvägshjälm, en extraslang, ny styrlinda och ja, de där handskarna var väl kanske mest en extra utsvävning, men sköna handskar är alltid användbart.
Hädanefter blir det alltså en Rudy Project på skallen när det ska susas fram på asfalt, hoppas den aldrig behöver visa vad den går för utan bara kan sitta där den ska och se snabb ut. Styrlindan ska monteras på nya, smalare racerstyret som ligger och väntar här hemma. Det får bli pysselgöra en regnig dag, inte idag alltså. Får se om någon av dessa uppgraderingar gör cykeln snabbare eller om det fortfarande bara är mig det hänger på...

MTB-distans på skoterspår

For upp ur sängen tidigt i ottan för att hinna cykla lite skoterspår innan solen värmt på ytlagret för mycket. Kollade in skoterledskartan på eniro (kartor.eniro.se -> Trafikinformation -> Skoterleder) och tog sikte på spåren väst-sydväst om stan.
Tog mig först till Notvarpsbron och gick ut på älvisen för att ta en bild till happys Visa din cykel mot en is-tråd.

Sen tuggade jag asfalt några hundra meter förbi Klabböle innan skoterleden dök upp. Bye bye asfalt.

Hann inte komma långt in i skogen innan jag insåg att det här skulle bli en tung cykeltur. Skaren var inte alls så bra som jag hoppats på, det var som småsegt att trampa sig framåt, men det gick iaf! På myrarna där solen kommit åt gick det åtminstone något bättre än inne i skogen, någon hastighet att tala om gick det dock inte att hålla. Underlaget var sådär att man måst trampa i nerförsbackarna för att inte få stopp.

Passerade en Jan-Ers stuga längs leden, ingen var hemma. Överhuvudtaget såg jag inte en levande själ i skogen, knappt ens en fågel, det var nästan lite märkligt tyst och dött bland träden.

En mil/en timme efter jag lämnat asfalten nådde jag så en ganska efterlängtad milstolpe, enligt den memorerade kartan skulle det nu inte vara så värst långt kvar till Skravelsjö. Tog sikte mot Umeå, total cykeltid var runt två timmar här och det började kännas.

Men innan jag kunde nå stora vägen så skulle Hässningberget passeras. Cykling uppför i den mosiga snön var inte att tänka på, pushbike fick det bli. Det var bra ändå, för då fick jag upp värmen i fötterna igen. Till slut nådde jag ett krön där jag kunde skymta stan långt bort mellan träden. Tittar man riktigt noga på bilden ser man en liten plupp som bryter den jämna horisonten, det är vattentornet på Mariehem, inte långt ifrån där jag bor. Det var fortfarande rätt lång väg hem alltså.

Efter att krönet var passerat fick jag en härlig belöning. Varje cyklist som knuffar sig uppför en backe belönas ju snart med en motsvarande utförslöpa, det är en av de naturlagar jag gillar bäst! Det var riktigt skön cykling ner mot Skravelsjö, komplett med små velodromkurvor och allt. Skoj skoj, som gjort för cykling.

Enligt den ursprungliga planen skulle jag sen ha styrt in på skoterspåren genom Röbäcksskogen, men tiden rann iväg då den fina, hårda skaren som jag tänkt mig lyst med sin frånvaro. Det blev till att trampa bilväg härifrån istället, medvinden gjorde det till en tämligen komfortabel slutsträcka, MTB och dubbdäck till trots.
Rutten (4.5 mil):

Spinnande kvinnor och cyklande män

Dags att sätta några cirkulerande cykeltankar i print igen. Funderade över det här i förra veckan när jag satt och värmde upp ensam i spinningsalen inför ett pass och betraktade de människor som äntrade rummet allt eftersom passet närmade sig. Jag räknade inte noggrannt, men höftar till med att över 80 % av passets deltagare var kvinnor av varierande åldrar. Det brukar vara så. Många som jag känner igen som regelbundna "spinnare", onekligen vältränade tjejer och jag antar att de verkligen gillar spinning. Det jag funderar på är varför inte fler av dessa tjejer ger sig på att cykla på riktigt? Det är ju lite som spinning, fast bra mycket roligare!

Cykling är en väldigt utbredd motionsform, men den är ordentligt mansdominerad. Kvinnorna hänger visst hellre på gymmens gruppträningspass? Det är synd, för cykling ger så mycket mer än att bara svettas sida vid sida till tonerna av de senaste hitsen. Utmaningen, friheten, gemenskapen, de mätbara framstegen, känslan av prestation, farten, spänningen, de roliga prylarna, naturupplevelsen, de karaktärsbyggande misärpassen som blandas med underbar solskenscykling, bara för att nämna ett fåtal. Jag har svårt att tro att män skulle uppskatta detta så mycket än kvinnor. Ändå är det på spinningpassen man ser kvinnorna och mestadels möter män där ute på de riktiga cyklarna.

Jag tycker allt att det är lite trist, ur flera aspekter. Dels så tycker cykelromantikern i mig att det är himla synd att fler [tjejer] inte törs prova på och får uppleva tjusningen med att susa fram i en landsvägsklunga eller ännu hellre bomba utför en brötig skogsstig med adrenalinet på topp. Dels, som i så många andra sammanhang, blir tillvaron ofta trevligare i en blandad grupp av människor, cykling är inget undantag där. Många pass har jag kört som ensam tjej bland grabbar och jag ska väl inte säga något ont om det, de är alltid snälla och cykelsällskap är alltid trevligt oavsett. Senaste året har det dock uppstått ett litet gäng med MTB-cyklande tjejer här i Umeå vilket har lett till många cykelturer med en mer blandad skara människor och det tillför onekligen fler positiva dimensioner till passen. För den som vill börja på tror jag det är lättare att ta sig in i sporten via grupper som inte är så extremt likriktade som t.ex. många etablerade cykelklubbar är.

Det här leder mig in på funderingar om det skulle vara möjligt att locka fler tjejer till cykling om det på något sätt kunde synliggöras att det inte bara är en grabbsport? På flera håll anordnas olika cykelläger och -kurser som riktar sig enbart till kvinnor. Inom teknisk stigcykling/MTB/DH finns Bike academy t.ex. och såvitt jag sett har de inga större problem att fylla upp sina kursplatser. Nätverksgruppen Cyklande tjejer på facebook har också med framgång ordnat cykelträffar. Det verkar alltså finnas ett sug och en vilja bland tjejer att lära sig mer om cykling, men att många gärna tycks vilja göra det i sällskap av just andra tjejer. Åtminstone till en början.
Så jag tror, eller vill tro åtminstone, att det bland alla spinnande kvinnor finns en stor klick potentiella cyklister som kanske bara behöver en liten knuff eller fingervisning i rätt riktning för att finna att glädjen i riktig cykling är så mycket större än att nöta gymcykel. Frågan är mest bara: hur ska det gå till...?

Vars kom formen ifrån?

Vad det vore roligt med effektmätare på spinningcyklarna ibland, det hade varit så kul att få se lite siffror under dagens pass. Jag vet inte vad jag gjort rätt i helgen (ätit mängder av påskgodis kanske..?) men det kändes då som att jag hade superben idag, sådär som benen brukar kännas under pass när man bara flyger uppför backarna och återhämtar sig i farten. Lite synd kanske att slösa bort så fina ben på stillastående inomhus"cykling" men jag var inte så sugen på att cykla över is och grus idag igen, jag utmanade ödet nog mycket igår.
Får glädjas åt känslan och endorfinerna åtminstone, det kändes som att jag vann över mjölksyran idag. Fast efter 70 minuters hårdkörning svek benen till slut ändå, inte pga mjölksyra utan krampen slog till. Hårt och brutalt, blev akut cykeloförmögen tills jag lyckats stretcha bort den. Skumt, brukar inte få krampkänningar så värst ofta, ibland dagen efter hårda styrkepass men något sådant har jag inte kört. Pulsen for då rakt ner i källar'n iaf när benet låste sig, sen blev det svårt att få upp den igen, så det blev lite finkörning de återstående 40 minutrarna.
Gött pass ändå, som efterlämnade en känsla av generell nöjdhet. Tänk vilka härliga skogspass man kan köra till sommaren med såna pangben.

Pulskrasch á la akut kramp.