[RR][Skidor] Hela vägen till Mora

Sälen-Mora 90 km

Förra årets slaskfest till vasaloppsstart vill jag helst glömma, 47 km skidsimning från Sälen till Evertsberg var ett fiasko, men det väckte någon form av revanschlusta i mig och jag anmälde mig kort därefter till detta års öppet spår. Sett i retrospekt ett mycket märkligt beslut, eftersom jag inte tycker om praktiserandet av längdskidåkning.
Inför detta års största utmaning hade jag mödosamt slitit ihop 15 mils åkning totalt varav två "långpass" på 2 mil resp. 15 km. Förra vintern hade jag ju gjort allt enligt rekommendationen, 50 mil totalt och tre seedningslopp över 4 mil innan starten i Berga by. Två väldigt olika uppladdningar med andra ord. Den andra stora och totalt avgörande skillnaden mellan de två loppen var annars att årets Vasaloppsarena, söndagen den 28:e februari, bjöd på strålande solsken, ett hyfsat snötäcke, kalla nätter och runt 2-3 minusgrader under självaste dagen med stort D.
Dagen var låååååång, från uppstigningen för grötfrukost kl. 02:30 i vårt hyreshärbre i Orsa, till bordningen av Sälen-bussen kl. 04:00 i Mora, avstigning från nämnda buss just innan kl.06 invid startgärdet och så köandet först till illaluktande bajamajor och sen till startfållan där vi kom iväg över startlinjen ungefär 07:22.

I väntan på att få lägga ner skidorna i spåret.
Foto: lånat/stulet
(från https://ettstegtillorkarjag.wordpress.com/2016/03/04/oppet-spar-2016/)

Väl framkommen till Smågan hade jag 250 åkare bakom mig i spåret. Vid en långt senare kontroll, om det nu var Oxberg eller Hökberg minns jag ej så var 1,100 åkare kvar. Jag hasade om rätt många stackare med andra ord, som hur det nu är möjligt faktiskt gled långsammare fram mot målet.
Andra siffror att notera är att jag åkte ganska precis lika sakta från Sälen till Evertsberg i årets gnistrande propagandaspår som i förra årets slaskmisär. Tänk vad ett halvår/år med hypotyreos kan göra för allmänkonditionen.
De siffror jag höll rätt på under tiden jag stakhasade fram i det öppna spåret var annars hur långt bort nästa kontroll var, de där orimliga numren som angav totalsträckan kvar till Mora låtsades jag inte förstå. Vadå Mora 63 liksom? Fullkomligt onödiga skyltar i mitt tycke, Risberg 4 var mer begripligt och greppbart.

Det var som sagt en fin dag i övrigt, solen gick upp över myrarna vid Smågan och hängde över mig ända mot Eldris ungefär, sen gav solen upp över oss stackare som inte kommit längre fastän dagen varit så lång! Sista milen skymde det allt mer och elljusspåret vid Mora tändes upp. Min mage gav som också upp där samtidigt som solen, den ville verkligen inte ha en till mugg sportdryck eller energigel eller någonting sockrigt alls. Ren viljestyrka höll allt på plats nedanför halsen. Lär dröja innan jag blir sugen på Enervit igen.
Många sträckor längs 9-milavägen är bara ett töcken, det var många sönderplogade, isiga nerförsbackar och rätt många saxningsstigningar där spåren blivit sönderklivda av några tusen åkare innan. Däremellan långa sträckor flack stakning. Men exakt i vilken ordning allt kom är ytterst oklart, min annars tämligen skarpa hjärna checkade ut rätt tidigt p g a en blandning av tristess och trötthet.

Upplopp...

...och målgång.

Den sista siffra jag minns från dagen var digitaluret vid målgången. 17:55 lyste med stora siffror när jag passerade under den ikoniska skylten mitt i Mora. Total åktid blev 10 timmar och 33 minuter. Motivationen mot slutet bestod till rätt stor del av att "bara jag åker hela vägen nu så behöver jag aldrig någonsin göra om det igen". Så att åka Vasaloppet kan jag nu checka av från min bucket list, återstår att se om det hädanefter ska gå att hitta någon form av träningsglädje i att åka skidor när jag inte har ett mastodontlopp framför mig som stressfaktor. Annars lägger jag upp en jättefin Salomon S-lab komplett skidutrustning till högstbjudande inom ytterligare en vinter eller två!

Jättefina skidor, bara använda i 10 mil!

Tusen tack för ert sällskap under helgen, finaste Lena och Maja <3

För en något gladare, peppigare och roligare RR från Öppet spår rekommenderas varmt ett besök hos Maja: ettstegtillorkarjag.wordpress.com

Shopping report

Uppmuntran i förkylningstider

Sällan jag blir så krasslig som nu i helgen, en riktig djävulsförkylning har slagit klorna i mig och jag kan knappt varken andas eller tänka. Det är bomull mellan öronen och igensvullna bihålor, snor skapas i makalösa mängder och varje nysning eller hostning rister långt ner i luftvägarna. Tack till kollegan som drog med sig barnbasselusker till jobbet i förra veckan ;) Som extra bonus har jag dessutom varit gräsänka hela helgen, ensam och ämlig i dagarna tre. Miserabelt minst sagt.
Istället för cykelendorfiner får jag då se till mer materiella ting för lycka, som de prylar jag införskaffat i cyklingsväg senaste månaderna men inte rapporterat om i bloggen ännu: Canyon har fräschats upp med en ny sadel, helsvart trodde jag men den hade ju väldigt passande silverinslag såg jag vid uppackningen. Klart lyft jämfört med den inte-längre-så-vita och tämligen kantstötta sadel som suttit där de senaste tre åren. Får se hur länge det dröjer innan den här också blir tilltufsad i kanterna...

Även Kona-hybriden fick en ny sadel. Istället för muskrossarskapelsen som en gång kom ifrån racer-Richie sitter där en Selle Italia C2 Gel Flow, samma som numer sitter på Richie. Bra för plånboken att min rumpa gladeligen nöjer sig med en såpass billig sadel, även då det nöts flera timmar på långpass.

Jag har även införskaffat en ny dagturssäck, en Camelbak Lobo. En snygg skapelse med 3 l vattenblåsa + 3 liter packvolym. En liten kaffetermos och ett kakpaket ryms perfekt tillsammans med nödvändiga cykelattiraljer. Den lär hänga med på många turer till sommaren!

Sist men inte minst har jag skaffat mig en stilig downhill-tröja. Längtar så jag blir galen efter att få åka lift och bomba nerför backarna igen! Siktar i första hand på Bygdsiljums premiär den 7:e juni!

Tre år av kärlek & glädje

Grattis på 3-årsdagen Canyon! 

På dagen tre år sedan UPS levererade en stor, svart kartong till min boning. Min Canyon Nerve XC 7.0W. Den var bland det vackraste jag någonsin sett, raw aluminium med lila detaljer. Cykeln var lätt, glänsande och jag föll pladask från den dagen.

Det var (är) min första heldämpade cykel, vilket lyft det blev för stigcyklandet alltså. Den gamla HT:n såldes inte helt utan separationsångest men ändå tämligen omgående. Canyon blev min nya parhäst till skogs och efter att ha lärt känna varandra på hemmastigarna drog vi iväg på allt längre och tuffare turer. Redan samma sommar for vi till fjälls tillsammans, Helags och Särvfjället upplevdes från cykelsadeln, det var alldeles magiskt.

Jag hamnade i sällskap av topptursjunkies och befann mig snart på väg nerför mer riktiga och branta fjäll med fullfacekruka på min XC-hoj. Det skulle kunna gå in i någon sorts definition av idioti. Men Canyon höll upp (i stort sett iaf) även då den utsattes för mer utförsåka när jag väl fått smak på adrenalin.

Den stora merparten av cykeltimmar har dock lagts på stigarna hemikring, de rotiga, steniga, spångade, krokiga och flowiga stigarna alldeles intill Umeå. Även om cykeln haft en oförmåga att slänga av mig emellanåt...

...så har vi ändå på ett sätt växt samman, det känns som att komma hem varje gång jag slänger benet över sadeln och greppar styret. Tre år har vi haft tillsammans, tre glädjefyllda år, sommar som vinter har vi rullat längs stigarna.

Fler år lär det bli ty beg-marknaden för en 26" MTB lär vara tämligen stendöd, även om den är "tjejkörd" och i skick därefter ;-) Vi kommer nog hänga ihop tills någon av oss går hädan! Och jäkligt kul kommer vi fortsätta ha fram till den dagen :)

Sommarbilder från fjällen

Min sämsta tid är nu

Jag vill inte skriva (ännu) ett neggo-inlägg om hur den här "vintern" också suger. Lever på hopp och drömmar om en bättre tid istället, med motivation och storslagenhet i överflöd. Sommar i fjällen, det är min målbild, dit ska jag ta mig igen. 

Viterskalet

Guijaure

Ryfjället
Foto: Andrea

En tältplats vid en sjö vars namn jag glömt.

Hemavan från Lilla Murtser

Vad månde bliva av denna helg?

Frukostfunderingar

Sörplar kaffe och tittar ut i gråheten, det har regnat och regnat och regnat. Mitt cykelsug ligger på ungefär noll. Det är den tiden på året. Funderar på hur helgen ska arta sig, vilka träningskläder ska jag ta med på min helgutflykt utanför stan? En pannlampa lär nog följa med, har sett små reflexsnuttar i en cykelskog, jag tror de utgör en liten slinga som bara går att hitta åt i mörker. Lampa + löpardojor ska med i väskan.  

Reflexjakt i mörkret för två veckor sen,
favorit i repris nu i helgen? 

Har så smått påbörjat lite vasaloppsträning också, ett dåligt substitut i väntan på snö men de gamla inlinesen har åkt fram för lite stakträning på barmark. Känns inte så värst likt riktig stakning egentligen, den mentala effekten av att (låtsas) förbereda sig ska dock inte underskattas. Ytterligare en grej att checka av i packlistan alltså. 

Sol och barbent är nog för mycket att hoppas på kommande dagar.

Kanske borde köra ett styrkepass dessutom? Saknas ju bl.a. en plankselfie på min instagram, det verkar ju vara en het grej just för tillfället... Ett set gympakläder tar ju inte mycket plats, bra att de finns till hands om/när inspirationen kommer. Gympakläder förresten, heh, var nog 15 år sen jag använde det ordet senast. 

Annars ser jag väldigt mycket fram emot att sitta i en soffa, under en filt, sörpla te/kaffe/vin. Konstatera att om värmen inte vill komma till oss får vi komma till värmen, snart dags att bege sig söderöver ;) Fram till dess gör jag det jag kan för att hålla mig flytande här hemma, lite rörelse för kroppen gör underverk för måendet i grådassigheten. 

Har din cykel också ett kön?

Han, hen, den, hon? 

Märkligt fenomen det här men flera av mina cyklar omtalas till vardags med ett visst genus, hur det uppkommit vet jag ej och villka kriterier de uppfyller för att klassas på ena eller andra sättet må det nog tillsättas en slags genuskommitté för att utreda. Är det här vanligt förekommande tro?
Oftast har det känts på ett visst sätt redan från första stund. Landsvägshojen Richmond blev så klart Richie med en gång, en han-cykel, Richie the Racer. Det är något maskulint över uppenbarelsen tydligen.

Något mer motsägelsefullt kanske, så betraktas även Canyon övervägande som en hane. Trots sitt W i modellnamnet (Nerve XC 7.0W) som signalerar kvinnotillhörighet samt de käcka lila detaljerna är den i mitt huvud mestadels en han ändå. Möjligen en han med vissa feminina drag, icke desto mindre - Canyon = han.

Den kralligaste, tuffaste, bångstyrigaste, tyngsta och allmänt mest axelbreda cykeln i mitt lilla stall är min röda pärla. Enduron. Hon har verkligen tagit en plats i mitt hjärta, märk väl: hon. Enduron är en hon. Har alltid varit. Är det de mjukare, bulligare formerna som gör det? Eller något mer abstrakt i själva attityden eller utstrålningen? Jag vet inte, hon är en hon helt enkelt.

Men allt är ju inte svart eller vitt, han eller hon, det finns en flytande skala däremellan. Där hamnar Konan. En solklar hen!

Gammal och trött

tl;dr It sucks! 

Började skriva nåt filosoferande om ljuset som försvinner ifrån oss och kylan som biter sig in till märgen, hur det får mig att känna mig gammal och trött. Lät delete-knappen arbeta en del istället och sammanfattar det bara med att just nu suger det mesta. Det var inte ens särskilt kul att cykla igår, ben, cykel och huvud befann sig på tre olika ställen med tre olika viljor/icke-viljor. Cyklingen såg ut därefter. Ska försöka få in alla delar i samma fålla till nästa gång, på något vis. 

Andra hade en betydligt bättre dag, i flygande fart & fläkt!

Strava - ska de va nåt?

Si sådär 10 år efter "alla" andra

Skaffade en användare på Strava för länge sen, surfade runt där, fattade inte grejen. Sen kom Garmin Connect med sin direktöverföring till Strava och jag behövde inte längre göra något aktivt för att få mina rundor dit. Kollade runt igen och... fattar kanske fortfarande inte grejen? Ser ju att mina rutter ibland sammanfaller med några segment, fast det slår ju sällan fel i att jag missar var segmenten är, ofta har jag stannat till nånstans (och fikat?) medan tiden rinner iväg. Dessutom är det dåligt med folk att jämföra sig mot och inte en enda kvinna på de slingriga småstigar jag hittills prickat in segment på. Att bara tävla mot sig själv är ju lite intetsägande i sekunder räknat, då är det roligare att bara försöka förbättra flowet, hoppa där jag inte tidigare vågat, köra ett trixigt parti utan fotisättning, luta ner cykeln lite tuffare i kurvorna, välja svårare linjer... smådetaljer som inte nödvändigtvis ger märkbart utslag på klockan. Nä, jag fattar nog inte grejen. Fast det kanske låter annorlunda den dag jag faktiskt lyckas köra snabbast på något av de segment mina stigrundor råkar sammanfalla med ;)

Oklar halvkrasslighet och tid för tankar om Vasaloppet

Nervös inför vintern

Matt i kropp och huvud, är det en märklig förkylning som spökar eller något annat? Jobbar iaf som vanligt, bara cyklingen är lagd åt sidan. Ägnade helgen åt svamp- och bärplockning  istället. Annat "spännande" som hände förra veckan var att vi bokade boende utanför Sälen lagom till Vasaloppshelgen. Samma ångest jag kände när anmälan var fullbordad bubblade upp igen. Jag har ännu inte förlikat mig med tanken på de 9 milen mellan Sälen och Mora. Hatar att älta saker jag ändå inte har kontroll över, ändå poppar det upp var och varannan dag. Just för tillfället finns faktiskt inte ett endaste smack jag kan göra i förberedelseväg, inte förrän snökanonerna på Nydala gått igång och jakten på skidmil och teknik kan börja. Mentalt är jag verkligen inte "där" ännu för denna utmaning, det är något som får komma när träningskalendern fyllts med längdpass. Sjukt onödigt att ödsla energi i förväg på dumma tankar, slå något hårt i huvudet på mig - någon, snälla!
I övrigt googlar jag på hur man kokar blåbärssylt på bästa sätt och försöker undvika att associera det till blåbärssoppa (och vasalopp).

Fina spår i Saxnäs i början av året.

Utvärdering av formen

Efter alla mörka, kalla, snöiga månader kom maj som en räddande ängel och gav oss livslusten åter. April bjöd på blygsamma 18 timmar cykling, i maj blev det 47! De allra flesta i solsken dessutom :) 

Träningen i maj.

Det är först i maj man får ett kvitto på hur vinterträningen gått. Kontrollerade labtester i all ära, men det är ute på mina hemmastigar jag bäst kan utvärdera om vinterträningen haft avsedd effekt. Det här var den andra vintern efter att jag vänt mitt liv från soffsittande till cykling. Förra vintersäsongen låg mycket fokus på att vänja kroppen vid större träningsvolym och att bygga upp en grunduthållighet utan att bryta ner för mycket, många långa lågintensiva (spinning)pass med andra ord. Kompletterat med grundläggande styrketräning enligt nybörjarmall 1A. Den riktiga cykelformen slipades sen fram under sommaren. Frågan var hur den skulle kunna konserveras, eller allra helst förbättras, när snön kom...

Tanken fanns på att konstruera ett träningsschema med en kontrollerad balans mellan styrka, intervall och uthållighet. Det blev inte så, det kändes som att det skulle ta död på min träningslust. Det är och måste vara roligt att träna, jag vill ha friheten att känna efter vad jag är sugen på att träna just idag. Med ett schema, hur optimalt det än må vara, blir det inte roligt. Jag behöver inte maximera träningseffekten, inte som den hobbymotionär jag är. Utslaget över tid försökte jag dock få till variation i passen. Upplägget blev väldigt skiljt från föregående vinter, nu pallade kroppen hårdare träning betydligt oftare. Jag har kört mer intervallträning, styrketräningen har utvecklats ordentligt och fått ta mycket mer plats och för att inte tappa alltför mycket teknik på cykeln så har jag kört de där ibland plågsamt kalla stigpassen i mörkret ute i Gammlia-skogen. Att få köra mountainbike mellan varven har också påmint mig om hur kul det är cykla, det har gett motivation att köra de mer enformiga passen inomhus i gymmet och i spinnningsalen. 

Januari.

Så, en månad in på cykelsäsongen, är jag en sämre eller bättre cyklist än i höstas? Well, det finns förstås många aspekter att väga in. De första stigpassen i år var faktiskt inte mycket att hänga i granen, tekniken och timingen för stigcyklingen fanns inte riktigt där och jag var snäppet sämre än innan vintern. När ringrostigheten släppte var det en annan sak dock, nu kan jag dra nytta av den ökade kroppsstyrkan, inte minst överkroppsstyrkan, för att manövrera cykeln bättre och säkrare än någonsin tidigare. Konditionsmässigt märks också en viss förbättring, jag kan köra hårdare under längre tid, men skillnaden är inte jättestor. Framförallt märks ändå att jag återhämtar mig snabbare efter t.ex. en tuff backe. 

Jag kan inte säga att jag är en non-responder, men jag tycks ha ordentligt dåliga medfödda förutsättningar för att förbättra just kondisen. Mitt hjärta ÄR klent (jmfr. mushjärta) och jag tror att en väldigt stor del av de förbättringar jag gjort i första hand kommer sig av bättre muskulär anpassning. Det är lite frustrerande att behöva lägga så mycket mer tid och tanke på träningen jämfört med de som har förutsättningarna med sig för att kunna hålla jämna steg med dem, men säg mig något här i livet som är helt rättvist. 

Trots bristen på uppstyrda rutiner och mycket av gå-på-känn så har vinterträningen ändå slagit väl ut. Jag är starkare, snyggare och bättre än förra säsongen ;) Pannbenet har växt sig tjockare och lustigt nog så gäller det modet också. Downhillsäsongen avslutades i Ö-vik förra året och inleddes på samma ställe för nån vecka sen, och utan att ha kört utför däremellan så gick det betydligt mycket bättre nu! Den gåtan får jag suga på ett tag... 

En annan skillnad i år jämfört med förra året är att jag sen i höstas kombinerar träning med ett heltidsjobb, det har påverkat den totala träningsvolymen en del men jag tror inte det har någon negativ inverkan överlag ändå. Snarare tvärtom, nu kan jag shoppa mer cykelprylar och en ny cykel som kommer göra tillvaron ännu roligare :) 

Långt inlägg, men det är lite småkyligt och småregnigt där ute, vad passar väl då bättre än att lägga några minuter på navelskådning. Nu ska jag återgå till att kolla cykelfilmer och peppa inför nästa helgs cykeläventyr! 

Vilar och längtar

Efter fem dagar i sadeln fick det bli en i soffan idag, måste påminna mig om att kroppen behöver vilodagar, hur trist det än må vara att göra ingenting en hel dag. Men även en vilodag gör att jag kommer en dag närmare nya cykeln. Enligt plan ska den anlända i början av juli, den nya röda skönheten. Längtan är stor!! En annan dag ska jag tillägna den ett helt eget inlägg.
Imorgon ska jag försöka motivera mig till att krypa in i gymmet igen, trots sommarvärmen vore det bra att ha lite kontinuitet i styrketräningen ändå. Inte i första hand för att slipa till beachformen då, utan mest för att kunna bära cykel uppför berg :)

Spinnande kvinnor och cyklande män

Dags att sätta några cirkulerande cykeltankar i print igen. Funderade över det här i förra veckan när jag satt och värmde upp ensam i spinningsalen inför ett pass och betraktade de människor som äntrade rummet allt eftersom passet närmade sig. Jag räknade inte noggrannt, men höftar till med att över 80 % av passets deltagare var kvinnor av varierande åldrar. Det brukar vara så. Många som jag känner igen som regelbundna "spinnare", onekligen vältränade tjejer och jag antar att de verkligen gillar spinning. Det jag funderar på är varför inte fler av dessa tjejer ger sig på att cykla på riktigt? Det är ju lite som spinning, fast bra mycket roligare!

Cykling är en väldigt utbredd motionsform, men den är ordentligt mansdominerad. Kvinnorna hänger visst hellre på gymmens gruppträningspass? Det är synd, för cykling ger så mycket mer än att bara svettas sida vid sida till tonerna av de senaste hitsen. Utmaningen, friheten, gemenskapen, de mätbara framstegen, känslan av prestation, farten, spänningen, de roliga prylarna, naturupplevelsen, de karaktärsbyggande misärpassen som blandas med underbar solskenscykling, bara för att nämna ett fåtal. Jag har svårt att tro att män skulle uppskatta detta så mycket än kvinnor. Ändå är det på spinningpassen man ser kvinnorna och mestadels möter män där ute på de riktiga cyklarna.

Jag tycker allt att det är lite trist, ur flera aspekter. Dels så tycker cykelromantikern i mig att det är himla synd att fler [tjejer] inte törs prova på och får uppleva tjusningen med att susa fram i en landsvägsklunga eller ännu hellre bomba utför en brötig skogsstig med adrenalinet på topp. Dels, som i så många andra sammanhang, blir tillvaron ofta trevligare i en blandad grupp av människor, cykling är inget undantag där. Många pass har jag kört som ensam tjej bland grabbar och jag ska väl inte säga något ont om det, de är alltid snälla och cykelsällskap är alltid trevligt oavsett. Senaste året har det dock uppstått ett litet gäng med MTB-cyklande tjejer här i Umeå vilket har lett till många cykelturer med en mer blandad skara människor och det tillför onekligen fler positiva dimensioner till passen. För den som vill börja på tror jag det är lättare att ta sig in i sporten via grupper som inte är så extremt likriktade som t.ex. många etablerade cykelklubbar är.

Det här leder mig in på funderingar om det skulle vara möjligt att locka fler tjejer till cykling om det på något sätt kunde synliggöras att det inte bara är en grabbsport? På flera håll anordnas olika cykelläger och -kurser som riktar sig enbart till kvinnor. Inom teknisk stigcykling/MTB/DH finns Bike academy t.ex. och såvitt jag sett har de inga större problem att fylla upp sina kursplatser. Nätverksgruppen Cyklande tjejer på facebook har också med framgång ordnat cykelträffar. Det verkar alltså finnas ett sug och en vilja bland tjejer att lära sig mer om cykling, men att många gärna tycks vilja göra det i sällskap av just andra tjejer. Åtminstone till en början.
Så jag tror, eller vill tro åtminstone, att det bland alla spinnande kvinnor finns en stor klick potentiella cyklister som kanske bara behöver en liten knuff eller fingervisning i rätt riktning för att finna att glädjen i riktig cykling är så mycket större än att nöta gymcykel. Frågan är mest bara: hur ska det gå till...?

Vad driver mig till träning...?

Inte lätt att vara cyklist i det här landet i dessa tider. Vintern verkar vara svår för många, det märks på flera håll; de glesnande leden av vardagscyklare på cykelvägarna, fler cyklister i spinningsalen, allmänt småtjurigt på nätets cykelforum, inlägg om cykelsaknad och motivationsproblem på olika bloggar, utmaningen om 50 cykelpass/100 dagar för att locka folk upp i sadeln årstiden till trots.

Vars står jag i allt det här då? Nog för att jag inte har mycket till övers för vintern, men det har inte gått ut över träningen direkt. Har dragit ner lite på cyklandet till förmån för kompletterande styrketräning bara, men det är fortfarande cykelpassen som lockar mest, även om många av dem körs inomhus. Frågar ändå mig själv var motivationen kommer ifrån, och det gör andra också - stod mer eller mindre svarslös häromdagen när jag fick frågan hur jag kan tycka det är kul med spinning i synnerhet och hur jag orkar träna så mycket i allmänhet. "Det är väl kul... bra träning... det är skönt att träna." Nåt sånt fick jag väl ur mig. Men är det verkligen hela min motivation det? Att det är kul och skönt, är det all motivation som behövs för att dra ihop 43 timmar träning under en kall vintermånad?
Nej, det måste ett finnas ett kraftigare underliggande driv någonstans. Ett driv som inte lätt låter sig omsättas i ord. Jag siktar inte på att tävla i cykel, men jag undrar om det inte är en sorts tävlingsinstinkt som slår till ändå? Inte en instinkt som frammanar lusten till att cykla med nummerlapp och jaga andras ryggar då, snarare en vilja att slå mig själv. Bli starkare än den jag var förra året, förra månaden. Att bli bättre än jag någonsin tidigare varit, någonstans där finns det grundläggade drivet som tar mig igenom pass efter pass. Fast det låter lite wacko, inte direkt ett svar man drar fram när någon frågar om träningen i största allmänhet, så jag fortsätter nog att svara att det är kul, att det känns bra, att jag mår bra av det. För det är ju helt och hållet sant det också, bara inte hela sanningen.