Inte lätt att vara cyklist i det här landet i dessa tider. Vintern verkar vara svår för många, det märks på flera håll; de glesnande leden av vardagscyklare på cykelvägarna, fler cyklister i spinningsalen, allmänt småtjurigt på nätets cykelforum, inlägg om cykelsaknad och motivationsproblem på olika bloggar, utmaningen om 50 cykelpass/100 dagar för att locka folk upp i sadeln årstiden till trots.
Vars står jag i allt det här då? Nog för att jag inte har mycket till övers för vintern, men det har inte gått ut över träningen direkt. Har dragit ner lite på cyklandet till förmån för kompletterande styrketräning bara, men det är fortfarande cykelpassen som lockar mest, även om många av dem körs inomhus. Frågar ändå mig själv var motivationen kommer ifrån, och det gör andra också - stod mer eller mindre svarslös häromdagen när jag fick frågan hur jag kan tycka det är kul med spinning i synnerhet och hur jag orkar träna så mycket i allmänhet. "Det är väl kul... bra träning... det är skönt att träna." Nåt sånt fick jag väl ur mig. Men är det verkligen hela min motivation det? Att det är kul och skönt, är det all motivation som behövs för att dra ihop 43 timmar träning under en kall vintermånad?
Nej, det måste ett finnas ett kraftigare underliggande driv någonstans. Ett driv som inte lätt låter sig omsättas i ord. Jag siktar inte på att tävla i cykel, men jag undrar om det inte är en sorts tävlingsinstinkt som slår till ändå? Inte en instinkt som frammanar lusten till att cykla med nummerlapp och jaga andras ryggar då, snarare en vilja att slå mig själv. Bli starkare än den jag var förra året, förra månaden. Att bli bättre än jag någonsin tidigare varit, någonstans där finns det grundläggade drivet som tar mig igenom pass efter pass. Fast det låter lite wacko, inte direkt ett svar man drar fram när någon frågar om träningen i största allmänhet, så jag fortsätter nog att svara att det är kul, att det känns bra, att jag mår bra av det. För det är ju helt och hållet sant det också, bara inte hela sanningen.
Det är nog ganska sunt att tävla mot sig själv. Jämfört med att tävla mot alla andra i alla fall ;-) För egen del så tränar jag dels för att jag mår bra av det, dels för att jag är nyfiken på hur långt jag kan komma med bra träning. Hur stark kan jag bli, hur snabbt kan jag springa egentligen? Efter att ha bankat ner miltiden från strax över timmen till 47 minuter på 1½ år blir man lite nyfiken!
SvaraRaderaDet är allt lite spännande att skjuta fram gränserna för vad man klarar. Den där potentialen man sitter på... hur långt sträcker sig den? Att drivas av nyfikenheten tycker jag låter bättre än att ta sikte på direkta mål och/eller jämföra sig mot andra.
RaderaJag tycker att du har en sund inställning till träning och cykling. Och jag håller med Pernille ovan att det är sundare att tävla mot sig själv mot andra. Låter säkert lite underligt för att komma i från mig som drivs av nummerlappar och andras ryggar. ;-) (till viss del).
SvaraRaderaFramför allt ger det en rätt stressfri tillvaro att skippa hela den nummerlappsbiten. Jag vet att du (oftast) gillar den, men det verkar inte helt komplikationsfritt alla gånger.
Radera