Skogsglädje, cykellycka och roliga människomöten

Kan nästan inte fästa alla intryck och känslor från dagens runda vid simpla ord på en skärm. Jag skulle kunna försöka spy ur mig alla tänkbara superlativ efter varandra, men det skulle ändå inte täcka in allt. Det var helt enkelt ren och skär cykelglädje i skogen idag! Ett pass där leendet sträcker sig från öra till öra långt efter hemkomsten.
Att slänga in några vilodagar för benen emellanåt gör smärre under för cykelformen, det var bitvis riktigt bra tryck i pedalerna. Efter en vilodag brukar jag vilja köra intervaller och ursprungsplanen var att ta till några hårda spinningpass under eftermiddagen, men en så vacker dag vill jag inte stänga in mig under tak - fart och fläkt med skogshojen fick vinna över ett mer inrutat träningspass. Naturliga intervaller blev det och de brände bra i både ben och lungor de också. 

Ännu en variant på temat fota cykel i snö.

Naturliga intervaller var det ja, tror halva stan hade lockats ut till skogs i solskenet. Det blev alltså lite av-och-på med cyklandet. Stigarna är smala och ska vi kunna samsas där får vi visa hänsyn. Kom ikapp en muttrande dam som beklagade sig över "två snabba grabbar" som hon tyckt kört för fort för tätt inpå henne och hennes hund. Sånt som ger cyklister sämre rykte än nödvändigt... Jag vet inte varför men jag känner nästan lite kollektiv skam och skuld över dumheter andra cyklister hittar på, tog mig därför tiden att stanna helt och prata med den där damen en stund, mest om annat än cykling. Och hon önskade mig go' tur när vi skiljdes åt ändå, vilket fick mig på ännu bättre humör än tidigare.

Ett annat trevligt möte i skogen var med den äldre stavgående herren som jag träffade på två gånger (skogen är liten så man möts ofta flera gånger). Det första korta mötet var han mest förvånad över att det fanns cyklister ute på stigarna där och han tyckte det såg kul ut. Andra gången var han ännu lite mer snacksalig och jag blev återigen stående en stund, pratade om cykling, snö och vinter. Kan ge mig den på att vore han 30-40 år yngre så hade det nog inte dröjt länge innan jag mött honom på en MTB i skogen :) 
Och så kvinnan med de två stora, lösa, ystra hundarna hon försökte få kontroll över när vi möttes. Hon bara skrattade och tyckte det var verkligen som grädden på moset att det dök upp en cyklist där på stigarna också, hon som trott det skulle vara lugnt i skogen men redan mött massa annat folk och andra hundar. Och så en cyklist därtill också då, "Jag borde inte vara förvånad, ni cyklister finns då överallt nuförti'n - som de där galningarna som cyklar nerför fjällen också!". Hahaha, jag kände mig träffad. Det var värt att få lite rottweilerdregel på handskarna för den pratstunden.

Helt sjukt bra cykelpass blev det iaf, alla avbrott till trots, eller kanske tack vare dem? Varje glädjande möte gav förutom lite andhämtning en positiv energiboost som jag tryckte ner i pedalerna. Ett sånt här pass går liksom inte ens att jämföra med ett spinning- eller TC-pass, det blir något så mycket mer än att bara veva runt ett par pedaler. Den fina vita skogen, krispig snö mot däcken, med sladd i kurvorna, fartvinden i backarna och så vet man aldrig riktigt vad som kommer möta en runt hörnet.

Nöjd å glad cyklist.