Därför dissar jag SPD

FiveTen + plattisar <3

Någonstans i min cykelkarriärs barndom, dvs för inte allt för många år sen, kände jag att löparskor och det par standardpedaler min cykel levererats med var lite halkiga och otäcka. Det var ungefär i samma veva som jag började leta mig ut på mindre stigar bortom grus- och traktorvägar. Cykelhandlarna var eniga, det är SPD som gäller i skogen, punkt. De visade inte (och känner kanske inte ens själva till?) alternativ och som ovetande n00b kom jag hem med Shimano PD-M520 och tillhörande slimmade XC-pjucks. Gjorde mina obligatoriska stillastående SPD-vurpor, det "ska" man visst göra så man blir lite rädd för pedalsystemet som sitter på ens cykel, sådär så man inte riktigt litar på att man kan komma loss i mer kritiska lägen heller.
Även med min tröghet i att lära mig nya motoriska färdigheter satt snart urklickandet som en smäck iaf, i lägre farter och otekniska sammanhang åtminstone. Litade fortfarande inte riktigt på att jag skulle ta mig ur om jag för ovanlighetens skull provade på lite håriga partier, med sten eller skruttiga spångar eller höga kanter. Nej då försökte jag cykla icke-iklickad (vilket sällan funkade förstås) eller promenerade förbi (kändes lika mesigt varje gång). För att inte nämna hur besvärligt det var att hitta ett slätt stigparti som gav tid till iklickande efter varje oförutsett stopp.
Utförsåkningen och tekniken däri gynnades definitivt inte av pedalvalet, jag blev en passiv medåkare på min cykel, utan kunskap, känsla eller möjlighet att styra cykeln med mer än styret. Inte konstigt jag tyckte det var otroligt otäckt att cykla utförs. Fast då kunde jag inte sätta fingret på vad som felades.

SPD-skor på!

Hopp framåt i tiden, typ ett år eller så, jag var fortfarande en usel och otränad cyklist, men nu hade jag hört talas om plattformspedaler. De coola cyklisterna som lekte sig fram på skittekniska stigar och körde downhill använde plattisar. Okej, häftigt, tänkte jag. Jag hade vid det laget fått ett sug efter att lära mig behärska teknisk terräng på cykeln och såg här en möjlighet att våga mer. Klickade hem ett par Shimano PD-MX30 och testkörde dem med mina Salomon terrängskor. För att dra till med stora ord var det som att en helt ny värld öppnade sig, jag är dock ingen kvinna av stora ord och känsloutspel egentligen så upplevelsen var mer av ett småskaligt "Aha!"

Med plattisar!

Cyklandet i skogen gav en ny känsla, jag fick ett bättre självförtroende, bättre teknik, kunde göra roligare vägval och kände mig mer som ett med min cykel - tvingades bli mer som ett med cykeln, annars tappade jag ju fästet. Det var inget som hände i ett slag förstås, bara för att pedalerna byttes ut, det var en process, fast med en utvecklingstakt som mångdubblade cykelskillsen på en bråkdel av tiden jag kört med SPD. Dessutom såg cykeln häftigare ut ;)
Sen dess har jag varit förälskad i plattformspedaler, även om jag numer gått över till Shimano Saint och för ändamålet avsedda FiveTen-skor.

Läsare av petimeter-sorten kan hävda att jag visst skulle ha kunnat bli en lika skicklig cyklist om jag gett SPD-systemet lika mycket tid för träning som jag nu lagt ner på plattisar. Och det är väl inte orimligt, men jag kan såhär i efterhand inte se hur jag kunnat, såpass smärtfritt, ta mig över de trösklar jag upplevde fanns då med SPD, som gick betydligt fortare och lättare att besegra efter pedalbytet. Utvecklingen hade tagit längre tid och därmed medfört risk för att jag hunnit ledsna någonstans på vägen.
.
För att inte helt tappa bort mig i tanken och rutinmässigt dissa SPD bara för att jag råkade vara en kass cyklist på den tiden kör jag varje år en testperiod med de gamla M520-pedalerna. Tänker varje gång att nu, nu när jag blivit en mer teknisk cykelåkare kanske jag kan dra nytta av SPDs fördelar och bättre arbeta mig runt nackdelarna. Hittills har det inte slagit särskilt väl ut. Fast jag gillar drivet det ger, spurtmöjligheten och det snabba accet i småbackar samt den konstanta, om än lite sladdriga, pedalkontakten även då man klantar sig och tappar rytmen bland småsten och rötter. Det jag alltid slås av är att jag ändå saknar den distinkta känslan att sitta dikt an mot pedalen och därmed cykeln, att både känna och kunna styra varje liten smårörelse mellan oss, utan att det suddas ut av det diffusa floatet runt SPD-klossen. Varje gång marken lutar och cykeln rullar av egen fart sänker jag hälarna och trycker/parerar/svänger med bål, höfter och knän via fötterna som sitter som gjutna på den stora plattformen. Eller ja, fastgjutna så länge jag är någorlunda följsam och ser till att inte studsa av i cykelns krängningar. Med SPD behöver man inte anstränga sig lika mycket för att följa med sin cykel när det rullar på, man kan rentav bli rätt passiv och ändå hänga med, jag faller lätt tillbaks i det under mina återgångsperioder. En pose och icke-teknik som omedelbart skulle straffa sig på plattisar.

Trygg och aktiv cyklist mitt på pedalerna.

Rätt använda är clipless-systemen förmodligen överlägsna, därför är det bara det man ser i världscup-/VM-/andra stora-sammanhang, även inom DH (med få undantag), men de tjejerna och killarna lirar ju i en helt annan liga än vardagsskogscyklisten som tycker 1-metersdropp är en nära-döden-upplevelse och inte kan forcera alltför stökiga stenkistor.

Min upplevelse i valet av pedaler är alltså den stora skillnaden att med SPD får man visserligen mycket gratis genom att sitta fast men för att få bra MTB-teknik måste man aktivt jobba med det i så fall. Det är för lätt att bara glida med, till en viss svårighetsgrad och sen blir osäkerheten desto större. Med plattisar får man inget gratis, det krävs att man jobbar aktivt för att bibehålla kontakten med cykeln, det är fostrande på ett annat sätt. Samtidigt sänks tröskeln för att våga prova på nya svårigheter, både uppför och nerför och med luft under hjulen. Jag tycker det är så mycket lättare att gå utanför komfortzonen när jag känner att jag har den stumma direktkontakten mot pedalen och samtidigt så lätt att kliva av/på vid stopp.

Inget jag skulle vilja/våga göra med SPD! 

Mina ord, mina upplevelser, jag vet att det går stick i stäv med vad de flesta MTBare tycker, men jag kommer inte gå över till den mörka sidan för det - jag tycker om mina plattisar för mycket för det!

Bloggspecialare - Mot Vasaloppet 2015

En annorlunda vinter

Har funderat lite över bloggen och Vasaloppet. Jag försöker vara hyfsat konsekvent i att mest bara skriva om cykling, det är ju en cykelblogg jag försöker upprätthålla. Det har genom åren heller inte varit så svårt att behålla likriktningen, jag har ju mest cyklat :) Inför vintern 2014/2015 lär jag dock tänka om, jag ska till Vasaloppet i mars och måste (verkligen måste!) träna skidåkning så mycket jag hinner inför det. Alternativen är att låta bloggen gå i dvala medan jag snörvlar i längdspåret eller göra avsteg  i mitt cykelskrivande till förmån för vintersport. Jag kommer välja det sistnämnda. Nu är det ju inget ovanligt att diverse träningsbloggar transformeras till skidåkartema under vintern, men spontant känns det ju måttligt hett att låta min cykelblogg tas över av inlägg om vallning, glid, stakning, tävlingsnerver, jakt på dugliga spår och snoriga selfies. Så får det ändå bli och drabbas någon av cykelbloggsabstinens så leta vidare i listan jag har till höger --> där finns säkert någon som trampar vidare året runt, åtminstone på nån trainer eller Monark i hemmets varma vrå.

Alltså mer av sånt:

Och mindre av sånt:

Åtminstone nu under nästkommande vintersäsong.

Mina gamla cyklar - var är de nu?

Fråga utan svar?

Förväntar mig inte att någon vet, men det vore bra kul att få reda på vad som hänt de tvåhjulingar jag haft i min ägo. Tjänar de sina nuvarande ägare väl? Är de fortfarande i rullbart skick? Har de fått lika mycket kärlek som de fick av mig på den tid det begav sig?
Det har alltid känts i hjärtat när en cykel lämnat mig, även om det inneburit att en ny tagit plats istället. Jag räknar nästan med att andra inbitna cyklister kan känna detsamma? Däremot tror jag det framstår som väldigt märkligt för icke insatta, det är ju "bara" en cykel. Fast då har de förmodligen heller inte möblerat sitt vardagsrum som kombinerad cykelgarage/cykelverkstad. Eller som i förra läggan, där cyklarna hade ett helt eget rum! Lyxigt värre. Fast nu var det inte cykelinredning som var ämnet, utan historia - mina gamla hardtails, jag hoppas de har det bra där de nu är!

Focus Fatboy - min första riktiga MTB. Riserstyre med barends, ekerreflexer, stöd, fastmonterat lås, hållare för bygellås, anskrämliga stänkskärmar, halkiga standardpedaler, stor o tung o fluffig sadel. Kombinerad skogs- och pendelcykel, dum idé från början till slut. Dessutom en storlek för stor. Trots att jag gjorde ungefär varje nybörjarfel som tänkas kan var det ändå Focus:en som tog mig ut på mina första skogsstigar. Såldes till en kille i stan som tänkte sig börja motionera MTB och ha den som cykla-till-jobbet-cykel. Såg den ett par gånger efter ägarbytet, fast nu har det gått några år sen sist.

Cube LTD Team - efterföljaren som var bättre anpassad både till mig och till att cykla med i skog. Lätt, rapp, väl utrustad, rätt utrustad, det var en fin hoj! Och jag kan ibland sakna att ha en hardtail, den fick dock lämna plats för heldämpade Canyon när den dagen kom. Såldes till en kille i Skellefteå som motionerade och hobbytävlade i MTB.

Jag hoppas de har det bra, var än de nu är!

Lill-lördag på mitt vis

Lek i solen

Borde-göra-listan överensstämde dåligt med det-vill-jag-göra-listan. Den sistnämnda vann! Solen sken ju och det är trots allt lill-lördag, den kallas väl så för att en ska få roa sig lite mitt i den tråkiga raddan av vardagar. Valsade iväg ut i skogen vid Nydalasjön med solsken i blick och rosor på kind, minusgraden bet i den bara huden. Verkligen tacksamt att cykla när tempen droppat så här, skogens yta blir alldeles torr, krispig, greppig och det är makalöst vackert. Jag är mycket glad för dagens skogsutflykt :)

Inte vet jag vad agendan för dagens "träningspass" var egentligen, det visade sig iaf bli en del inslag av tekniska moment. Bunny jumps, baklyftssvängar (vad heter de egentligen tro? När man lyfter på och svänger runt bakhjulet i tighta kurvor), trackstand och lite bakhjulsåka. Testade göra en liten animerad gif av det bästa försöket som fastnade i kameran. Återstår några timmars nötande innan det blir något ordentligt av det här.

På (låtsas)cross genom Sibiren

Dew Drop goes CX

Det finns sällan anledning att cykla grusväg, med en MTB är de för platta, tråkiga och sugiga, med racer/cross/hybrid är de för ojämna, långsamma och sugiga. En smalhjuling göre sig bäst på asfalt! Ändå gör jag ibland utfärder på grusväg, som för att statuera undantagen som bekräftar regeln. Dum som jag är gjorde jag dagens sällsynta grusvägstur just efter en natts riktigt regnande, det hängde även kvar ett dimmigt duggregn i luften. Ekvationen regn + grus klarar t.o.m. en 3-åring av...
Likväl villade jag in mig bland industritomterna på Öst-Teg för att komma till grusvägen bakom flyget. En helt vit fläck på min närområdeskarta fram tills idag. Sladdade mig under E4:an/E12:an och påbörjade den sirapssega turen som skulle ta mig genom ett fröplantage, visade det sig. Inte en meter fick jag gratis, det bara sög och sög och sög, som om lervällingen på marken ville sluka mina slippriga däck med hull och hår. Bara mina tramptag som drev Kona framåt hindrade oss från att sjunka.

Tallar och granar stod prydligt uppradade intill vägen, en kan nog räkna dem i åtminstone 10,000-tal enligt en snabbestimering jag gjorde under färdens gång. På min låtsas-cross mötte jag en annan sorts cross på vägen, en motordriven sak, fuskigt enligt mig då'rå. Önskar han hade förvarnat mig om vad som komma skulle.

Fick bara en kort stunds andningspaus när den mjuka grusvägen byttes mot lite grovgrusigare och hårdare underlag, ty den följdes av en gräsig leråker... Är det det som är CX tro? Stora vattenpölar på det som då bara liknande en sämre traktorväg, det var att välja på översvämmade hjulspår eller geggigt långgräs vid sidan om. Mina omönstrade däck slirade ett halvt varv för varje trampvarv, hela cykeln blev ostyrslig och när jag till slut halkade ner i hjulspåret blev alla fötterna genomdränkta. Om det är det som är CX kan jag lugnt säga att jag inte gillade det det minsta.
Lättnaden var påtaglig när jag till slut lyckades leta mig ut på E12:an, det var så lättrullat att det kändes som att jag flög fram helt plötsligt. Tills jag svängde in på Degernäsvägen och kände att det inte gick fullt så lätt utan vinden i ryggen längre. Här tilltog duggregnet också, det var visst mer än fötterna som skulle bli blöta idag. Det blev så misärigt att jag faktiskt skrattade till och gladde mig åt att jag ännu hade styrka i benen att trampa bort från det där stället.
Jag hade siktet inställt på Röbäck och hade lätt kunna fortsätta på asfalten hela vägen dit. Fast jag hade ju spanat in några andra, tidigare ocyklade grusvägar som genade över Degernässlätten bort mot Södra Röbäck. Det tar emot att avvika från en planerad rutt, alltså fann jag mig snart trampandes i sirap på nya gruslervägar igen. Förirrade mig in på återvändsgränden vid Dingnäset och trotsade sen en varningsskylt om att färd på vägen över slätten företogs på egen risk. Jag är ingen risksökare på så vis, sikten över slätten var dock god och jag såg ingen annalkande fara inom de närmsta kilometrarna. Snirklade mig vidare på åkervägen mellan mer och mindre djupa vattenpölare, grymt glad över att Kona är bestyckad med en bakskärm!
Området kallas Sibirien. Kanske pga dess karga ogästvänlighet? En trotsig, stadig björk stod ensam vid vägen, den underströk bara hur kalt omgivande landskap är.

Det blåste kallt åt mina vattenindränkta fötter och energin från frukosten några timmar tidigare började tryta. Fast jag visste att i Röbäck väntade mat och en varm famn på mig, tanken fick mig att pinna på så gott det nu gick i sirapsunderlaget. Väl inkommen i värmen blev jag påmind om att nu börjar återigen den period då varje blött/kallt pass följs av omedelbar smärta, återflödessmärtan när blodet strömmar igenom tår och fingrar igen. En känsla jag osaknat sen typ i maj.
Nu kan jag ändå fylla några vita kartområden med substans, en bra tur på så vis. Fast jag känner mig ändå outsägligt korkad som gav mig på det projektet i den blötaste av blötperioder, kanske att det vore liiiite värre att göra det just vid snösmältning och tjällossning, oktober var dock nog så illa.

Frostig ledcykling

En snutt av Tavelsjöleden

Kylan håller på att bita av mig både fingrar, tår och nästipp. Inte ens vid mitt på dagen rådde solen på frosten i skogen, rekordsommaren känns avlägsen. Hög tid att skifta däck på bilen och på cykla-till-jobbet-cykeln. Årstiderna byts så fort, jag skulle behöva lugnare övergångar så jag hinner med! Förvisso är det ju ingen snö än, ändå känns det mer som vinter än höst, åtminstone med avseende på hur mycket jag ständigt fryser. Händer och läppar håller redan på att fnasas sönder i kylan, jag sover med sockarna på och inte ens katterna vill vara ute mer än väldigt korta stunder åt gången. Fast att låta bli cyklingen, nej, det går ju inte - trots att jag efter en stund varken känner hur jag styr broms eller växlar. Tavelsjöleden är fin den här tiden, krispig liksom, frostig fast torr. Det var en kul tur och herreminje så skönt det var att äntligen ha plattisarna tillbaks på Canyon, nu har jag svurit nog över SPD-isarna för i år. 

Vad göra utan lift??

En dos gammeldags pushbike

Lilla, lilla Bräntis. Du är ju liten ski[d/t]kulle men ack vad det bränner i vaderna att bestiga dig till fots, vare sig det handlar om kränkande intervaller i löpardojor eller traskande uppför i downhillutstyrsel! Liften går ibland även under barmarkstid när entusiasterna är där och formar till cykelspår, en vanlig vardag vid lunchtid är inte ett sånt tillfälle. Retfullt stod liften blickstilla när vi hängde fullfacehjälmarna på styret och tog några promenader uppför backen. Allt för att få rulla några meter utför och känna lite luft under hjulen. Provade det senaste nytillskottet i spårutbudet, en kurvig sak, kul, fast ett parti är jäkligt svårt att sätta. Att jag generellt är en sopa på att svänga tvära kurvor gör inte saken lättare. Ändå kul att det finns lite alternativ att välja på i den lilla backen, ska försöka ta mig dit några gånger till innan de drar igång snökanonerna och en annan säsong tar vid i Bräntbergsbacken.

Putt putt.

Blandar och ger - cyklingen vinner alltid

Wet 'n' wild

Blandade aktiviteter i helgen: löpning, inlines, tårtätning. Återkommer ändå alltid till cykeln, det är fasiken inget som slår den alltså. Idag var det visserligen snäppet roligare att fota än att halka sig fram över höstslemmiga rötter, fast jag känner mig aldrig så hemma som i cykelsadeln ändå. Jag har aldrig kommit överens med stigcykling i blötma, blir mest rädd och frustrerad, spänner mig, sen går det ännu sämre. Har för kass teknik helt enkelt. Trots det är det ändå cykling > alla andra aktiviteter. Punkt. 

Dagens första bild, när jag fått upp värmen nog mycket 

för att kunna stanna och lossa på vantarna en stund. 

Typisk norrländsk, icke-namngiven myr. Någonstans i krokarna runt Grössjön. 

Nothing much going on here. 

Halkiga dödslöv på slemmiga dödsrötter. 

Spångest? Plankorna var inte att leka med idag.

Blötma...

Grössjön! Vacker i höstskrud.

Slippriga, oförlåtande hällar. 

Vad månde bliva av denna helg?

Frukostfunderingar

Sörplar kaffe och tittar ut i gråheten, det har regnat och regnat och regnat. Mitt cykelsug ligger på ungefär noll. Det är den tiden på året. Funderar på hur helgen ska arta sig, vilka träningskläder ska jag ta med på min helgutflykt utanför stan? En pannlampa lär nog följa med, har sett små reflexsnuttar i en cykelskog, jag tror de utgör en liten slinga som bara går att hitta åt i mörker. Lampa + löpardojor ska med i väskan.  

Reflexjakt i mörkret för två veckor sen,
favorit i repris nu i helgen? 

Har så smått påbörjat lite vasaloppsträning också, ett dåligt substitut i väntan på snö men de gamla inlinesen har åkt fram för lite stakträning på barmark. Känns inte så värst likt riktig stakning egentligen, den mentala effekten av att (låtsas) förbereda sig ska dock inte underskattas. Ytterligare en grej att checka av i packlistan alltså. 

Sol och barbent är nog för mycket att hoppas på kommande dagar.

Kanske borde köra ett styrkepass dessutom? Saknas ju bl.a. en plankselfie på min instagram, det verkar ju vara en het grej just för tillfället... Ett set gympakläder tar ju inte mycket plats, bra att de finns till hands om/när inspirationen kommer. Gympakläder förresten, heh, var nog 15 år sen jag använde det ordet senast. 

Annars ser jag väldigt mycket fram emot att sitta i en soffa, under en filt, sörpla te/kaffe/vin. Konstatera att om värmen inte vill komma till oss får vi komma till värmen, snart dags att bege sig söderöver ;) Fram till dess gör jag det jag kan för att hålla mig flytande här hemma, lite rörelse för kroppen gör underverk för måendet i grådassigheten. 

Har din cykel också ett kön?

Han, hen, den, hon? 

Märkligt fenomen det här men flera av mina cyklar omtalas till vardags med ett visst genus, hur det uppkommit vet jag ej och villka kriterier de uppfyller för att klassas på ena eller andra sättet må det nog tillsättas en slags genuskommitté för att utreda. Är det här vanligt förekommande tro?
Oftast har det känts på ett visst sätt redan från första stund. Landsvägshojen Richmond blev så klart Richie med en gång, en han-cykel, Richie the Racer. Det är något maskulint över uppenbarelsen tydligen.

Något mer motsägelsefullt kanske, så betraktas även Canyon övervägande som en hane. Trots sitt W i modellnamnet (Nerve XC 7.0W) som signalerar kvinnotillhörighet samt de käcka lila detaljerna är den i mitt huvud mestadels en han ändå. Möjligen en han med vissa feminina drag, icke desto mindre - Canyon = han.

Den kralligaste, tuffaste, bångstyrigaste, tyngsta och allmänt mest axelbreda cykeln i mitt lilla stall är min röda pärla. Enduron. Hon har verkligen tagit en plats i mitt hjärta, märk väl: hon. Enduron är en hon. Har alltid varit. Är det de mjukare, bulligare formerna som gör det? Eller något mer abstrakt i själva attityden eller utstrålningen? Jag vet inte, hon är en hon helt enkelt.

Men allt är ju inte svart eller vitt, han eller hon, det finns en flytande skala däremellan. Där hamnar Konan. En solklar hen!

Gammal och trött

tl;dr It sucks! 

Började skriva nåt filosoferande om ljuset som försvinner ifrån oss och kylan som biter sig in till märgen, hur det får mig att känna mig gammal och trött. Lät delete-knappen arbeta en del istället och sammanfattar det bara med att just nu suger det mesta. Det var inte ens särskilt kul att cykla igår, ben, cykel och huvud befann sig på tre olika ställen med tre olika viljor/icke-viljor. Cyklingen såg ut därefter. Ska försöka få in alla delar i samma fålla till nästa gång, på något vis. 

Andra hade en betydligt bättre dag, i flygande fart & fläkt!

Happyride!

Länge sen sist

Utan att tänka alltför hårt på saken tror jag dagens happyride var årets första för min del, så dags att den kom först i oktober!? Skäms nästan, för bara ett par år sen var jag ju representant för happyrides i Umeå. Borde bättra mig på den punkten, ty happyrides är alltid väldigt roliga, nya och gamla bekantskaper dyker upp, nya och gamla stigar dukas fram, det snackas mycket cykel, alla är trevliga, cyklingen blir alltid kul. Blir nästan lättare att vända på det och säga att det finns iaf inget dåligt med happyrides, det är för svårt att räkna upp allt som är bra med dem.
Nåväl, för ovanlighetens skull hade jag lite framförhållning inför helgens cykeltur och jag kunde lägga ut en blänkare i Umeå-tråden om att jag skulle cykla vid en viss tid på en viss plats. Två grabbar och en polare från annorstädes slöt upp :) Vi körde Umåkers fina små backar några vändor och avslutade med Vedkastbacken på andra sidan skogen. Tre styck cyklister som inte hade en tid att passa drog sen vidare mot Röbäck och tog en av de gamla bike rally-sträckorna innan energin började tryta och leriga cyklar styrdes tillbaka mot asfalten.
Höstblötman låg i marken, på stenarna, på rötterna, det slirade mer än en gång. Gamla stigar bjuder på nya utmaningar vid varje årstidsskifte. Glad att jag körde Enduron idag med sina kralligare, mjukare däck och plattispedaler, idag behövde jag all kontakt med cykeln jag kunde få, misstänker att SPD hade känts otäckt sketchy på en så krängande cykel.

Tack för sällskapet Mattias, David och Emma!

Lycka i en liten skog

Ibland krävs det inte mer

Efter några dagars ofrivillig vila pga nackspärr är jag tillbaks! Det är ju inte lite begränsande att inte kunna vrida huvudet, tänker nog aldrig riktigt på hur ofta det behöver göras i vardagen. Rätt viktigt att kunna vid cyklingen också förstås. 

Drog ut kära Canyon i Röbäcksskogen så Lena skulle få en energikick inför sina helgpass på jobbet, inget piggar upp som stigcykling :) Kör fortfarande de otäcka SPD-pedalerna på Canyon, jag ger dem verkligen en ärlig chans, men de vill ändå inte bevisa sig. Saknar mina plattisar!! Snart byter jag minsann tillbaks igen. Fast passets enda riktiga vurpa kan jag ändå inte skylla på pedalerna, det var det taskiga gummit mot de hala stenarna som fällde mig helt oförhappandes. Länge sen jag vurpade så totalt oväntat och oförberedd när Canyon bara försvann ifrån mig. 

Hade hoppats kunna köra avslutningsdagen i Bygdsiljum på söndag, men om inte nacken raskt återfår sin fulla rörelseförmåga lär jag få hålla mig till lättare hjälmar och snällare cykling. Fast inte så illa det heller, höststigarna är vackra nu!