Kylan håller på att bita av mig både fingrar, tår och nästipp. Inte ens vid mitt på dagen rådde solen på frosten i skogen, rekordsommaren känns avlägsen. Hög tid att skifta däck på bilen och på cykla-till-jobbet-cykeln. Årstiderna byts så fort, jag skulle behöva lugnare övergångar så jag hinner med! Förvisso är det ju ingen snö än, ändå känns det mer som vinter än höst, åtminstone med avseende på hur mycket jag ständigt fryser. Händer och läppar håller redan på att fnasas sönder i kylan, jag sover med sockarna på och inte ens katterna vill vara ute mer än väldigt korta stunder åt gången. Fast att låta bli cyklingen, nej, det går ju inte - trots att jag efter en stund varken känner hur jag styr broms eller växlar. Tavelsjöleden är fin den här tiden, krispig liksom, frostig fast torr. Det var en kul tur och herreminje så skönt det var att äntligen ha plattisarna tillbaks på Canyon, nu har jag svurit nog över SPD-isarna för i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar