På dagen tre år sedan UPS levererade en stor, svart kartong till min boning. Min Canyon Nerve XC 7.0W. Den var bland det vackraste jag någonsin sett, raw aluminium med lila detaljer. Cykeln var lätt, glänsande och jag föll pladask från den dagen.
Det var (är) min första heldämpade cykel, vilket lyft det blev för stigcyklandet alltså. Den gamla HT:n såldes inte helt utan separationsångest men ändå tämligen omgående. Canyon blev min nya parhäst till skogs och efter att ha lärt känna varandra på hemmastigarna drog vi iväg på allt längre och tuffare turer. Redan samma sommar for vi till fjälls tillsammans, Helags och Särvfjället upplevdes från cykelsadeln, det var alldeles magiskt.
Jag hamnade i sällskap av topptursjunkies och befann mig snart på väg nerför mer riktiga och branta fjäll med fullfacekruka på min XC-hoj. Det skulle kunna gå in i någon sorts definition av idioti. Men Canyon höll upp (i stort sett iaf) även då den utsattes för mer utförsåka när jag väl fått smak på adrenalin.
Den stora merparten av cykeltimmar har dock lagts på stigarna hemikring, de rotiga, steniga, spångade, krokiga och flowiga stigarna alldeles intill Umeå. Även om cykeln haft en oförmåga att slänga av mig emellanåt...
...så har vi ändå på ett sätt växt samman, det känns som att komma hem varje gång jag slänger benet över sadeln och greppar styret. Tre år har vi haft tillsammans, tre glädjefyllda år, sommar som vinter har vi rullat längs stigarna.
Fler år lär det bli ty beg-marknaden för en 26" MTB lär vara tämligen stendöd, även om den är "tjejkörd" och i skick därefter ;-) Vi kommer nog hänga ihop tills någon av oss går hädan! Och jäkligt kul kommer vi fortsätta ha fram till den dagen :)
