99% av max

Hatkärleken bubblade under dagens pass. Kampen mellan det onda och det sköna, mellan smärta och endorfiner, svagheten mot viljan. Bara pressa, pressa och pressa lite till för att ta sig igenom intervallerna, himmel och helvete på samma gång. Steg för steg närmare max. Tanken att ge upp måste slås tillbaka direkt den dyker upp, det finns inget utrymme för negativa tankar. Tänk helst inte alls, inte på tiden som återstår, inte på hur lungorna väser, inte på att pulssiffran "egentligen" legat alldeles för högt alldeles för länge. Bara känn och kämpa. Känn musklernas spänst och styrka, känn att hjärtat slår för ditt liv, känn att det är det här du är skapt för att göra. Omvärlden tonar långsamt bort, det enda som räknas är att så länge musiken pumpas ut så ska benen gå. Vilan är ofrånkomligen alltid för kort, det får man inte ens reflektera över, arbetet ska utföras likväl. Det är så man blir starkare, blir uthålligare, blir tåligare, blir tuffare. Och i slutändan nådde jag 99% av mitt max, den sista procenten tar jag nästa gång, kosta vad det kosta vill!