Att springa på cykelstigarna

Det blev löparskor på idag, jag kan i efterhand inte till fullo förklara varför jag inte cyklade istället. Letade mig in på småstigarna vid Nydalasjön, hundspåret och nån stig som ledde mig rakt ut på en myr. Det slår nästan aldrig fel alltså, efter en stunds löpning får jag värsta motivationsdippen och verkligen hatar det jag gör, alltid brukar det vara runt 3 km-strecket det händer. Sen brukar det släppa en stund senare, sådär efter 5-6 km nånting. Sjukt jobbigt att tvinga sig själv att springa igenom den där dippen, man blir på så väldigt dåligt humör när det händer.

Man får försöka distrahera hjärnan med annat då. Jag vet inte hur vanligt förekommande det är bland cyklister, men de (ytterst få) gånger jag springer så har jag en fantasicykel med mig - jag föreställer mig hur jag istället studsar fram längs stigen med ett styre i händerna. Väljer linje mellan stenarna, rycker utför små kanter, hoppar över rötterna, noterar den där lilla gropen där jag flög över styret för nåt år sen. Det gör ju inte löpningen rolig, men för en stund kan man då åtminstone halvt glömma hur jobbigt det är.

Inte den mest upphetsande stigen vare sig för cykling eller löpning...