Det var länge sen jag kränkte benen på detta vis och jag blev omgående påmind om hur svinjobbigt det är, vilken kamp man måste utkämpa mot det veka pannbenet, smärtan, andnöden, känslan av att man helst bara vill lägga sig i dikeskanten och dö en smula (väldigt ofint skrivet egentligen, med tanke på att någon faktiskt dog där efter vägen helt nyligt...).
Samtidigt rusar endorfinerna till, man vägrar envist att låta siffran på pulsklockan dala, mantrat "pressa, pressa, pressa" upprepas tills uret visat 4 minuter från start. Fyra gånger om. Hatar det, älskar det.
Lagivrare får ursäkta, men den där 30-skylten ignorerade jag högeligen under åtminstone 16 minuter idag. |
Just den där upplevelsen hade jag idag, i en slalombacke (om man nu får kalla en backe på Lidingö för slalombacke om vi jämför med Ume-mått mätt)... fy fan!
SvaraRaderaDu har inte lust att blogga om "hur du tar dig upp för en brant backe" - jag är newbee, och klarade halva... hade inte en suck att ta mig en snutt till. Oavsett pannben ;)
Ha det bäst!
Den slalombacken är nog mer av en backe än något som går att hitta i Umeå stad, ty här härskar plattheten ;)
RaderaOm inte pannbenet räcker till för att ta sig uppför ordineras fler backpass - gärna i en mer inspirerande miljö än en slalombacke. En fin stig som slingrar sig uppåt i skogen, över ett berg, känns på något sätt inte fullt lika jobbig! Då har man dessutom en rolig nerfärd att se fram emot.