När jag joggade ner för backen efter andra intervallen började jag fundera på dagens blogginlägg, skulle jag beskriva passet på glättigt träningsbloggmanér där alla pass alltid är så underbara, endorfinstinna och rosenskimrande? Eller skulle jag hålla mig till den mer ärliga vägen? Min vana trogen håller jag mig till det sistnämnda...
Jag funderade allvarligt på att lägga ner redan efter att jag tagit mig till toppen av backen en första gång. Det var så obekvämt och jobbigt att ta de där höjdmetrarna med andan i halsen. Fick övertala mig själv att inte ge upp redan, det vore ju alltför vekt. Så det blev en till vända, som följdes av ytterligare två. Efter de fyra började jag få ont i ryggen, en bra ursäkt att bryta tänkte jag. Skyll på att kroppen failar, det låter bättre än att kondisen sätter stopp. Men när jag joggat ner för backen så tänkte jag att när jag ändå har tagit mig till backen så vore det för dumt att inte utnyttja tillfället till max, så sällan som jag springer. Så följde intervall #5. Min hjärna vill dock inte stanna på fem intervaller, det är ett så udda tal, man kör väl ändå jämnt antal intervaller? Så jag blev "tvungen" att jämna ut det till sex stycken. Därefter kände jag mig nöjd och joggade sakta hemåt.
Men vilken pina det är att springa ändå. Det är inte bara fruktansvärt jobbigt, det är tråkigt också. Cykling är också jobbigt, men det är iaf kul! Samtidigt så är löpning ett så överlägset sätt att pressa den centrala kapaciteten lite extra, jag kan inte nå lika hög pulsnivå under lika lång tid på cykel, så pass bra grenspecialist är jag inte. Och det gör det lite extra surt att det är så trist att springa, för jag skulle jag ha sån nytta av det på cykeln också. Får se om jag kan motivera mig till att öka på löpdosen från en gång i månaden till kanske en gång i veckan? Om inte annat som ett experiment för att se hur det påverkar träningen i övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar