Cykling nerför Ryfjället

Dags för tredje och sista delen om Annikas och min tripp till inlandet. På den tredje dagen besteg vi Ryfjällets högsta topp Ryjvejegaejsi, 1413 möh. En promenad uppför på ungefär 1000 höjdmeter över en sträcka av ca 4 km. Cyklarna var förstås med också!
Den första och riktigt tunga biten går genom granskog, som blir till fjällbjörkskog, som tunnas ut och ersätts av dvärgbjörkar och annan krypande växtlighet på marken. Vi tog oss en bra bit upp innan det blev det dags att hala fram kaffetermosen en första gång. Fortfarande en god bit kvar till toppen dock.

Utsikten över kaffemuggens kant var ju inte direkt dålig heller.

Med några få meters undantag så är hela vägen upp så brant att det inte går att cykla. Alltså fick vi göra som föregående dag och knuffa/bära cyklarna för att förtjäna de höjdmetrar vi sedan skulle få cykla utför.

Annika knuffar sin Radon. 

Jag puttar Enduron. 

De översta säg 250 metrarna består mestadels av blockterräng som inte direkt inbjuder till cykling. Här parkerade vi hojarna och promenerade den sista biten upp för att få njuta av utsikten från toppen också.

När man är uppe så är utsikten österut helt makalös. Skulle kunna sitta där i timmar och bara titta mig omkring. Både fleece och skal och mössa åkte på, vindarna var inte alls varma där uppe.

Men vi hade inte hela dagen på oss, efter ännu en fika så fick vi leta oss neråt igen.

Blockterrängen på toppen. Cyklarna ligger alldeles i nederkant av stenfältet.

Vi hade en väldigt lång och brant nerförsbacke framför oss. Det blev märkligt tyst och sammanbitet medan vi plockade på oss hjälm och skydd.

Förra året var jag alldeles totalt skräckslagen inför att åka här nerför, trodde det kanske skulle kännas bättre den här gången - men nej, jag var rädd den här gången också. Oklart för vad. Fast har man gjort sig mödan att putta cyklarna hit upp är man ju korkad om man inte rullar utför, så det var exakt det vi gjorde. Vi rullade, hoppade och lekte oss nerför fjällsidan.

 I vanlig ordning ser det inte ens hälften så brant och stökigt ut på bild som det är i verkligheten.

Vi passerade ett rastande sällskap på vägen ner. En av dem såg helt förskräckt ut, en annan hojtade "hur fick ni upp cyklarna hit?!" Övriga såg mest bara glada ut :)

Glada var vi också, utöver att vi var totalfokuserade, lite skraja samt fyllda av adrenalin och mjölksyra.
Sista biten ner genom skogen är riktigt svår bitvis. Rötter, stenar, småhalkigt pga fuktigheten som alltid tycks härska där. Och brant förstås, riktigt tokigt brant på sina ställen.

Alltså, om någon får för sig att det är en dans på rosor att bara köra utför på en cykel så kan vederbörande inte ha mer fel. Väl nere på plan mark är både kropp och huvud helt slut. Svetten rinner ur varenda por, musklerna skakar av ansträngningen, den totala koncentrationen på att hitta linjer och styra cykeln har helt tömt hjärnan på energi. Samtidigt är man fylld av ett glädjerus, en livsglädje, som är så häftig att allt annat bleknar i jämförelse.

Svettig, trött, glad, kanske en smula sammanbiten men
väldigt, väldigt levande!!

För att kyla ner våra överhettade kroppar for vi tvärs över vägen och kastade oss i Ajaure, en del av sjösystemet som Umeälven passerar/har sitt ursprung i. Vette tusan om jag badat i kallare vatten, men just där och då var det ändå otroligt skönt!

Därefter återstod då bara resan hem till kusten, hem till Umeå, hem till skogen. Fast jag hoppas det inte ska dröja alltför länge innan jag får återse fjällen igen!