Downhill i Hemavan Tärnaby Bike Park

Dag 2 i Hemavan tillbringades i bike parken. Lägligt nog hade vi lyckats tajma in säsongens sista helg då liften var öppen. Med min ytterst begränsade erfarenhet av downhill, har varit i lilla Bygdsiljum en gång bara, så var det här något som låg en god bit utanför min hemtama komfortzon.
En bekväm och tämligen långsam sittlift tog oss upp på fjället.

Samling på krönet och en stunds beundran av den vackra utsikten upp mot fjället.

Redo att köra!

Kortfattat kan man säga att mitt första åk gick skit. Fegade som tusan och ledde cykeln nerför flera branter och tighta hårnålskurvor. Nästa åk gick i en av de lättare lederna, men regnandet hade gjort de flackare stigarna till en leråker, inte särskilt kul det heller. Så det blev till att fortsätta köra de lite svårare lederna istället.
Vid åk tre eller fyra så halkade jag omkull och landade bl.a. på min redan ömma axel, svor högt och länge med eftertryck. Kände mig tveksam till om det skulle bli några fler turer nerför berget, axeln stelnade till, vurporna satte sig i huvudet och fegheten blev massiv.
Tog en paus medan de andra fortsatte köra upp och ner ett par vändor till.

Till slut samlade jag ihop alla ömma lemmar och det klena huvudet för att ge mig på berget igen. Andades in fjälluften och njöt till fullo av den vackra utsikten som det bjöds på under liftfärden upp.

Och det verkar som att det gjorde susen! För helt plötsligt var det något som släppte och det infann sig ett visst flyt i åkningen, med lite sladd på bakhjulet gick det att ta sig igenom de trånga kurvorna och med ett ordentligt häng bakom sadeln rullade cykeln villigt och stabilt nerför branterna.
Peppen återinfann sig! Det blev kul att cykla igen!

Laddad inför ännu ett åk.

Började pressa cykeln allt hårdare också, Canyon Nerve XC är inte en downhillcykel men jag börjar få allt bättre styrsel på den även när det rullar på fort utför. Den är lite sprättig och fronten dyker snabbt när det brantar på, trots det känns det som att den har ännu mer att ge i backarna om bara cyklisten vågar trycka på lite hårdare. Fast man kan inte beskylla mig för att snåla på slaglängden iaf :)

120 mm slaglängd utnyttjades till fullo.

Några actionbilder på mig (stort tack Andrea för bilderna!!)

Sista åket blev en avstickare till Syterbäcksleden som ligger lite på sidan om övriga leder. Från toppen av liften tar man in på Kungsleden, följer den i ca 2 km mot Viterskalet till och viker sen ner på stigen som följer Syterbäcken ner till E12:an, 5 minuters cykling ifrån Norrliften.
Den lilla bit av Kungsleden vi cyklade på gav mersmak och jag är väldigt sugen på att återvända dit för lite XC-cykling. 

Vet inte ens om det är lönt att försöka sätta ord på hur vackert det var.