Toppturscykling på Ryfjället

Sista dagen i Västerbottensfjällen. Packade ihop och städade ur stugan vi bott i och styrde ut på E12:an, hemåt mot kusten. På vägen skulle vi stanna till vid Ryfjället och ta en tur till toppen. Vid parkeringen där leden startar fanns en skylt, Ryfjället 4 km, det lät inte så farligt...

Brant var det så cykling uppför var inte att tänka på, det var promenad med cykelknuff som gällde.

Toppen - så nära men ändå så långt borta.

Det var redigt tungt att knata uppför, min puls låg nära taket långa stunder. Ändå hamnade jag obönhörligen på efterkälken. Tungt, tungt, tungt.
Ovan trädgränsen blev det något lättare när alla vackra vyer bredde ut sig, man fick annat att tänka på än mjölksyrastinna ben och andnöd.

Norra Sytertoppen mitt i bild, 1768 möh.

Efter drygt en timme tog vi fikapaus, en väldigt välbehövlig sådan! Då hade vi tagit oss ungefär 2.3 km och 400 höjdmeter. 

Sen fortsatte cykelputtningen, uppåt, uppåt, svetten rann, hjärtat bankade. Den här aktiviteten är jag inte alls van vid, lite mer löp- och backträning i förväg hade absolut inte skadat. Jag blev ordentligt sliten. 

Andningspaus.

På högre höjd möttes vi av is och det blev allt stenigare. Dags att parkera cyklarna med andra ord. 

Sista 200-250 hm utgjordes av stenig blockterräng, inget man vill cykla direkt, särskilt inte med det här is- och snötäcket. Vid torrare väderlek finns det åtminstone en cyklist som rullat hela vägen från toppen, bildbevis finns på happymtb. Idag var dock förhållandena för kluriga även för honom.

Till slut var vi på toppen: Ryjvejegaejsi, 1413 möh. Utsikten måste förstås förevigas. 

Prima fikaställe mot en solig vägg med ett hyfsat skydd mot vinden, men det var inte direkt varmt ändå.

Fikautsikten kan vara en de finaste fikautsikterna jag någonsin upplevt. Även om det var jobbigt att ta sig hit upp var det så värt det!

Sen återstod då den "roligaste" biten - nerfärden!
Halkade oss nerför den steniga toppen tillbaks till cyklarna, jag hade dumpat min hoj på ~1150 meters höjd vilket skulle ge 700 höjdmeters nerförsåkning. 

Sadeln i bott, redo för utförsåkning.

Under uppvägen hade jag många gånger tänkt tanken att det här är för brant, jag kommer aldrig kunna/våga rulla utför här. Jag var... rädd. Faktiskt.

Skräckslagen blick.

Några djupa andetag senare fokuserade jag på att försöka få några bilder när hela gänget kom rullandes nerför fjällsidan. 

Kan dom kan jag? 
Hoppade upp på cykeln, tog tjuren vid hornen och rullade neråt. Fy satan så häftigt det var!! Det gick fort, flowiga partier blandades med stök och små drops. Och hela tiden denna vidunderliga utsikt i bakgrunden. 
Tack och lov blev det några pauser även på nervägen, mjölksyran i benen var inte nådig! Som bonus hade jag dagen innan, i downhillbacken, fått luft i bromssystemet till bakbromsen. Den funkade lite sådär under nerfärden, fick hålla igång den och pumpa handtaget hela tiden för att hålla luftbubblan under kontroll. Man vill inte tappa bromsförmågan i den här typen av utförslöpa!

Nerfärden gick inte helt utan incidenter, bl.a. var det en som badade i bäcken...

Nerom trädgränsen blev stigen lite trixigare och bitvis lite lerig, den var riktigt riktigt rolig. 

Att jag faktiskt lyckades cykla nerför i stort sett hela vägen förvånade mig själv stort. Trodde inte att jag skulle ha en chans, men det gick ju! Det var t.o.m. kul! Turen var otroligt jobbig och samtidigt väldigt belönande. Kan jag tänka mig att göra något liknande igen? Absolut! Men då vill jag vara bättre förberedd och mer genomtränad.

Plottade rutten i Google Earth: 980 höjdmeter totalt, knappt 4.2 km från parkering till topp.

Effektiv tid för promenaden upp blev 2h10min, med pauser inräknat närmare 2:45. Nerfärden på cykel tog ungefär 40 minuter.

Och återigen, stort tack till Andrea för att jag fått låna en massa bilder från din kamera :)