Downhill i Bygdsiljum

För att sammanfatta gårdagens utflykt till Bygdsiljumsbacken.
Kollade in ledkartan innan avfärd, eldsjälarna som dragit igång bygget har jobbat hårt och fått till flera nerfarter av varierande svårighetsgrad. Som den totala novis jag var såg det betryggande ut att det fanns lätta alternativ.

Vädret var lite småsurt men vad spelar det för roll när man möts av ett glatt och välkomnande gäng på plats. Så det var bara att haka fast sig i liften och rulla uppför berget.

Maria hade inga problem med liften.

De rutinerade skidåkarna hanterade förstås bygelliften med bravur, jag som åkt lift vid bara ett tidigare tillfälle hade lite mer problem och stöp förstås på direkten när bygeln skulle lossas från cykeln. Raka motsatsen till graciöst men landningen i barken var mjuk. (Jag gick i backen även vid nästa försök men därefter gick det bättre.)

Hopsamling av gänget på toppen. Peppen, och för min del också skräcken, var på topp inför det första åket. De trevliga grabbar som kände till backen sen tidigare delade generöst med sig av tips och guidade oss nerför de olika lederna.

Gav oss på det maskinbyggda spåret till en början. Otroligt snyggt byggt med velodromsvängar och hopp. Medelsvårt enligt beskrivningen men man kan rulla sakta igenom alltihop även när man är ny och försiktig. 

Det var ingen brist på färgglada prickar i backen.

Rätt så snart började vi släppa på bromsarna och kunde satsa lite hårdare över kullarna och i kurvorna.

Andrea flyyyyger.

Glädje!

Kollade också in de övriga lederna i anläggningen. En medelsvår och småstökig stig med spångpartier inne i skogen - riktigt rolig och något av en lerfest i blötan. Även fruktansvärt mjölksyraframkallande! Benen stumnade totalt långt innan man var nere på platten igen.

När vi blivit lite varma i kläderna kollade vi in den svarta/svåra stigen som är under uppbyggnad. Det blev inte många meter cyklat efter den kan jag säga. Tokbrant, höga drops, stökig, tvära kurvor och snorhal. Nja, jag befinner mig inte riktigt på den nivån ännu.

Sen fanns också den röda medel/avancerade singletracken som snirklade sig nerför berget mitt i skidpisten. Bitvis hyfsat brant och i kombination med leran och det blöta gräset gick det knappt att varken styra eller bromsa. Ett par greppiga DH-däck hade varit att föredra framför mina Mountain Kings. Här gjorde jag väl också min värsta vurpa för dagen när framhjulet gled iväg och jag tumlade iväg några varv nerför backen. Det var rätt skönt att ha ryggskydd och fullfacehjälm.

Flest åk blev det i maskinspåret - och vilka framsteg vi gjorde under dagen! Från det fegbromsande förstaåket till att satsa över hoppen och svischa fram genom velodromerna. Sinnessjukt kul!

Det var en otroligt lärorik dag och det var väldigt nyttigt att få hårdtesta XC-hojen och se vad den faktiskt klarar av. Som förväntat så har jag fortfarande inte hitta gränsen för hur långt man kan pusha den, det är fortfarande jag som är den begränsande faktorn. Visst hade det varit kul att ge sig på backarna med en riktig DH-hoj istället, men det känns mer fostrande att jobba med den cykel jag vanligtvis cyklar på. Återstår att se om det går att överföra något av helgens lärdomar till stigcyklingen.

Några länkar om Bygdsiljumbacken:
http://www.bygdsiljumsbacken.se
http://bygdsiljumdownhill.se/
Bygdsiljumsbacken på Facebook
Film på youtube som visar några av nerfarterna