Upp i sadeln och ut i skogen!

Sätter in en härlig MTB-tur på Gammlias småstigar på träningskontot idag. Umeås happygäng levererar som vanligt ett fantastiskt peppande sällskap i skogarna, hade sällskap av inte mindre än fyra glada och cykelsugna grabbar - en helt vanlig torsdag förmiddag! Fantastiskt.

Som sagt, vi snurrade mest i Gammlia på de minsta, stökigaste och krångligaste stigarna. Här och där hittade vi åt några härliga, men alltför korta, utförslöpor också. Det är en mycket förvirrande skog det där, många stigar på liten yta och så genomkorsas alltihop av flertalet elljusspår (läs: grusvägar) som man ju absolut inte vill cykla på. Någon dag kanske jag lär mig hitta där... Nu blev det mycket cykling på måfå, fast vi hittade åt riktigt roliga stigar. Hoppas jag hittar tillbaks till dem en annan gång.

I utkanten av Gammliaskogen ligger Bräntbergsbacken, stans enda liftsystem och backen har en hisnande fallhöjd på hela 48 meter... Mm, Umeå är platt, här finns inte mycket till berg...
Någon gång i tiden fanns det några pushbikare som grävde och fixade en dirt/DH-bana i utkanten av backen. Har hört talas om den, men aldrig tidigare besökt den. Numer är banan rätt överväxt, fast såhär på hösten när växtligheten gett med sig och innan snökanonerna dragits igång går det visst fortfarande att rulla den och den bjuder på en liten teknisk klurighet i form av ett meterhögt drop. Egentligen ska det inte behöva vara så mycket att tänka på, landningen är en smula smal men snällt medlutande, så det är "bara" att släppa på bromsarna och låta cykeln leda vägen, för det fixar den ju faktiskt. Problemet är det där med huvudet... ska man verkligen våga lita på sig själv och på cykeln? Det ser så läskigt ut och de mentala spärrarna vill gärna slå till.
Fick lägga någon minut på att bearbeta hjärnspökena innan jag rullade utför kanten, vilket förstås gick bara fint. Tanken efteråt är ofelbart "det där var väl inget", ändå krävdes en ansenlig uppladdning innan det gick att bryta loss fingrarna från bromshandtagen. Jag är ändå mycket nöjd med att jag vann över huvudet och körde. I nästa utvecklingssteg vill jag se en större beslutsamhet, ett kortare steg mellan konstaterandet att "det här går att cykla" till att faktiskt göra det. Helst ska man kunna ta det där beslutet i farten och bara lita på att man fixar det, men det får ligga längre fram i tiden.

På väg utför kanten.