Kroppen är fantastisk

Kroppen är sannerligen fantastisk. Jag pressar den till gränsen, den anpassar sig och till nästa gång har gränsen har flyttats fram. Superkompensation är det vi strävar efter. Att klara av den tidigare belastningen plus lite till. Det är då vi utvecklas.
Vikterna jag lyfte, drog och pressade i morse hade jag knappt kunnat rubba för ett halvår sen. Styrka tar tid att bygga upp men det är så värt allt slit! Inte minst för att styrkan var det som hjälpte mig att trixa mig fram över stenskravlet, genom myrhålen och uppför backarna jag senare mötte i Nydalaskogen. Flera av ställena har jag tidigare haft problem att forcera, men idag fanns styrkan där för att kunna manövrera cykeln och flyta fram över hindren som om de inte fanns.
Rundade av dagen med ett tröskelpass spinning. På en intensitet som jag omöjligt kunnat hålla för ett halvår sen utan att duka under av mjölksyra. Någonstans runt 87-88% av HRmax kan jag köra ihållande utan att syran ansamlas. Vinterns alla timmar i IKSUs cykelsal har verkligen betalat sig!

Och allt detta tog kroppen emot idag, utan alltför mycket klagomål. Klart att musklerna bränner under de sista repsen, det gör ont att vurpa i skogen och det tar emot när det är dags att pressa upp pulsen inför det sista tröskelintervallet - men det går att pressa sig till gränsen och jag vet att redan till nästa pass så har dagens gräns flyttats fram ytterligare. Kroppen gör sig starkare, snabbare och tåligare! Fantastiskt!

Vid Nydalasjön.