Årskrönika 2012: Juli-September

Juli: Fortsatte njuta av sommaren och härliga torra skogar.

Jag började växa ihop med min cykel och nötte teknik för att snabbare kunna ta mig fram i skogarna.

Samtidigt följdes Tour de France med stort intresse, ingen har väl glömt Kessiakoffs körning för den prickiga bergatröjan?

Tjejgänget som cyklar i Umeå hade växt till sig och vi peppade varandra till nya stordåd på stigarna, alla drivs på av att se vad de andra klarar och jag hade inte utvecklats så pass under året om det inte vore för dessa grymma brudar - tack till er alla!!

Månadsskiftet juli/augusti låg bloggen i vila några dagar, jag befann mig i internetskugga. Många års drömmande om fjällcykling gick nämligen i uppfyllelse! Under några dagar i Härjedalen hann jag med tre fjällturer och det gav mersmak.
Den första turen ovan trädgränsen, vid Ruändan på Flatruet, var kort men helt magisk. Att sitta på en cykel på en stenig fjällstig kändes så rätt.

Andra dagen blev det en ordentlig tur längs vandringsleden mellan Ljungdalen och Helags. Vädret var inte lika fint men cyklingen fantastisk och vyerna otroligt vackra. Tillbakavägen i medlut var lika lång som rolig.

Avrundade denna första fjällvistelse med en topptur på Särvfjället, upp på 1170 m.ö.h med efterföljande nerförskörning genom ett stiglöst fjällandskap. Magiskt!!

På hemvägen gjorde jag ett litet besök i Östersundsskogarna och sen följde flera lite äventyrliga långturer längs Västerbottens skogsälvar: Öreälvsleden besöktes på nytt (denna gång i sommartorka vilket gick betydligt bättre än vid vårfloden) och en jättehärlig tur längs Lögdeälven.

Dessutom besöktes alla skogar runt Umeå gång på gång. Jag körde både ensam och med sällskap och bara njöt av all underbar cykling.

September blev en månad i downhillens tecken. Den allra första gången i lilla Bygdsiljum, men snart därefter möttes betydligt tuffare utmaningar i Hemavan.

Den häftigaste turen blev nerfärden från Ryfjället, som föregicks av vad som kan ha varit årets tuffaste timmar, jag är/var tydligen inte tränad för att knuffa cykel uppför berg. Kan inte riktigt sätta ord på hur sjukt jobbigt det var. Att därefter få cykla nerför var en upplevelse av det mäktigare slaget.

För att få mer variation från att nöta stigar så var det också i september som vi började på att plojcykla i dirtbanan, i efterhand sett faktiskt väldigt nyttigt för tekniken på cykeln.

För det fick en att inse att det inte är så värst farligt att förlora markkontakten för en stund, ett steg mot att ytterligare växa ihop med sin cykel och faktiskt våga sig på att cykla utför lite större drops, som här i Örnsköldsviks DH-backe. 

En annan väldigt minnesvärd cykeltur var besöket vid Rotsidan, en kombinerad Umeå- och Ö-viks-ride där vi cyklade över tekniska hällpartier vid havet, i solen, och hade det alldeles fantastiskt gôtt.

Mellan alla dessa mer spektakulära cykelturer kördes det förstås flertalet skogsrundor hemmavid också, t.ex. i Röbäck där vi snickrat ihop en alldeles egen spång för att skona den känsliga marken runt ett blöthål.

När intensiteten i cyklingen gick upp under sommaren så dalade den totala träningsvolymen en del, som väntat. Det som däremot var ogenomtänkt var att jag lät IKSU-kortet bli liggande oanvänt långa perioder och tappade mycket av den styrketräning jag jobbat med under vinter och vår. Väldigt dumt, sett såhär i efterhand. Fick dock bra chans att ta igen det sen under hösten.

Fortsättning: Oktober-December