fredag 8 juni 2012

Terapicykling i skogen

Förutom de rent fysiska skrubbsåren så blev jag nog lite mentalt märkt av klantigheterna jag ägnade mig åt tidigare i veckan. Vissa vurpor skakar man av sig och glömmer bort direkt, andra gånger biter de sig fast i bakhuvudet. Trodde inte att det var någon fara efter passet i måndags, men jag kände i förrgår att det fanns en tveksamhet i cyklingen som inte varit där tidigare. Där varje liten rot och sten förstorades upp till oöverstigliga hinder, tillsammans med mentala fantasibilder av hur dessa hinder kunnat orsaka de mest smärtsamma krascher. Det är inte bra alls när man går in i det stadiet, för börjar man tveka inför hindren är halva slaget förlorat.

För att komma över obehaget tog jag ett pass på några knöliga stigar vid Grössjön. Det kändes skit i början, bromsarna låg alldeles för nära till hands och det blev stelt, stötigt och otroligt otekniskt. Efter en kvart av pina var jag nästan på väg att ge upp och rulla hem med svansen mellan benen. Men då hade ju poängen med passet gått till spillo, inte okej i det läget. Bet ihop och fortsatte trampa och när jag till slut tagit mig förbi några mariga stenpartier och balanserat mig fram över ett par smala spänger så började självförtroendet så sakteliga att återvända. Skönt!!


Till slut började molnen bortom trädtopparna se alltför hotfulla ut så det blev att jag styrde hemåt inom en timme, men då hade åtminstone en del av flytet återvänt och de värsta hjärndemonerna jagats iväg.

2 kommentarer:

  1. Så jäkla rätt inställning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl så man måste göra, ta tjuren vid hornen. Känns ännu bättre efter helgens äventyr!! Men jag vill ha lite revansch på Hässningberget, inte helt nöjd med min cykling där.

      Radera