Cyklat med en trädkramare

Jag fortsätter att köra Enduron som stigcykel, overkill som tusan med denna robusta pjäs på en vanlig skogsstig men XC-hojen blev ju av med sina pedaler och all slaglängd till trots så är den här förbaskat kul att rejsa stig med. Inbillar mig att man kanske också blir lite starkare av att trampa runt en sån här hoj.

Vi cyklade i Röbäck idag... Jag ledde väg och mitt sällskap fick så lov att följa efter till skogens alla värsta, otäcka, krångliga passager. Jag lurade upp henne på branta hällan, fullt rullbar men omgiven av stup och kräver en viss balansakt i starten.

Därefter lite övningar i att ta sig nerför stendropp av olika höjd. Helst ska man ju hålla rätt spår när man väl rullat nerför droppet också, vill minnas att jag påpekade att stigen svängde vänster men cyklisten fortsatte rakt ut i spenaten och omfamnade ett träd istället. Nästa försök slutade med nån slags halv OTB ut i riset, tredje gången gillt blev iofs inte helt rätt det heller men då satt åtminstone cyklisten kvar på cykeln hela vägen (ut i blåbärsriset).

Efter att jag visat vägen runtom i skogen så besegrades rädslan för ett par olika dropp idag - lite trädkramning och en ansenlig mängd ilska verkade göra susen. Det är väldigt kul att se någon annan utvecklas och jag känner så väl igen hela processen: från den första misstänksamheten inför en till synes omöjlig passage, till steget att vilja och försöka men inte riktigt kunna - och till köpet bli riktigt arg och/eller frustrerad över detta, för att till slut sätta kruxet och rent tycka att det var lätt. Roligt att följa! Inte alltid lika kul att gå igenom det där själv, men det verkar vara oundvikligt på vägen mot att lära sig cykla och euforin av att klara något nytt gör det hela värt det ändå!