Under hösten, när tankarna på en seriösare inställning till träningen började formas, så fick jag skäl till att fundera igenom hur jag har tränat tidigare och vilka resultat jag fått av det. Nedslående nog så är de enda påtagliga resultaten de knäproblem jag ådragit mig (löparknä och PFSS), för varken konditionen eller snabbheten har egentligen utvecklats nämnvärt. Orsakerna till det finns förstås att hitta i träningshistoriken, jag har tränat för lite, för hårt och för oregelbundet.
Nu har jag lärt mig att uthållighet måste byggas från grunden, för det funkar ju uppenbarligen inte att gå ut på max och köra in i väggen på vart och vartannat pass. Det bygger möjligtvis pannben att göra så, men inget annat vad det verkar. Egentligen en väldigt onödigt läxa att lära sig själv, för det finns ju hur mycket litteratur som helst inom området effektiv uthållighetsträning. Och litteraturen är överlag samstämmig: enkelt uttryckt så nås framgång genom långa och lugna distanspass som varvas med korta, högintensiva pass.
Så allt eftersom träningen trappats upp sedan början av hösten (från det blygsamma årssnittet på 2-2.5 cykeltimme/vecka till drygt 6 h/v i medeltal över de senaste 8 veckorna) så har fokus legat på att hålla nere intensiteten på de långa passen, pulsklockan har varit till stor hjälp här. Att sitta och trampa på 70% av max känns knappt jobbigt, men det är däromkring man bör ligga på träningspassen som är längre än 60-90 minuter. För att ge kroppen, musklerna bästa tänkbara förutsättningar för att bygga upp sin aeroba kapacitet.
Det här satt jag och funderade på idag, när jag tillbringade 2 timmar i spinningsalen, konstant sneglandes på pulsklockan som till slut gav ett snitt på 135 bpm (lite över 70% av max).
Skulle tro att jag får skäl till att ta upp ämnet fler gånger framöver, för jag har tänkt grotta ner mig lite mer i det här, när jag får tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar