Prognoserna utlovar snö här i veckan, så jag fick nästan lite smått panik för att försöka hinna ta tillvara på de sista timmarna av barmark. Det har näääästan frusit på, inte riktigt, men tillräckligt för att det värsta av blötan på markytan ska ha försvunnit. Hyfsat fina förhållanden för lite skogscykling alltså.
Styrde ut i Gammliaskogen som ligger nära till hands för en kortare och lekfull runda. Hade lilla dirtcykeln så i vanlig ordning var det ståcykling som gällde hela tiden, med ben som inte var helt pigga efter gårdagens övningar i gymmet. Det blev ett svettigt pass alltså! Grymt kul var det ändå. Hittade åt några nya stigar som jag inte sett förut, rotiga, mossiga, knixiga och roliga.
Det var inte bara för fotandets skull jag stannade till några gånger, benen behövde vilan också.
Snubblade över en gammal välbekant stigsnutt, en liten utförslöpa som jag i början av sommaren (det var rentav så sent som i slutet av juni) stenvägrade att cykla för den såg så läskig ut. Undrar vad det var jag var så rädd för...? Var det verkligen ett litet 3 dm-drop som fick mig att tvärnita? Det är när man återvänder till gamla stötestenar som det blir så tydligt att man faktiskt utvecklats och lärt sig något.
Nu håller jag alla tummar jag har för att jag ska hinna med åtminstone en cykeltur till på barmark, innan snöovädret drar in. Fast mest hopppas jag förstås på att det inte ska komma någon snö alls, någonsin mer. Var är den globala uppvärmingen när man behöver den som mest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar