Fjällcykling i Härjedalen, dag 3 - Särvfjället

Dags för sista delen då om min cykelsemester i Härjedalsfjällen. Målet för dagen var Särvfjället och om möjligt, en topptur upp till högsta punkten på 1170 m.ö.h.
Särvfjället ligger några mil norr om Hede, ett ganska anonymt fjäll utan markerade sommarleder men med relativt snäll terräng. Hittar inga historier om cykling på Särvfjället på nätet, men enligt lokalbefolkningen så har det siktats några cyklister i trakterna tidigare under åren.

Trots att där inte finns några egentliga vandringsleder så har det bildats en fin stig längs skoterleden precis i början. Man parkerar nästan vid trädgränsen och efter några mindre knixar så är man uppe på fjället. Väldigt trevligt och lättcyklat.

Utvilad och redo att ta mig an ett nytt fjäll.

"Dit upp ska jag", tänkte jag när bilden togs. Vilket inte stämde riktigt, högsta toppen ligger på ännu högre höjd en bit bakom den närmaste kullen.

Den i början så breda leden smalnade snart av till en singletrack.

Som kort därefter upplöstes helt. Jag fick helt enkelt skapa mig en egen väg fram över fjället. Den här första biten var verkligen ingen höjdare, det har regnat mycket under sommaren och det var väldigt blött i den sumpiga marken i dalgångarna. Fast eftersom jag plurrat redan i den första bäckpassagen så gjorde det varken till eller från att plumsa fram igenom några fler blötmarker.

Så småningom tog jag mig upp på lite högre höjder och fick torr, fast mark under hjulen.

Och toppröset låg snart inom synhåll. Det blev inte så mycket cykling den här sista biten, det var lite för brant och stenigt och benen började bli lite möra.

1170 meter över havet. En otroligt belönande utsikt. Var det värt slitet att ta sig hit? Absolut!

Ungefär i samma stund som jag nådde toppen började det regna så det blev till att dra på sig regnjackan, men det förtog dock inget av den nöjdhet jag kände över att befinna mig på just denna plats i denna stund.

En Snickers och några klunkar vatten senare tog jag itu med den roligaste biten: nerfärden!
Fjället är som sagt oledat så det var bara att sikta fritt och välja sin egen väg in i regndiset.

Jag var förresten inte helt ensam på fjället, mina föräldrar var ute och vandrade och vi hade bestämt att vi skulle mötas upp för att käka lunch ihop. Riktigt smidigt för min del, att bli serverad en varm lunch uppe på fjället. Där borta vid tjärnen höll de till.

Solen kikade fram en sväng vid lunchen.

Hade fortfarande många höjdmeter kvar att kassera in på vägen tillbaks. Fritt vägval, jag försökte hålla mig lite högre upp på fjällsidorna för att slippa blötmarkerna jag traskade igenom i början.

 

Magiskt vackert.

Avslutade turen med att även ta mig upp på Orrstädjan (965 m.ö.h.), toppen som ligger till i vänster i bild.

20 minuter senare stod jag vid det inte så snygga toppröset och kollade tillbaks mot där jag just stått vid bilden ovan.

Nerfarten härifrån var riktigt kul, fick redigt med mjölksyra i lårmusklerna innan jag åter stod nere på skoterleden där jag börjat min färd.
Det lokala djurlivet var något förvånat och väldigt skeptiskt mot den märkliga, hjulburna människan som inkräktade på deras mark...

Det var en riktigt fin tur det här också! Men för att få bästa möjliga upplevelse av fjällcykling så gör man nog mer rätt i att välja ledade fjällturer, det är bitvis tungt att ta sig fram igenom ospångade myrar och snärjiga dvärgbjörkar. Att jag ändå valde Särvfjället var delvis av nostalgiska skäl, jag har vandrat där otaliga gånger då vi ofta semestrade i området när jag var liten. Det var kul att få återuppleva fjället, fast på cykel denna gång.

Sen är det ju alltid kul att ge sig på det som ligger lite ute i periferin, det som ännu är oexploaterat och även om det har varit en del cyklister på fjället före mig så är det osannolikt att någon någonsin cyklat exakt de vägar jag valde. Jag vet inte ens om någon varit upp på högsta toppen med cykel tidigare...? Jag verkar åtminstone vara den första som bloggat om det :)