Jag är ett vårtecken

Sol på nosen - igen!

Funderade över och letade efter fler vårtecken under min korta runda idag. Kanske skulle jag lite extra peka ut det faktum att barnen spelade fotboll (mellan isfläckarna) på sin skolgård, eller att vissa snuttar av cykelbanorna verkar vara sopade. Sen kom jag på att det tydligaste vårtecknet var nog jag själv, där jag trampade på min bockstyrecykel på asfalten ute i vägrenen. Jag hoppas att åtminstone några kunde glädjas med eller åt mig, men jag är också medveten om att vi cyklister även är ett ganska förhatligt vårtecken i vissas ögon. Icke desto mindre njöt jag till fullo av solen, av den torra vägen, benen som faktiskt sprätte till några gånger och vardagslyxen att kunna köra passet mellan frukost och lunch :)

Kedjeoljan som åker i soporna

Produktdiss

Blev en gång itutad av en försäljare i en lokal butik att den här TF2 oljan minsann var lika bra som Finishlines gröna kedjesmörja, som var den jag egentligen sökte. Jag gillar Finishlines olika lubrikanter men denna gång hade förrådet sinat och jag behövde en ny flaska akut.
Redan vid första applikationen såg jag att det här var inte alls som Finishline, TF2 är klibbigt och otäckt trådigt, den smörjer inte bara in kedjan utan allt den kommer i närheten av också. Och det är en smutsmagnet utan dess like. Den fick aldrig mer komma i kontakt med mountainbiken.
Dumsnålheten gjorde ändå att jag la på den på hybriden, som ju körs i blöt- och slaskväder när jag vill skona racern. Man får väl ge TF2-oljan en eloge för att den är j-ligt beständig, den står emot vatten störande bra, så bra att det inte ens är lönt att försöka skölja bort smågrus i drivlinan med en ordinär cykeltvätt. Istället kapslar den in all smuts i svarta små geggpartiklar som biter sig fast i kedjans länkar, alla tänder på klingorna och trissorna i bakväxeln. Oljan må smörja hur bra den vill, för det kan tilläggas att kedjan har hållt sig förhållandevis tyst även under riktiga skitpass, men jag vill inte ha en kolsvart drivlina eller behöva totalsanera den efter varje tur.
Det var ingen dyrköpt erfarenhet, men tiden det har tagit att rensa upp kladdet efteråt hade jag gärna lagt på något roligare.

Pågående rengöring. 

Efter-bilder: Tyvärr tänkte jag inte på att ta före-bilder, men man kan i stort sett föreställa sig att alla delar som är metallglänsande var svartgeggiga.

Återmonterat och klart!

Passade även på att byta dubbdäck bak mot icke-dubbat dito. Får se om det straffar sig snart...

Fastän jag inte borde...

Sent ska syndaren vakna

Efter förra gången så tänkte jag att aldrig mer tvätta cykel i badkar, det är så jobbigt att sanera efteråt, grus och smuts överallt. I sak inget värre än det jag sköljer av mig själv efter ett grisigt pass, men det skvätter omkring lite mer när man sköljer av det från en cykel. Fast vad vore alternativet..? Att stå ute i kylan och blaska med vatten med stelfrusna fingrar. Nej tack. Canyon fick sig alltså en omgång i badkaret och jag blev tvungen att ge badrummet en omgång efteråt. Men nu vill jag verkligen inte göra det här nån fler gång...

SOOOL på min landsväg

Blev det april i mars nu?

Om hela denna vinter varit som en väldigt utdragen november så kändes idag som att det hips-vips blivt april! För första gången på jag vet inte hur länge vaknade jag till en klarblå himmel och strålande sol. Tror vi hade en(!) halvklar soldag februari, men då sov jag mest. Det har alltså gått över en månad sen jag såg solen ordentligt senast. Det har inte känts toppenbra kan jag säga.
Hur som helst, dagens sol skulle jag då njuta av! Tog mig en landsvägsrunda på nästan 6 mil och sög i mig allt ljus jag kunde få. Blåsten var väl det som grumlade cykelglädjen en smula, att sega sig över Degernässlätten i knapp styrfart med 12 m/s rakt emot var rätt tungt för mina cykelovana ben.
Och titta, titta, titta: Torr asfalt!! Och gräs i dikeskanten! Fantastiskt. Det ÄR verkligen som april.

Tog Bussjörundan medsols, för att få den roligare, kurvigare, småkuperade Bussjövägen på hemväg.

Det var ett bra vägval vid rätt tidpunkt, ty minuten härefter drog en mäktigt stor fågel in över vägen. Just ovan trädtopparna seglade en havsörn, av min amatörmässiga obs att döma tämligen juvenil, i ganska sakta mak korsade den min väg. Den stora, grova näbben lyste gyllengul i solljuset. Så vackert. Kort därpå siktade jag även en ormvråk, en pyttefågel i jämförelse medan jag hade den betydligt större örnen på näthinnan. Det är precis sånt här som gör det så extra underbart att få vara ute. Det gjorde verkligen min dag!
Som mosgrädden fick jag även beskåda några pälsdjur längs vägen. Mellan Kont och Norrmjöle såg jag något i ögonvrån som jag fick först fick för mig var en flock får, men vid en närmare titt var det ju ett gäng renar som chillade i skogen. Visste inte att de brukade gå här alldeles intill havet, där fick jag lära mig nåt nytt.

Fantastisk dag och cykeltur allt som allt. En redig soldag var efterlängtad och jag hade inte kunnat ta tillvara den på ett bättre sätt.

Djupt försjunken i min egen blogg

Egoläsning FTW

Jag vet inte hur andra bloggare gör, men jag sitter emellanåt och läser i min egen historik. Det kanske är lite fult att erkänna det...? Särskilt inläggen om fjällcykling är återkommande i webläsaren. Jag drömmer mig bakåt i tiden för att hitta inspiration till framtida äventyr. Till sommaren ska jag iväg igen, till höjderna, till vidderna, till topparna. Något annat är otänkbart.

Mina egna gamla inlägg och alla ärliga foton håller dessutom den överromantiserade fjällbilden i schack. Strålande sol över öppna och myggfria vyer är drömmen, men verkligheten kan vara/är ofta en annan. Vilket i sig kan sägas bidra till charmen med att ge sig ut med cykel i detta det kargaste och mest utsatta landskap vi har, även om denna charm kan vara svår att se när kroppen huttrar, cykelstigen försvunnit i ett hav av stenblock och dimman ligger tät.

Det spelar verkligen ingen roll hur djupt försjunken jag blir i de dimmiga misärbilderna, längtan till bergen är ofrånkomlig. De hjälper mig att minnas hur jag med känsellösa fingrar försökte hantera den lilla kompaktkameran, denna lilla detalj i en strapats som testade oss till ytterligheterna. Trött, kall och liten men i en värmande och peppande gemenskap. Aldrig har jag känt mig starkare. Och aldrig har jag kunnat njuta så av solen som vi gjorde dagen efter!

Att bläddra igenom bloggen sätter fart på tankeverksamheten. Gamla drömmar blir till nya drömmar, det finns så mycket kvar att se och uppleva! Om några månader är det sommar igen, jag längtar som aldrig förr!

Här började en kärlekshistoria. Det är kanske inte alla som har en bild från
sin första gång, men här befann jag mig ovan trädgränsen med en cykel
för första gången. Ruändan 29/7 2012. 

Lerfest, långlöp & myshelg

Helgrapporten

Har varit i bloggskugga i helgen, men tränats - det har det! T.o.m. riktigt ordentligt vissa dagar. 

Det sägs nu att vårens ankomst ligger i höjd med Umeå. Det är ju för bedrövligt. Tjälen har redan börjat gå och det knoppas i rabatterna. Den här vintern har varit som en enda långdragen november och i fredags var jag ute och smakade på skvättande lera. Länge sen jag såg vintervägar värda namnet här i krokarna, leråkrar är det som bjuds. De fick duga till att köra ett kort, intensivt intervallpass på Canyon. 30 minuter mjölksyra och flås följt av närmare 30 minuters sanering av smutsig cyklist och tillhörande attiraljer. 

Ett par dagar senare, efter en lika långdragen som mysig Vasaloppsfrukost i soffan pockade träningssuget på igen. Inte fanns där nåt sug att åka skidor inte, spåren härikring är i sämre skick än startgärdet i Sälen, men en riktig långtur skulle det bli för att väga upp andra dagars inaktivitet. Blev ett pass långlöpning i prattempo på slätterna söder om stan, 17 km på drygt 2 timmar, kändes fint! Nästan så jag kan tänka mig att göra om det om inte alltför länge. 

Fast helgens största behållning var sällskapet, det är med en varm känsla i bröstet jag tar mig an ännu en ny vecka av vardagar. Tänk att man kan finna sådan lycka på andra ställen än i cykelsadeln ;-) 

Spinningskadad för livet?

Passen som förföljer mig!

När var det nu jag körde spinning senast? Förra våren någon gång? Då hade jag tillbringat ännu en vinter inne på IKSU med jag vet inte hur många timmars nötande i cykelsalen. Länge sen nu, men jag blir i vardagen ständigt påmind om känslan, hur jobbigt det var ibland, "backarna och spurterna", intervallerna, peppande tillrop, svidande svett i ögonen, mattheten mot slutet av långpassen, mjölksyran, sammanbitna käkar, dimmiga siffror på pulsklockan, endorfinerna. Det räcker med att höra några toner, en kort strof från någon av de låtar som pumpades ut om och om igen i den svettiga salen för att ta mig tillbaks i tiden. Kan tänka att just det här var ett tungt och jobbigt backparti eller det var till den här låten/passet jag körde tröskelintervaller, rörelserna känns som inetsade i muskelminnet, det rycker nästan till i quadsen. Det känns lite... skadat på nåt vis? Jag överdoserade nog spinningen en smula och det är kanske det jag får betala för nu, när skvalradion i bakgrunden på nolltid kan svepa iväg mitt medvetande i både tid och rum.





Hmm, de hade ju faktiskt en cykel i videon, visste jag inte :)