Surfar cykelporr

Skulle kunna blogga om gårdagens tuffa 2-timmars spinningpass eller dagens benpass i gymmet eller bara gnälla lite mer över den där onödiga snön som kom i söndags. Men nä, det finns något roligare att fylla ut bloggen med idag. Sommaren närmar sig och jag kommer behöva en ny kompis i bergen. Intet ont om Canyon:en men oddsen är rätt små att den överlever fler tuffare äventyr. Jag behöver något kraftigare, med mer slaglängd, en lekfull utförshoj som helst ska gå att trampa uppför också. Så jag surfar cyklar och blir kanske lite klokare för var dag, men steget att komma till skott är rätt långt än. Bjuder på lite ögongodis som i större eller mindre grad får det att vattnas i munnen:

Lapierre Spicy 316

Specialized Enduro Comp

Canyon Strive AL

Norco Range Killer B

Rose Uncle Jimbo

Rocky Mountain Slayer

Vad sägs...? Snygga va? :)

Efter sol kommer snö

Prognoserna var samstämmiga så det var ingen överraskning att vakna till en helt vit värld idag. Kan bara lite bittert konstatera att april suger. I ett slag så raderades vartenda litet vårtecken jag sett. Men träning under tak är väl också kul... eller nåt...

Vårtecken längs landsvägen

Meteorologiskt sett är våren fortfarande en bra bit bort, men de mer världsliga tecknen på att våren är på gång hopar sig. Under dagens landsvägsrunda kunde jag räkna in följande:

• Landsvägscyklister! Mötte inte mindre än 5 st ystra racercyklister (samt 2 som fortfarande körde vinterhoj/mountainbike). 
• Helt isfria vägar. Dubbdäcken som jag saknade förra helgen hade definitivt inte platsat idag, vilken skillnad det har blivit på bara en vecka. 
• En fågelskådare på Degernässlättens utkiksplats. Inte för att jag med blotta ögat kunde se några vårfåglar där ännu, men ändå ett vårtecken att se en fågelskådare med gigantokikare stå där och vänta på de 1000-tals fjäderfän som brukar rasta på slätten. 
• Solen värmde!! Innan molnen drog in så fick jag cykla ett par mil med solen rakt emot mig, wunderbar! Att kunna vara ute i 4 timmar utan att förfrysa en enda tå är sannerligen ett vårtecken så gott som något. 

Behöver väl egentligen inte ens tillägga att jag var rätt nöjd och glad under dagens pass? Nya hjälmen sitter dessutom som en smäck, bra köp helt klart.

Stilpolisen får ursäkta att jag kör med vätskerygga på landsvägen, men eftersom jag ändå körde landsvägs-hybrid iklädd en löparjacka så har jag väl diskvalificerat mig från alla stildiskussioner redan från början ;) 

Klämde till med årets första över Rödtjärnsberget, nästan på dagen vid samma tid som förra årets premiär över den där kullen. Den är förskräckligt jobbig att ta sig upp på, hur djupt och fort man än andas är det ändå som att luften inte räcker till. Nerfärden är alltid lika rolig, kryddade den lite extra med bunnyjumps över cykelätande tjälsprickor i 50 km/h. 

Den ser inte så mycket ut för världen i Google Earth, men nästan 100 hm över ~1.7 km känns, och då är de första hundra metrarna bara en lätt slakmota. 

Sydde ihop en runda på 93 km, hade jag bara gnetat i lite till så hade det suttit fint att spränga 10-milavallen, men det är trots allt bara första helgen i april än - jag kan vänta på ännu varmare väder för att få en komfortablare resa när det ska cyklas så pass långt. 

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att äta oavbrutet, slappa i soffan och bläddra i den saftiga Rose-katalogen som damp ner i brevinkastet i veckan. 

Fredagsshopping

Tog och brände lite pengar hos den lokala sportaffären för en gångs skull. Kan ju passa på när de har sina årliga cykeldagar med 15% rabatt på allt :) Behövde ju faktiskt en ny landsvägshjälm, en extraslang, ny styrlinda och ja, de där handskarna var väl kanske mest en extra utsvävning, men sköna handskar är alltid användbart.
Hädanefter blir det alltså en Rudy Project på skallen när det ska susas fram på asfalt, hoppas den aldrig behöver visa vad den går för utan bara kan sitta där den ska och se snabb ut. Styrlindan ska monteras på nya, smalare racerstyret som ligger och väntar här hemma. Det får bli pysselgöra en regnig dag, inte idag alltså. Får se om någon av dessa uppgraderingar gör cykeln snabbare eller om det fortfarande bara är mig det hänger på...

MTB-distans på skoterspår

For upp ur sängen tidigt i ottan för att hinna cykla lite skoterspår innan solen värmt på ytlagret för mycket. Kollade in skoterledskartan på eniro (kartor.eniro.se -> Trafikinformation -> Skoterleder) och tog sikte på spåren väst-sydväst om stan.
Tog mig först till Notvarpsbron och gick ut på älvisen för att ta en bild till happys Visa din cykel mot en is-tråd.

Sen tuggade jag asfalt några hundra meter förbi Klabböle innan skoterleden dök upp. Bye bye asfalt.

Hann inte komma långt in i skogen innan jag insåg att det här skulle bli en tung cykeltur. Skaren var inte alls så bra som jag hoppats på, det var som småsegt att trampa sig framåt, men det gick iaf! På myrarna där solen kommit åt gick det åtminstone något bättre än inne i skogen, någon hastighet att tala om gick det dock inte att hålla. Underlaget var sådär att man måst trampa i nerförsbackarna för att inte få stopp.

Passerade en Jan-Ers stuga längs leden, ingen var hemma. Överhuvudtaget såg jag inte en levande själ i skogen, knappt ens en fågel, det var nästan lite märkligt tyst och dött bland träden.

En mil/en timme efter jag lämnat asfalten nådde jag så en ganska efterlängtad milstolpe, enligt den memorerade kartan skulle det nu inte vara så värst långt kvar till Skravelsjö. Tog sikte mot Umeå, total cykeltid var runt två timmar här och det började kännas.

Men innan jag kunde nå stora vägen så skulle Hässningberget passeras. Cykling uppför i den mosiga snön var inte att tänka på, pushbike fick det bli. Det var bra ändå, för då fick jag upp värmen i fötterna igen. Till slut nådde jag ett krön där jag kunde skymta stan långt bort mellan träden. Tittar man riktigt noga på bilden ser man en liten plupp som bryter den jämna horisonten, det är vattentornet på Mariehem, inte långt ifrån där jag bor. Det var fortfarande rätt lång väg hem alltså.

Efter att krönet var passerat fick jag en härlig belöning. Varje cyklist som knuffar sig uppför en backe belönas ju snart med en motsvarande utförslöpa, det är en av de naturlagar jag gillar bäst! Det var riktigt skön cykling ner mot Skravelsjö, komplett med små velodromkurvor och allt. Skoj skoj, som gjort för cykling.

Enligt den ursprungliga planen skulle jag sen ha styrt in på skoterspåren genom Röbäcksskogen, men tiden rann iväg då den fina, hårda skaren som jag tänkt mig lyst med sin frånvaro. Det blev till att trampa bilväg härifrån istället, medvinden gjorde det till en tämligen komfortabel slutsträcka, MTB och dubbdäck till trots.
Rutten (4.5 mil):

Spinnande kvinnor och cyklande män

Dags att sätta några cirkulerande cykeltankar i print igen. Funderade över det här i förra veckan när jag satt och värmde upp ensam i spinningsalen inför ett pass och betraktade de människor som äntrade rummet allt eftersom passet närmade sig. Jag räknade inte noggrannt, men höftar till med att över 80 % av passets deltagare var kvinnor av varierande åldrar. Det brukar vara så. Många som jag känner igen som regelbundna "spinnare", onekligen vältränade tjejer och jag antar att de verkligen gillar spinning. Det jag funderar på är varför inte fler av dessa tjejer ger sig på att cykla på riktigt? Det är ju lite som spinning, fast bra mycket roligare!

Cykling är en väldigt utbredd motionsform, men den är ordentligt mansdominerad. Kvinnorna hänger visst hellre på gymmens gruppträningspass? Det är synd, för cykling ger så mycket mer än att bara svettas sida vid sida till tonerna av de senaste hitsen. Utmaningen, friheten, gemenskapen, de mätbara framstegen, känslan av prestation, farten, spänningen, de roliga prylarna, naturupplevelsen, de karaktärsbyggande misärpassen som blandas med underbar solskenscykling, bara för att nämna ett fåtal. Jag har svårt att tro att män skulle uppskatta detta så mycket än kvinnor. Ändå är det på spinningpassen man ser kvinnorna och mestadels möter män där ute på de riktiga cyklarna.

Jag tycker allt att det är lite trist, ur flera aspekter. Dels så tycker cykelromantikern i mig att det är himla synd att fler [tjejer] inte törs prova på och får uppleva tjusningen med att susa fram i en landsvägsklunga eller ännu hellre bomba utför en brötig skogsstig med adrenalinet på topp. Dels, som i så många andra sammanhang, blir tillvaron ofta trevligare i en blandad grupp av människor, cykling är inget undantag där. Många pass har jag kört som ensam tjej bland grabbar och jag ska väl inte säga något ont om det, de är alltid snälla och cykelsällskap är alltid trevligt oavsett. Senaste året har det dock uppstått ett litet gäng med MTB-cyklande tjejer här i Umeå vilket har lett till många cykelturer med en mer blandad skara människor och det tillför onekligen fler positiva dimensioner till passen. För den som vill börja på tror jag det är lättare att ta sig in i sporten via grupper som inte är så extremt likriktade som t.ex. många etablerade cykelklubbar är.

Det här leder mig in på funderingar om det skulle vara möjligt att locka fler tjejer till cykling om det på något sätt kunde synliggöras att det inte bara är en grabbsport? På flera håll anordnas olika cykelläger och -kurser som riktar sig enbart till kvinnor. Inom teknisk stigcykling/MTB/DH finns Bike academy t.ex. och såvitt jag sett har de inga större problem att fylla upp sina kursplatser. Nätverksgruppen Cyklande tjejer på facebook har också med framgång ordnat cykelträffar. Det verkar alltså finnas ett sug och en vilja bland tjejer att lära sig mer om cykling, men att många gärna tycks vilja göra det i sällskap av just andra tjejer. Åtminstone till en början.
Så jag tror, eller vill tro åtminstone, att det bland alla spinnande kvinnor finns en stor klick potentiella cyklister som kanske bara behöver en liten knuff eller fingervisning i rätt riktning för att finna att glädjen i riktig cykling är så mycket större än att nöta gymcykel. Frågan är mest bara: hur ska det gå till...?

Vars kom formen ifrån?

Vad det vore roligt med effektmätare på spinningcyklarna ibland, det hade varit så kul att få se lite siffror under dagens pass. Jag vet inte vad jag gjort rätt i helgen (ätit mängder av påskgodis kanske..?) men det kändes då som att jag hade superben idag, sådär som benen brukar kännas under pass när man bara flyger uppför backarna och återhämtar sig i farten. Lite synd kanske att slösa bort så fina ben på stillastående inomhus"cykling" men jag var inte så sugen på att cykla över is och grus idag igen, jag utmanade ödet nog mycket igår.
Får glädjas åt känslan och endorfinerna åtminstone, det kändes som att jag vann över mjölksyran idag. Fast efter 70 minuters hårdkörning svek benen till slut ändå, inte pga mjölksyra utan krampen slog till. Hårt och brutalt, blev akut cykeloförmögen tills jag lyckats stretcha bort den. Skumt, brukar inte få krampkänningar så värst ofta, ibland dagen efter hårda styrkepass men något sådant har jag inte kört. Pulsen for då rakt ner i källar'n iaf när benet låste sig, sen blev det svårt att få upp den igen, så det blev lite finkörning de återstående 40 minutrarna.
Gött pass ändå, som efterlämnade en känsla av generell nöjdhet. Tänk vilka härliga skogspass man kan köra till sommaren med såna pangben.

Pulskrasch á la akut kramp.