Nydalaspåret brukar prepareras ganska exakt en gång per dag, vilket är lite för lite med tanke på mängden åkare som under en dag sliter sönder både spår och stavfäste. Igår kväll var det som att åka i strösocker i väldigt grunda spår. För att någon gång få åka i riktigt fina spår var jag idag ute redan vid 10-tiden på förmiddagen, slog två flugor i smällen: kunde både sörpla dagsljus och åka i djupa spår med skarpa kanter. Just spårens kvalitet var också avgörande för att jag skulle våga mig på att åka utför de långa, branta backarna på den längre konstsnöslingan. Jag gav mig t.o.m. på saxbacken med efterföljande utförskörning för första gången ever. Rutinerade åkare må fnysa, och jag vet att både småkids och gamm'folk åker utför de där backarna som ingenting, likväl blir jag skakis som tusan där på krönet. Efter saxbacken klockade jag in vinterns högsta hastighet på 37 km/h, fruktansvärt läskigt och jag känner mig helt hjälplös på skidorna när de ränner iväg i spåret. Huvva, man kan ju slå ihjäl sig i lägre farter! Tack vare att det var så fina spår lyckades jag iaf klara min egen livhank den här gången och istället slå ihjäl några hjärnspöken, jag höll mig på benen passet igenom och ser nu fram emot vilodag imorgon efter att ha jobbat ihop 88 km senaste veckan.
