Motsatsen till en fikarunda

Det är väl ingen hemlighet att jag gärna cyklar med en kaffetermos i ryggan och allt som oftast håller ett tempo därefter och istället är ute rätt många timmar i stöten. Men nu är det ju så att 1) det börjar bli alltför kallt för att det ska vara mysigt att slå sig ner med kaffemuggen i skogen samt 2) vardagarna erbjuder sällan så mycket tid som krävs för en riktig fikatur. Alltså fick det bli ett pass vid lunchtid, utan rygga, utan kaffe, med kort om tid och hetsigt sällskap. Drygt en timme med hög puls och en andningsfrekvens typ hyperventilering var det som erbjöds idag. Det är så sjukt jobbigt när det gör så ont, men man absolut inte vill släppa hjulet man har häng på. Jävla brudar till att köra så fort - tack för den genomköraren Annika och Andrea!

En av djävulskt många rötter i Gammliaskogen.