Lögdeälvsleden 2020

En led längs en älv

Det här är en av mina favoritleder i Västerbottens skogslandskap, har cyklat flera gånger längs sträckan som passerar den ikoniska Drakryggen. Lämpliga startplatser är t.ex. där väg 92 korsar Lögdeälven eller vid Övre Nyland nån kilometer nedströms. Leden är en fantastisk varierande singletrack genom jättefina skogar. Bitvis ligger utmaningen i att manövrera granrötter och spångar, där niporna reser sig höga blir det istället tuffa uppförs- och nedförsbackar. 

I vanlig ordning cyklade vi med välfyllda fikaryggsäckar 😊 Bilen ställde vi i Nedre Nyland och inledde turen med 15 km cykling på grusväg/väg upp till Övre Nyland där vi klev på leden. På så vis var största delen av den tristare transportcyklingen redan avklarad för dagen. 

Den fina, öppna tallskogen inbjuder alltid till fotomöjligheter. Det går inte att låta bli liksom. Här är cyklingen otroligt flowig, en eller ett par backar kräver pushbike men annars är det bara att rulla på. Jag körde min Merida Onetwenty och Lena på Canyon Neuron, superbra cyklar för ändamålet! Förra gången hade vi Enduro-/AM-hojar vilket iofs gick fint det också, men det gick än bättre med en mer stiganpassad mountainbike. 

Det tog inte alltför lång tid innan vi anlände till Drakryggen och fick oss en smärre chock, ty det kryllade av folk på den sandiga nipan och området runt omkring! En trolig effekt av pandemihemester  och en tydligen lyckad reklamkampanj från turistinformationen. Vi knödde in oss på en plats med fin utsikt och intog vårt fika ändå. På vägen ner sen passerades Himlastegen, var det 122 trappsteg någon sa? Jäkla lång trapp i alla fall. 

Blott fem minuters cykling bort från Drakryggen befann vi oss helt ensamma i en tyst skog igen där leden fortsätter snirkla sig fram intill det strömmande vattnet. Populär fiskeälv det här, såg en artikel nyligt om nån som tagit en 17 kg lax på fluga, vilket monster alltså. 

Vissa delar av leden är som sagt spångad, det är lite blött på sina ställen, tyvärr lämnar underhållet en del att önska nu för tiden. Förut gick det bara fint att cykla, men nu får jag varna för sneda, lösa och avbrutna plankor med spik i. 

Vädret var riktigt bra för cykling, 16-17 grader och mestadels mulet. Vi behövde varken frysa ihjäl eller svettas överdrivet, annars har jag provat på båda varianterna vid tidigare turer längs leden, en frostig oktoberdag respektive en het augusti 2012. Icke desto mindre tarvar väl en cykeltur längs en älv åtminstone ett badstopp, vilket var lika kallt som vackert. 

Nakenbad kräver en viss "konstnärlig" oskärpa av motivet,
annars kanske jag blir avstängd från bloggsidan ;)

Efter 12 km på leden kom vi till älv- och vägkorsningen där vi parkerat bilen på förmiddagen, men vi kände oss pigga och fräscha så vi fortsatte ytterligare 5 km nedströms till i höjd med Bjurvik innan vi var nöjda med dagen. Som jag minns det från för 8 år sen så är fortsättningen av leden åtminstone ner till Norrfors rätt fin också. Att återbesöka den biten får dock vänta till en annan gång! 

Öreälvsleden 2020

Skrivarlusten dök upp igen

Tänkte det kunde vara värt att knåpa ihop en liten s.k. ride report om en utflyktscykeltur vi företog oss i Bjurholm. Jag har skrivit om Öreälvsleden tidigare, men det var några år sen senast, t.ex. det här inlägget från augusti 2012. Men det här är ett nedslag i nutiden, sommaren 2020, hur är statusen på leden nu? Och hur ser den egentligen ut nerom Agnäs? Många har undrat, få har undersökt saken, ännu färre berättat om det... Nu kommer avslöjandet! Fast vi börjar väl från början och den låg denna gång invid idrottsplatsen i Bjurholm där leden så lägligt stryker förbi på ett kottkasts avstånd från fotbollsplanerna.
Vi var fem glada cyklister som packat med oss fika, kaffe och gott humör. Fint väder var beställt och alla höll efter omständigheterna behörigt corona-avstånd. Uppvärmningen är fin, lättcyklad tallskogsstig högt ovanför självaste Öreälven.

Just som benen kommit in i matchen, cykeln är uppvärmd och flowet infinner sig så byter leden karaktär när det kommer en handfull backar. Från lätt branta, till branta, till branta med rötter till rätt av djävulsbranta med halkiga rötter på skrå. Både uppför och nerför. Det är upp till sunt förnuft, skills och fysik (både kroppsligt och i rent vetenskaplig benämning menat) att avgöra vilka som är cykelbara.

Ganska brant cykelbar backe enligt sunt förnuft
och nivån på Lenas skills.

Mycket brant icke cykelbar backe.

Efter lite harvande upp och ner kunde vi göra en avstickare ner till vattnet för närkontakt med älven. Vattnet kändes handljummet men badkläder hade vi icket med oss. Det är nästan så man kan ana att det lurar en och annan storöring ute bland de snirkliga strömmarna.

Måste säga att leden var väldigt mycket roligare och finare än jag mindes den. Långa sträckor har som ett fint flow, benen får trampa på och cykeln glider fram genom ömsom tät granskog, ömsom gräsiga gamla betesmarker. Ibland nära älven med öppna vyer mot älvens slingrande meandrar, ibland som mitt i en djungel med grönskan hängandes lågt över huvudet och myggen surrandes långt in i örat. Naturligtvis är det de öppna fina vyerna mot vattnet som hamnar på bild ändå.

Det går inte alltid så fort att cykla längs en led så här. Många passager kräver som sagt att vi puttar cyklarna, det är viktigt att alla i gruppen hänger med och hinner andas/dricka/fota, det är prioriterat att hinna ta in naturupplevelsen. Att beta av de ca 16 km ner till Agnäs tog drygt 2 timmar. Där fick vi fika! Ett efterlängtat, gott och trevligt fika. Sen delade vi av gruppen. Några tog sig tillbaka till bilarna i Bjurholm medan Lena och jag då äntligen skulle ta oss för att utforska fortsättningen av leden med målsättning att komma till Tallbergsbroarna.
Första biten ut ur Agnäs är plättlätt, bara grusväg, skogsväg, gräsmarker. Sen passeras Storforsen, stor till namnet men inte var det särskilt mycket sprutt på vattnet just nu. Blev inte ens av att jag fotade forsen. När leden åter blev till stig var det till en början väldigt fint ändå, men snart snårade det till sig. Det här partiet kan inte användas särskilt frekvent av folk, det blev smalt, ganska risigt. Granarnas rötter var uppstickande, krokiga och halkiga av fukt. Sen kom vi in i bäverland. Helt uppenbart får de härja fritt i skogen här, även väldigt gamla bäverfällen tillåts ligga kvar tvärs över leden. För de fåtalet vandrare som dristar sig till att vandra här är de fällda träden inte till mycket besvär men med cykel blir det tjorvigt. Det blev långa sträckor promenad, många lyft av 14 kg cykel över stockar och ris. Visserligen säkert bra träning det också.

Tippar vid nästa blåsväder?

Leden fortsatte sin kuperade bana, uppför nipor, nerför backar, ner och upp i bäckraviner (broar? nope, inte på den här sträckan). Myggen var ständigt med oss också, ibland några bromsar och en hel jäkla massa flugor. Ingen funderade dock på att vända, vägen tillbaka hade ju varit lika jävlig. Vi gnetade på, bitvis gick det ju ändå att cykla.

Till slut anades ändå ljudet av biltrafik genom skogen, även om det gick sakta tog vi oss ändå hela tiden närmare vårt delmål Tallbergsbroarna, de tre landmärkena som reser sig mäktiga 40 meter ovan älven. Plötsligt skymtade så de karaktäristiska stålfackverken genom grönskan ovanför Lenas huvud.

Lättnad, glädje, ett skönt styrkebesked. Vi hade klarat av den lite äventyrliga strapatsen på i runda slängar 26 km med humöret och relationen i behåll. Det var skönt att äntligen komma fram ur den västerbottniska djungeln, få lite öppnare vyer omkring sig, en lätt bris höll myggorna tillbaka.
Unnade oss att njuta av utsikten underifrån broarna en stund. Mäktigt bygge. Bron på bild är den äldsta, från 1891. Fick en slags omvänd svindel av stå där under och titta upp på denna imponerande stålkonstruktion som byggdes för 130 år sen. Fattar inte hur de bar sig åt.

Samma bro skulle vi ta oss upp på, ty landsvägen på den är vägen som skulle leda oss tillbaka till bilen som fortfarande stod parkerad i Bjurholm. Med lagom så möra ben var det bara till att börja knata uppför trappan som leder från älven upp till vägen. Det var det här med 14 kg cykel igen...

Sen återstod då drygt 20 km landsvägscykling för att knyta ihop turen till en liten säck. Vi blev jublande glada när vi upptäckte att vi fick en ganska hygglig medvind på turen tillbaka norrut. Motsvarande vind åt andra hållet hade kunnat sluta i gråt och tandagnisslan i en dikesren. Under återfärden konstaterade vi att sträckan Agnäs - Tallbergsbroarna lämnade en del att önska ur cykelsynpunkt. Kanske inte en sträcka vi vill göra om men det var heller inte ovärt att ha kört den, vi fick några fina minnen från den biten också. Summa summarum en fin utflyktscykeltur med det fina vädret vi beställt, i gott sällskap av andra glada cyklister och kaffet smakar ju som alltid bäst ute i naturen.

Kaffetermoscykling på Tavelsjöleden

Fint nära staden

Mindre än 2 km från Umeå centrum drar Tavelsjöleden iväg in i skogen. Toppklass på den lättillgängligheten. Lite mindre toppklass på att ett ganska stort stycke skog totalt kalhuggits efter ett par kilometer, även om stigen lämnats i nästan orört skick vid just denna avverkning. Nåväl, skogsbruket ska väl leva det också. 

Hur som helst, det var Lena och jag som drog iväg med fikaryggorna packade och vätskeblåsorna fyllda till bredden. Det var en varmvarm dag, som så många andra dagar denna sommar. Vi var lite ringrostiga på spångcykling, men det råddes det bot på ganska snabbt. 

I värmen var det ingen direkt trängsel på leden, kan tro de flesta sökt sig ut mot havet i solgasset. Inget direkt problem med mygg heller, det är en hård sommar för insekterna i år. Jag skulle hellre ta några mygg på cykelturen än bestående klimatförändringar ändå... 

Tavelsjöleden är kul alltså, stigcykling på riktigt. Det finns ingen annan så nära led som är lika varierande och bjuder lika sammanhållna sträckor av stig. Långsamma partier med stenbråt följs av mer snabbcyklad tallhed som övergår i smal, rotig blandskogsstig med insprängda blötpartier med spång. Ingen kan hinna lessna på omgivningarna längs leden, de ändras ständigt. 

Det är flera år sen vi körde långtur längs leden senast, eller överhuvudtaget har det varit glest med långturer senaste åren. Förra sommaren inte minst, då mitt uppe i köp av radhus med tillhörande fix och försäljning av lägenhet som skulle piffas inför fotograferande och visningar. Puh, det var en svettig sommar på ett annat vis trots betydligt lägre medeltemp! Men jättekul att vi äntligen fått till flera dagsutflykter på cykel i sommar, det är ju ändå jäkligt roligt :) 

 

På bild ovan syns förresten ett nyköp inför året, Camelbak vätskeryggsäck med inbyggt ryggskydd, lär återkomma med recension av den längre fram. I övrigt är det mest beprövat materiel på bilden, inklusive cykeln som rullar sin 6:e sommar i år. Med cykelmått mätt närmast antik med andra ord ;) 

Vid Hissjö styrde vi tillbaka mot stan längs Kullastigarna, högfartsstigar genom tallskog med svag svag medluta nästan hela vägen fram till stadsgränsen. Riktigt skön runda totalt sett, med väldigt lite inblandning av bilväg. Vill köra den snart igen! 

Holmsund - pärlan vid havet

Utan havsutsikt

Det har varit allmänt dåligt med cykelutflykter bortanför våra närmsta skogar de senaste åren, av flera olika skäl. Nu under semestern tar vi igen det lite, Holmsund t.ex. har vi inte varit till på ett tag. Nära till havet, mycket platt mark med lika platt stig, men med så inihelsikes roliga tekniska utmaningar. Trots den absoluta närheten till havet lyckades vi med "bedriften" att knappt se öppet vatten överhuvudtaget, märkligt nog. Rutten vi tog har jag beskrivit förr, den ligger med bland mina turtips för mountainbike runt Umeå. 

Ryggsäckarna var för dagen fulla med mackor, kakor, kaffetermosar och så mycket vatten som rymdes. Dagen var varm och solig, det kom bara en lätt avsvalkande bris från havet. Min favorittyp av cykelväder helt enkelt, mvh solskenscyklisten. 

Verkligen super med en cykelpartner som också gillar riktigt bökig stigcykling, då kan vi gemensamt stångas mot de hinder som ligger i vår väg. Eller gå tillbaka en bit för att köra om det som först inte gick. Ett par tips eller lite pepp från sidlinjen för att våga och lyckas (eller faila, men då har man iallafall försökt) är ovärdeligt och utvecklande. 

Skogsstigarna i Holmsund ingår i nåt slags lednätverk, det sitter skyltar här och var som pekar på olika destinationer. Till bra hjälp för orienteringen för den som inte så hemma i trakterna. 

Första biten vi körde var i typisk skogsmark, mjuk barrtäckt mark med rötter och sten. Därefter lite blandat med inslag att fuktighet och spång. Sen en blandad björk- och granskog med så grymt mycket rötter att jag smått frustrerat skrek åt skogen att det kan omöjligt finnas så här många rötter i en och samma skog. Det kan ha varit just innan det var dags att fylla på energidepåerna med en fikapaus. Dessutom lyckades jag mangla lilltån mot en osynlig stubbe i blåbärsriset i farten, det gjorde ju sitt för humöret också, liksom myggen som fått upp vittringen på oss.

Nåväl. Fikat smakade gott, blodsockret gick upp, myggen blåste bort. Vi fick fortsätta bort mot Lövölandet där det blir mer stenhällscykling som är så roligt! 

Minns inte när det regnat senast inför turen, det må ha varit ett tag sen för alla ytor var snustorra och supergreppiga. Superkul! Utmanande och lite spännande, vi har väl lyckats stå på öronen ett par gånger där i krokarna förr. Endera hade vi mer tur nu eller så har vi utvecklat lite skills från tidigare besök, men hela den tekniska biten passerade utan fadäser. 

Lite utsikt över vatten fick vi nere vid lilla Kroktjärn som rundades innan vi påbörjade transportcyklingen tillbaka till start. Mycket kul stig runt där, så kul att jag faktiskt inte tog någon bild mer, förutom när Lena tog en liten mekpaus med en trilskande sadelstolpsklämma och Enduron fick tid att posera lite snyggt mot landskapet. 

Allt som allt en mycket trevlig cykeltur, Holmsund kan leverera riktigt fin stigcykling. Vanligtvis brukar stället också kunna leverera en fin havsutsikt och ibland ett bad också, men det uteblev visst denna dag. Nytt försök på det längre fram i sommar kanske. 

Trixig stig runt Bäcksjön

En sjö med fina minnen

Det har gått 5 år, sånär som på tre dagar, sen jag guidade Lena runt Bäcksjön första gången. Då var vi som fortfarande i cykelkompis-stadiet bara. De senaste somrarna har vi dock inte lyckats ta oss iväg till den fina sjön bortanför Ersmark nån fler gång. Dags att ändra på det!
Pga lite ont om tid inför Sveriges åttondelsfinal i VM kapade vi transportcyklingen dit bort, cyklarna fick hänga bak på bilen för att rappa på utflykten en smula. Den fina behållningen av turen är ändå själva stigen runt sjön. Som tidigare började vi i södra änden och sökte oss motsols runt. Första biten är hyfsat lättkörd med några spänger, lagom lång för att hinna bli uppvärmd innan den värsta biten tar vid. Den där biten som mest bara går i torr myrmark (åtminstone torr den här dagen) med oräkneliga rötter på längden och tvärsan och aviga stenpartier i sjökanten. Att jag dessutom inte hittade in i flowet direkt gjorde sträckan ganska frustrerande. Lena ångade dock fint på, skumpade fram över allting och bara log. Det gick några snäpp bättre för henne nu än för fem år sen :)

Efter ett tag minskade andelen myrmossa till förmån för mer skogsmark och mer hanterbara stenpartier, även om antalet fotisättningar på denna tur är otroligt många (tack och lov att vi inte kör SPD). Solen stekte obarmhärtigt på oss i skogsbrynet och vi trampade på tills vi nådde en av de små sandstränderna som kantar sjön. Det var bara att slänga av sig cykelkläderna och knata ut i vattnet för att få ner kroppstempen till hanterbar nivå, vilket gick rätt fort. Gissningsvis 18 grader i vattnet bara, burr. Men ändå skönt för överhettade cyklister. Medan vi torkade drack vi kaffe och åt våran matsäck. Underbart att kunna göra dessa fikacykelturer nu under semestern.

Vi rullade så sakteliga vidare sen. Stigen fortsätter vara knixig, det gäller att tråckla med sig cykeln runt och över alla möjliga hinder. Ibland går det bra och man blir glad, ibland kör man fast och blir sur. Tror aldrig hastigheten riktigt överstiger 10 km/h nån längre sträcka, det skulle gå snabbare till fots med andra ord. Fast det vore ju inte tillnärmelsevis lika roligt eller lika utmanande.

Superplatt är det ju hela vägen runt, stigen går verkligen kloss intill sjön hela vägen. Lite väl fett att köra Enduron kanske? Men fasiken, den är ändå kul på stig, tung att lyfta upp förstås men ibland går det att utnyttja den extra dämpningen för att liksom gunga hojen över hindren. Dessutom var min XC-cykel inte i körbart skick så jag hade inget egentligt cykelval inför turen.
Lite forcering blev det på slutet, där stigen blir som mest lättkörd dessutom, Sverige-Schweiz matchen hägrade ju med tillhörande afterbike-öl. När vi lastade cyklarna på bilen igen konstaterade vi båda att den här turen tog inte särskilt hårt på benen egentligen, vi var som mer matta i resten av kroppen, armar och axlar mest. Supernöjda var vi iallafall, vi gillar båda att köra tekniskt stökbök i skogen. Det ska banne mig inte ta fem år innan vi far och cyklar vid Bäcksjön igen!

Besökte stigarna vid Långviksmon

Utflykt till grannlänet

Midsommarafton blev en lugn tillställning till förmån för en tripp sydväst ut till Långviksmon utanför Örnsköldsvik, samma marker som Tolvtjärnsloppet går på. Visste inte så mycket om området förutom att det är sandigt och var därmed inställd på en tung cykeltur. Vi hade guidning av Viktor från elitlaget Team Hi5-OIK Race som plockade en fin 4:e plats i årets lopp. Den här turen med oss andra i släptåg blev väl mer som en promenad i parken å hans vägnar med andra ord ;)
Det blev jobbigt ganska direkt, men också rätt så vackert över de sandiga tallhedarna. Motorcyklar av endurotyp har kört upp de sandiga stigarna, jag kämpade fram med min trampcykel av endurotyp i deras spår. Inte alls optimalt men det var det som stod till buds. I några av utförsbackarna var det iallafall rätt kul att smälla ner sadeln i bott och skutta nerför motorcykelguppen.

Tappade räkningen på antalet backar upp och ner rätt fort, vi som kommer från plattlandet är verkligen inte vana att möta backe efter backe efter backe. Mjölksyran kom och gick hela tiden. Inte konstigt alls att vi faktiskt behövde få stanna till och snacka en stund emellanåt.

"Men lugna er, vi har inte pratat färdigt ännu"

Vädermässigt var dagen si sådär, ganska jämntjockt molntäcke hela tiden, men åtminstone inget regn. Självklart hade vi kaffetermosar och mackor med oss i ryggsäcken som brukligt är, däremot blev fikastoppet betydligt kortare än annars. Myggen var hemskt aggressiva mot oss och sommarkylan kröp på rätt fort när vi stannade upp. Hann inte ens med att hala upp kameran när vi snabbhällde i oss kaffet vid en av de många tjärnarna i området. Direkt efter fikat blev det förstås sandig uppförsbacke igen så värmen fick vi snabbt upp efter pausen.

Efter många långa sandstigar kom ett parti med skogsvägar, då rullade kilometrarna undan lite fortare igen. En stund i början var det lite kämpigt när det redan vid skyltarna för 5 och 10 km kändes som att benen skulle krokna. På grusvägarna höll vi snacktempo så när de avslutande böljande stigpartierna tog vid var benen någorlunda återhämtade igen.
För att vara årets första längre pass tyckte jag ändå vi höll ihop rätt bra under dagen, ingen väggade och ingen vurpade bort sig. Vi tjejer körde ju tunga cyklar allihopa, så för oss blev det ju ett desto bättre träningspass än för karlarna på lättviktshojar ;)

Vill tacka mina medcyklister för fint och glatt sällskap och excellent guidning! Det här tycker jag att vi gör om fler gånger i sommar.

Tips om stigar i Umeå

Västerbottens-Kuriren gav ut en sommarbilaga här i veckan och vad är väl en sommar utan cykling? Nä, precis! Flera sidor handlade om mountainbike och jag fick tillfälle att tipsa om några av alla de stigar och skogsområden som bjuder på stigcykling här i närheten. Hela listan av tips och några kartor för vägledning finns under rubriken Mountainbike runt Umeå.

Totalt Umeå hakar också på cykeltrenden i veckan och gör fin reklam för Obbolas leder och träningarna för barngrupper. Obbola är ett av de ställen jag tipsar om här ovan, där är lätt att hitta runt tack vare de massiva insatserna de lägger ner på att skylta upp alla leder.
Sen hamnade Lena och jag på framsidan av tidningen, men det är egentligen orelaterat till innehållet ;) Skribenten fann det väl lämpligt att återanvända gamla bilder från VK-arkivet kan jag tro.