Längs en av våra vackra, norrländska skogsälvar

Jag har cyklat och bloggat om Lögdeälvsleden en gång tidigare, då var det högsommar och vi badade nästan lika mycket som vi cyklade. Att göra samma tur den 20:e oktober blir istället en tur med fler inslag av åkarbrasor, frost och snor. Icke desto mindre en fantastiskt fin upplevelse uppifrån cykelsadeln.
Bara drygt en timmes bilfärd från stan hittas denna vackra älv och led, som går genom ett landskap väldigt annorlunda än det vi hittar alldeles vid kusten. Jag är smått förälskad i de här mjukt böljande, öppna, mossiga tallskogarna som dyker upp längs leden. Andrea ledde väg mot ljuset:

Hela tiden ligger Lögdeälven på höger sida, oftast inom direkt synhåll. Ibland är vattnet väldigt nära, ibland går leden högre upp på älvkanten.

Flowet i cyklingen bryts emellanåt av de branta uppförsbackarna som man får knata uppför, men för varje backe uppåt lär det väl komma en nerför också...? : ) Lena kör först, jag kommer jagandes efter.

Och där det inte har gått att dra upp en stig har de istället byggt en trappa, men det är ju inte hinder för en Annika.

Väl framme vid Drakryggen fick vi en välförtjänt fika, kaffetermosarna och mackorna åkte fram och avnjöts till en makalöst vacker utsikt. Som sagt, naturen här är en helt annan än den som finns alldeles intill Umeå stad.

Drakryggen ja, denna smala, sandiga, rotiga nipa. Jag har tänkt på den ända sen förra turen. Då gick jag med cykeln bredvid mig nerför den första sandigaste biten, en väldigt neslig promenad men det låg över min förmåga att cykla ner i det lösa underlaget och samtidigt manövrera sig fram över de branta, tighta rotpartierna. Denna gång gick det fint att cykla nerför, men det vore ju för märkligt om man inte lyckats utvecklas såpass på drygt ett år ändå.

I nedre delen av Drakryggen vurpade jag lite halvvådligt förra gången, inte heller den passagen utgjorde något större hinder denna dag. Tvärtom - även om det är brant och löst och bakhjulet sladdar nästan okontrollerat så det kittlar i magen var det sjukt kul ändå! Tydligen åkte jag nerför hela backen med ett stort flin i fejjan.

Den här backen var förstås heller inget hinder för Cissi - nybliven världsmästare i mountainbikeorientering! Hatten av för den bedriften, bland flera andra imponerande meriter som hon kammat hem på senaste tiden.

Det här var en synnerligen vacker tur på en alldeles strålande höstdag längs en led som går längs en älv, genom en skog så vacker att det borde skrivas poesi och komponeras hymner tillägnat den. Vilken ynnest ändå, att få se och uppleva sånt här från en cykel, en helt vanlig söndag i slutet av oktober. Mmm, livet är gott!!

Martin och Jon chillar i väntan på långsammare sällskap.

Och många tusen tack till Andrea som varit så flitig med kameran och generöst delat med sig av flertalet bilder från dagen!