onsdag 8 juli 2020

Öreälvsleden 2020

Skrivarlusten dök upp igen

Tänkte det kunde vara värt att knåpa ihop en liten s.k. ride report om en utflyktscykeltur vi företog oss i Bjurholm. Jag har skrivit om Öreälvsleden tidigare, men det var några år sen senast, t.ex. det här inlägget från augusti 2012. Men det här är ett nedslag i nutiden, sommaren 2020, hur är statusen på leden nu? Och hur ser den egentligen ut nerom Agnäs? Många har undrat, få har undersökt saken, ännu färre berättat om det... Nu kommer avslöjandet! Fast vi börjar väl från början och den låg denna gång invid idrottsplatsen i Bjurholm där leden så lägligt stryker förbi på ett kottkasts avstånd från fotbollsplanerna.
Vi var fem glada cyklister som packat med oss fika, kaffe och gott humör. Fint väder var beställt och alla höll efter omständigheterna behörigt corona-avstånd. Uppvärmningen är fin, lättcyklad tallskogsstig högt ovanför självaste Öreälven.


Just som benen kommit in i matchen, cykeln är uppvärmd och flowet infinner sig så byter leden karaktär när det kommer en handfull backar. Från lätt branta, till branta, till branta med rötter till rätt av djävulsbranta med halkiga rötter på skrå. Både uppför och nerför. Det är upp till sunt förnuft, skills och fysik (både kroppsligt och i rent vetenskaplig benämning menat) att avgöra vilka som är cykelbara.

Ganska brant cykelbar backe enligt sunt förnuft
och nivån på Lenas skills.
Mycket brant icke cykelbar backe.

Efter lite harvande upp och ner kunde vi göra en avstickare ner till vattnet för närkontakt med älven. Vattnet kändes handljummet men badkläder hade vi icket med oss. Det är nästan så man kan ana att det lurar en och annan storöring ute bland de snirkliga strömmarna.

Måste säga att leden var väldigt mycket roligare och finare än jag mindes den. Långa sträckor har som ett fint flow, benen får trampa på och cykeln glider fram genom ömsom tät granskog, ömsom gräsiga gamla betesmarker. Ibland nära älven med öppna vyer mot älvens slingrande meandrar, ibland som mitt i en djungel med grönskan hängandes lågt över huvudet och myggen surrandes långt in i örat. Naturligtvis är det de öppna fina vyerna mot vattnet som hamnar på bild ändå.




Det går inte alltid så fort att cykla längs en led så här. Många passager kräver som sagt att vi puttar cyklarna, det är viktigt att alla i gruppen hänger med och hinner andas/dricka/fota, det är prioriterat att hinna ta in naturupplevelsen. Att beta av de ca 16 km ner till Agnäs tog drygt 2 timmar. Där fick vi fika! Ett efterlängtat, gott och trevligt fika. Sen delade vi av gruppen. Några tog sig tillbaka till bilarna i Bjurholm medan Lena och jag då äntligen skulle ta oss för att utforska fortsättningen av leden med målsättning att komma till Tallbergsbroarna.
Första biten ut ur Agnäs är plättlätt, bara grusväg, skogsväg, gräsmarker. Sen passeras Storforsen, stor till namnet men inte var det särskilt mycket sprutt på vattnet just nu. Blev inte ens av att jag fotade forsen. När leden åter blev till stig var det till en början väldigt fint ändå, men snart snårade det till sig. Det här partiet kan inte användas särskilt frekvent av folk, det blev smalt, ganska risigt. Granarnas rötter var uppstickande, krokiga och halkiga av fukt. Sen kom vi in i bäverland. Helt uppenbart får de härja fritt i skogen här, även väldigt gamla bäverfällen tillåts ligga kvar tvärs över leden. För de fåtalet vandrare som dristar sig till att vandra här är de fällda träden inte till mycket besvär men med cykel blir det tjorvigt. Det blev långa sträckor promenad, många lyft av 14 kg cykel över stockar och ris. Visserligen säkert bra träning det också.
Tippar vid nästa blåsväder?
Leden fortsatte sin kuperade bana, uppför nipor, nerför backar, ner och upp i bäckraviner (broar? nope, inte på den här sträckan). Myggen var ständigt med oss också, ibland några bromsar och en hel jäkla massa flugor. Ingen funderade dock på att vända, vägen tillbaka hade ju varit lika jävlig. Vi gnetade på, bitvis gick det ju ändå att cykla.


Till slut anades ändå ljudet av biltrafik genom skogen, även om det gick sakta tog vi oss ändå hela tiden närmare vårt delmål Tallbergsbroarna, de tre landmärkena som reser sig mäktiga 40 meter ovan älven. Plötsligt skymtade så de karaktäristiska stålfackverken genom grönskan ovanför Lenas huvud.

Lättnad, glädje, ett skönt styrkebesked. Vi hade klarat av den lite äventyrliga strapatsen på i runda slängar 26 km med humöret och relationen i behåll. Det var skönt att äntligen komma fram ur den västerbottniska djungeln, få lite öppnare vyer omkring sig, en lätt bris höll myggorna tillbaka.
Unnade oss att njuta av utsikten underifrån broarna en stund. Mäktigt bygge. Bron på bild är den äldsta, från 1891. Fick en slags omvänd svindel av stå där under och titta upp på denna imponerande stålkonstruktion som byggdes för 130 år sen. Fattar inte hur de bar sig åt.


Samma bro skulle vi ta oss upp på, ty landsvägen på den är vägen som skulle leda oss tillbaka till bilen som fortfarande stod parkerad i Bjurholm. Med lagom så möra ben var det bara till att börja knata uppför trappan som leder från älven upp till vägen. Det var det här med 14 kg cykel igen...


Sen återstod då drygt 20 km landsvägscykling för att knyta ihop turen till en liten säck. Vi blev jublande glada när vi upptäckte att vi fick en ganska hygglig medvind på turen tillbaka norrut. Motsvarande vind åt andra hållet hade kunnat sluta i gråt och tandagnisslan i en dikesren. Under återfärden konstaterade vi att sträckan Agnäs - Tallbergsbroarna lämnade en del att önska ur cykelsynpunkt. Kanske inte en sträcka vi vill göra om men det var heller inte ovärt att ha kört den, vi fick några fina minnen från den biten också. Summa summarum en fin utflyktscykeltur med det fina vädret vi beställt, i gott sällskap av andra glada cyklister och kaffet smakar ju som alltid bäst ute i naturen.