Spinningskadad för livet?

Passen som förföljer mig!

När var det nu jag körde spinning senast? Förra våren någon gång? Då hade jag tillbringat ännu en vinter inne på IKSU med jag vet inte hur många timmars nötande i cykelsalen. Länge sen nu, men jag blir i vardagen ständigt påmind om känslan, hur jobbigt det var ibland, "backarna och spurterna", intervallerna, peppande tillrop, svidande svett i ögonen, mattheten mot slutet av långpassen, mjölksyran, sammanbitna käkar, dimmiga siffror på pulsklockan, endorfinerna. Det räcker med att höra några toner, en kort strof från någon av de låtar som pumpades ut om och om igen i den svettiga salen för att ta mig tillbaks i tiden. Kan tänka att just det här var ett tungt och jobbigt backparti eller det var till den här låten/passet jag körde tröskelintervaller, rörelserna känns som inetsade i muskelminnet, det rycker nästan till i quadsen. Det känns lite... skadat på nåt vis? Jag överdoserade nog spinningen en smula och det är kanske det jag får betala för nu, när skvalradion i bakgrunden på nolltid kan svepa iväg mitt medvetande i både tid och rum.





Hmm, de hade ju faktiskt en cykel i videon, visste jag inte :)

Har jag slutat spinna?

Bye bye IKSU

Den som läst min blogg ett tag minns kanske att föregående vintrar har varit besudlade med inlägg om spinning, flera gånger i veckan, långa trippelpass, intensiva intervaller, tröskelpass, idiotpass och bara rent tristessfyllda mängdpass, många pulsdiagram har florerat här i brist på vettigare träningsbilder. Men denna vinter...? Inte med ett endaste ord har jag nämnt spinning. Anledningen lika enkel som självklar: jag har slutat spinna. Ingen mer låtsascykling inomhus. IKSU-kortet är uppsagt sen en tid tillbaks. Livet är annorlunda och min inställning till träning likaså. Jag vill hellre skida utomhus än spinna inomhus och lägger pengarna på annat än ett snordyrt gymkort. Jepp, så är det med den saken.

Måndagsmys

Ett varmt rum med dämpad belysning, lättklädda män och kvinnor, svettblänkande hud, muskler som jobbar på atletiska kroppar, ansträngda, flåsande andetag, fokuserade blickar, pumpande musik. Skulle kunna vara en het scen ur en barnförbjuden film, men nej, det var bara en helt vanlig måndag eftermiddag i spinningsalen på IKSU.
Det blev två hårda timmar som ledde till nästan helt döda ben, skönt. Nu ska vilan få ta vid. Den uppbyggande, helande (och relativt trista) vilan.

99% av max

Hatkärleken bubblade under dagens pass. Kampen mellan det onda och det sköna, mellan smärta och endorfiner, svagheten mot viljan. Bara pressa, pressa och pressa lite till för att ta sig igenom intervallerna, himmel och helvete på samma gång. Steg för steg närmare max. Tanken att ge upp måste slås tillbaka direkt den dyker upp, det finns inget utrymme för negativa tankar. Tänk helst inte alls, inte på tiden som återstår, inte på hur lungorna väser, inte på att pulssiffran "egentligen" legat alldeles för högt alldeles för länge. Bara känn och kämpa. Känn musklernas spänst och styrka, känn att hjärtat slår för ditt liv, känn att det är det här du är skapt för att göra. Omvärlden tonar långsamt bort, det enda som räknas är att så länge musiken pumpas ut så ska benen gå. Vilan är ofrånkomligen alltid för kort, det får man inte ens reflektera över, arbetet ska utföras likväl. Det är så man blir starkare, blir uthålligare, blir tåligare, blir tuffare. Och i slutändan nådde jag 99% av mitt max, den sista procenten tar jag nästa gång, kosta vad det kosta vill!

Spinnande kvinnor och cyklande män

Dags att sätta några cirkulerande cykeltankar i print igen. Funderade över det här i förra veckan när jag satt och värmde upp ensam i spinningsalen inför ett pass och betraktade de människor som äntrade rummet allt eftersom passet närmade sig. Jag räknade inte noggrannt, men höftar till med att över 80 % av passets deltagare var kvinnor av varierande åldrar. Det brukar vara så. Många som jag känner igen som regelbundna "spinnare", onekligen vältränade tjejer och jag antar att de verkligen gillar spinning. Det jag funderar på är varför inte fler av dessa tjejer ger sig på att cykla på riktigt? Det är ju lite som spinning, fast bra mycket roligare!

Cykling är en väldigt utbredd motionsform, men den är ordentligt mansdominerad. Kvinnorna hänger visst hellre på gymmens gruppträningspass? Det är synd, för cykling ger så mycket mer än att bara svettas sida vid sida till tonerna av de senaste hitsen. Utmaningen, friheten, gemenskapen, de mätbara framstegen, känslan av prestation, farten, spänningen, de roliga prylarna, naturupplevelsen, de karaktärsbyggande misärpassen som blandas med underbar solskenscykling, bara för att nämna ett fåtal. Jag har svårt att tro att män skulle uppskatta detta så mycket än kvinnor. Ändå är det på spinningpassen man ser kvinnorna och mestadels möter män där ute på de riktiga cyklarna.

Jag tycker allt att det är lite trist, ur flera aspekter. Dels så tycker cykelromantikern i mig att det är himla synd att fler [tjejer] inte törs prova på och får uppleva tjusningen med att susa fram i en landsvägsklunga eller ännu hellre bomba utför en brötig skogsstig med adrenalinet på topp. Dels, som i så många andra sammanhang, blir tillvaron ofta trevligare i en blandad grupp av människor, cykling är inget undantag där. Många pass har jag kört som ensam tjej bland grabbar och jag ska väl inte säga något ont om det, de är alltid snälla och cykelsällskap är alltid trevligt oavsett. Senaste året har det dock uppstått ett litet gäng med MTB-cyklande tjejer här i Umeå vilket har lett till många cykelturer med en mer blandad skara människor och det tillför onekligen fler positiva dimensioner till passen. För den som vill börja på tror jag det är lättare att ta sig in i sporten via grupper som inte är så extremt likriktade som t.ex. många etablerade cykelklubbar är.

Det här leder mig in på funderingar om det skulle vara möjligt att locka fler tjejer till cykling om det på något sätt kunde synliggöras att det inte bara är en grabbsport? På flera håll anordnas olika cykelläger och -kurser som riktar sig enbart till kvinnor. Inom teknisk stigcykling/MTB/DH finns Bike academy t.ex. och såvitt jag sett har de inga större problem att fylla upp sina kursplatser. Nätverksgruppen Cyklande tjejer på facebook har också med framgång ordnat cykelträffar. Det verkar alltså finnas ett sug och en vilja bland tjejer att lära sig mer om cykling, men att många gärna tycks vilja göra det i sällskap av just andra tjejer. Åtminstone till en början.
Så jag tror, eller vill tro åtminstone, att det bland alla spinnande kvinnor finns en stor klick potentiella cyklister som kanske bara behöver en liten knuff eller fingervisning i rätt riktning för att finna att glädjen i riktig cykling är så mycket större än att nöta gymcykel. Frågan är mest bara: hur ska det gå till...?

Vars kom formen ifrån?

Vad det vore roligt med effektmätare på spinningcyklarna ibland, det hade varit så kul att få se lite siffror under dagens pass. Jag vet inte vad jag gjort rätt i helgen (ätit mängder av påskgodis kanske..?) men det kändes då som att jag hade superben idag, sådär som benen brukar kännas under pass när man bara flyger uppför backarna och återhämtar sig i farten. Lite synd kanske att slösa bort så fina ben på stillastående inomhus"cykling" men jag var inte så sugen på att cykla över is och grus idag igen, jag utmanade ödet nog mycket igår.
Får glädjas åt känslan och endorfinerna åtminstone, det kändes som att jag vann över mjölksyran idag. Fast efter 70 minuters hårdkörning svek benen till slut ändå, inte pga mjölksyra utan krampen slog till. Hårt och brutalt, blev akut cykeloförmögen tills jag lyckats stretcha bort den. Skumt, brukar inte få krampkänningar så värst ofta, ibland dagen efter hårda styrkepass men något sådant har jag inte kört. Pulsen for då rakt ner i källar'n iaf när benet låste sig, sen blev det svårt att få upp den igen, så det blev lite finkörning de återstående 40 minutrarna.
Gött pass ändå, som efterlämnade en känsla av generell nöjdhet. Tänk vilka härliga skogspass man kan köra till sommaren med såna pangben.

Pulskrasch á la akut kramp. 

Påskintervaller!

Firar in påsken med en tuff session på Wattbike. Körde 4:or och de tog fint de! Trodde jag skulle måst ge mig på den tredje intervallen men pannbenet tjockade till sig med ett par millimeter och jag höll ut alla minuter som återstod. Dessvärre inga wattsiffror på det dock, de beter sig för skumt de där wattcyklarna emellanåt. Såg inte en enda siffra på displayen som jag litade på, förutom möjligen tidtagningen. Till slut frös datorn helt så den var nog inte på sitt allra bästa morgonhumör idag.

Min kropp var på desto bättre humör - till skillnad från igår, när jag kände mig som en mycket mycket gammal och stel dam. Benpass med många böj och utfall brukar ha den effekten. Vilodag igår alltså, vilket gav bra med krut idag. Lite extra synd då att det inte blev några effektsiffror på passet.
Lite lätt urlakad så körde jag ett spinningpass direkt efterpå, förmodligen inte nödvändigt på något sätt men väldigt skönt. IKSU är onekligen ett trevligt ställe att spendera en förmiddag på :)

4x4 min med 3 min aktiv vila. 

Bonk

Långt utanför komfortzonen kom så bonken till slut, lite sådär i elfte timmen för det återstod bara 10 minuter av passet, men jag hann dit. Det var en högst målmedveten väggning alltså, har kört för många myspass och inte riktigt pushat gränserna på länge. Behövde en påminnelse om hur det känns. Det känns förjävligt... Och samtidigt på ett sådär lite knäppt sätt ganska skönt.
Väggning deluxe alltså. Gött.

Sprättpass

Historien upprepar sig, efter vilodag är benen alerta till (nästan) max. Hade ändå tänkt hålla igen lite grand, men se det var stört omöjligt. Det var bara att låta benen sprätta iväg på spinningcykeln. Några "backar", en intervallstege, en omgång härliga Tabata-intervaller, två sessioner på tröskeln och alltihop rundades av med en "spurt" där jag väl mer eller mindre dog efteråt. Bra så.
Att det inte var denna typ av pass jag tänkt köra egentligen spelar ingen roll, dagsformen får styra och det var just detta som kändes som det roligaste valet idag. Jag har sagt det förr och det gäller än: det är skönt att inte behöva träna alltför uppstyrt. Är ju inte som att jag har nåt specifikt mål med träningen ändå, annat än att så sakteliga bli lite bättre, lite starkare, lite uthålligare. Och det tror jag nog att jag blev idag, om än på ett sprättigare sätt än tänkt.

Tillägg: Och ifall nån är nyfiken, diskmaskinen vars installation jag failade igår ska nu vara vattentätt ansluten, lintråd och rörkitt är the shit tydligen. Hoppas det stämmer, har ingen större lust att lägga årets cykelbudget på att rädda upp en vattenskada...

Under åttifem procent

<85% var namnet på dagens specialspinning. Ännu ett happeningpass på IKSU - kul! Två sjukt sköna timmar av nötande på en nivå där man hela tiden får känna sig stark utan att flåsa lungorna ur sig. En bra bit under max med andra ord, pulsklockan sa 80% när passet var slut, motsvarande lite under 90% av tröskelpuls. Mitt i mellanmjölksland skulle man också kunna säga. Är det där det sägs att man inte ska träna...? Skiter jag i idag för det är skönt att ligga i den zonen, särskilt när benen inte är tipp-topp. Jag kan fortfarande inte gå normalt efter benpasset i förrgår, som tur är funkar cykling bättre men den riktiga råkraften finns inte där för tillfället.

Nu önskar jag bara att de här längre spinningpassen kunde bli lite mer av ett stående inslag i träningsutbudet, åtminstone vintertid när en sån som undertecknad ogärna kör långpass utomhus.

Nödslakt uppskjuten

Det fanns visst lite liv kvar i kroppen ändå, trots grava problem att t.ex. gå upp- och nerför trappor så funkade det fint att dra till med ett 2-timmars specialspinningpass. IKSU körde en "cykel happening", en mycket efterlängtad variation från de vanliga passen som aldrig är längre än 70 minuter annars. Att köra flera korta pass efter varann är inte alls samma sak som att faktiskt få mata på oavbrutet en längre stund. Så två tummar upp för det initiativet!
Nu är det omladdning inför morgondagen som också bjuder på ett längre specialspinningpass. Göder kroppen med pizza och öl och inbillar mig att det innehåller alla näringsämnen jag behöver just nu.

Trösk(l)ar vidare

Nu får jag nog säga att jag hittat tillbaks in i träningsrutinerna igen efter flytten, vardagsrutinerna däremot är fortfarande en smula upp-och-nervända men det är ett mindre problem.
Måndagar är spinningdagar, en vana för trevlig för att brytas, åtminstone så länge snön ligger där den ligger. Tog mina ömma vader och stela rygg till IKSU, helgens löpning och marklyft känns ordentligt må jag säga. Det kom osköna krampkänningar då och då cykelpasset igenom, nu har det övergått till en mer hemtam träningsvärk istället.
Körde två pass, ett blandpass med bl.a. trevliga Tabata-intervaller följt av ett tröskelpass. Hade lite svårt att hålla jämn puls/belastning, fick väl ändå till typ 25 + 15 minuter på eller runt tröskeln. Av pulsen att döma har jag petat upp tröskeln en bit igen, men det är ju ingen gångbar indikator egentligen, skulle behövt lite effektsiffror på det. Eller så lyssnar jag bara på kroppen och den tycks faktiskt säga att jag fått liiiite bättre tryck och uthållighet av vinterträningen.

Spinning 4:or

Vore jag spinningledare skulle jag lägga upp ett pass med hårda intervaller, 4x4 minuter till hård musik och peppa på tills alla ligger på gränsen till att kräkas. Nu är jag tack och lov ingen ledare och ett sånt upplägg vore förmodligen inte så värst populärt, det är kanske därför det inte körs såna pass i spinningsalen (inte vad jag sett under de tider jag gått dit iaf) - det hindrade mig dock inte från att modifiera dagens pass där jag som deltagare körde mitt eget pass i passet. Det har sina fördelar att träna i en stor sal där man kan "gömma sig" långt bak och köra som man vill.

Varför öht gå på spinningpass då om man ändå inte vill göra det som sägs? Tja, helst hade jag faktiskt velat köra på Wattbike förstås, men de är tyvärr i så risigt skick att de inte är roliga nu (tydligen leverantörsproblem på reservdelar) - sen hade jag väl egentligen inte planerat att köra 4:or, det var ett stundens infall att bara lyssna på musiken, koppla bort allt annat och mosa på i mitt hörn tills den där kräkkänslan infann sig, gång på gång. Jag vet inte varför den känslan lockar så mycket, den är ju fruktansvärd egentligen, mjölksyrenivåerna är så höga och benen skriker ljudlöst ut sin smärta. Och så efter 3 minuters vila så ger man sig på det igen. Skönt nu efteråt ändå, ett bra pass helt klart. En fin pulsgraf blev det också.

Söta ben

Kan man prata om söta ben? Som i motsats till sura då alltså. Trodde verkligen dagens pass skulle bjuda på surben, men icke, återhämtningen efter gårdagens långpass slog mig själv med häpnad. Torde ju ha blivit helt glykogentömd av de där drygt 4 timmarna som vasaspinningen tog, men av det märktes nästan inget idag. Kunde köra två timmar med rätt bra tryck, varav 50 minuter vigdes åt sweetspoten. Jag hoppas det stämmer, det som sägs om sötpunkten, att det är en bra nivå att ligga på för att puffa upp mjölksyratröskeln utan att slita ut sig för mycket.

Snart hoppas jag kunna bjuda på lite mer riktiga cykelinlägg här, ska bara få ordning på alla cykelprylar först!

Vasaloppet på spinningcykel

Tyckte jag förtjänade ett break från flyttstöket idag, den värsta biten är ändå avklarad, nu är det mest iordningställande och småpyssel som återstår. Körde Vasaloppet istället! Inte det riktiga då, utan den där mesvarianten för oss som inte orkar köra det på riktigt - spinning alltså, med Vasaloppet rullandes på storbildsskärm. Fint distanspass såhär en vecka där jag knappt haft tid att träna alls.
Andra året jag körde denna "cykelhappening" på IKSU, trevlig tillställning där instruktörerna ställer upp och langar vatten, bananer, Gainomax, blåbärssoppa och massor av pepp - många tummar upp för engagemanget. Jag valde dock bort sötsakerna idag, körde det som ett uthållighetspass på bara vatten, allt för att nå den där riktiga välkokt-spaghetti-känslan i benen. Men så gick det heller inte att pusha pulsen mycket över 90% under slutspurten genom Moraparken och över upploppet.
Riktigt skönt pass, särskilt som jag hunnit bygga upp ett ordentligt träningssug senaste dagarna. Att kånka kartonger och möbler är ett dåligt substitut även om det tagit en del på musklerna. Det blev den här Vasaloppsspinningen som räddade veckan, men nu ska jag väl snart kunna hitta tillbaks till rutinerna och köra på som vanligt igen.

Nytt pers och ett sweetspotpass

Skippade uppvärmningen igår och gick direkt på högpulszonen, redan innan träningen börjat faktiskt. Hade bokat in mig på spinningpass och tog mig iväg till IKSU i hyfsat god tid, bara för att just utanför dörrarna inse att jag glömt packa ner vattenflaska. Det går inte att köra 2 timmar spinning utan flaska, omöjligt! Så det blev till att slänga sig på cykeln igen och på 11 minuter blankt lyckades jag ta mig hem, rusa in en snabbis i lägenheten och sen trampa tillbaks upp till IKSU. Tror aldrig jag varit så snabb på den sträckan tidigare. Stapplade in i salen i samma stund instruktören slog på micken, då var jag redan svettdrypande och andfådd.

Första passet bjöd på 10x1-minutersintervaller. Gårdagens återhämtningspass var nog inte så dumt ändå, för jag hade riktigt bra tryck i benen. Annars så var planen för dagen att köra ett sweetspotpass, de där intervallerna blev ett sätt att väcka upp benen innan jag la mig på en jämn och tämligen behaglig nivå. Ingen mjölksyra, men ändå lite flås och massor av svett. Kändes kanonbra, låg där i 50 minuter och bara matade på. Känslan var att jag kunnat sitta 50 till om jag haft tid. Och för all del kunna upprepa det idag också. Riktigt skönt må jag säga, men det är väl därför det kallas sweetspot.

Två timmar i återhämtningszon

Något av ett trökpass och jag vet väl egentligen inte hur stor nytta det gör, men jag körde ändå ett återhämtningspass i spinningsalen ikväll. Två timmar lugnt trampande för att få lite blodcirkulation i kropp och ben. Det var väl ungefär lika upphetsande att köra som att titta på pulsdiagrammet. Några små pulstoppar som synes, det är svårt att hålla igen fullständigt, men snittet hamnade ändå en bit under 70 % som tänkt.

Det var dagens andra pass det, gjorde en raid i gymmet i morse och körde lite bröst, axlar och core. Flyter på bra med styrketräningen nu, ökningarna kommer titt som tätt och jag är väl inte fullt så tanig som en räka längre, bara nästan ;)

Långspinning

Det skulle väl till ett ordentligt långpass den här veckan också. Körde lördagens tre cykelpass på förmiddagen på IKSU. Känns i benen att jag inte cyklat så värst mycket senaste tiden, de var väldigt pigga och alerta i stort sett hela passet igenom, även när det klämdes in några högpulsintervaller här och där. I övrigt glassade jag mig igenom passen i ett ganska behagligt "distanstempo". Träning som kommer att vara värd varenda svettdroppe när det ska köras långpass ute till sommaren, då lär jag vara tacksam för att jag återigen uthärdat en vinter med mååånga timmar stillastående cykling inomhus. 

Inte helt kurant

Inte tränat sen i måndags, bara ägnat mig åt sånt som brukar kallas "vardagsmotion". En viss rastlöshet har infunnit sig kan man säga. Samtidigt är det något skit i kroppen som inte känns bra. Testade ändå formen idag med ett kort spinningpass. Kunde trycka på bra men flåset återhämtade sig inte som det borde och jag är mer matt än pigg efteråt. Troligen är det väl nåt förkylningsvirus som är på gång eller bekämpas, men vaffan... bryt ut eller försvinn nån gång! Att gå runt och känna sig seg och lite öm i halsen utan att vara sjuk är bara frustrerande. Jag har en massa träningspass jag vill köra ju!

2h 50min distans - tyvärr inomhus

Det kom lite mer snö och det är flera snäpp för kallt för långpass ute. Det är lite tärande det här med vintern, trots att det finns vissa ljusglimtar en del dagar. Gårdagens pass var ju en höjdare t.ex., men jag längtar ändå efter barmark, värme, långa landsvägspass. I bästa fall är det 2-2½ månad kvar innan våren kommer, jag längtar. I nuläget är det dock bara att härda ut och hålla till godo med spinningpassen på IKSU. Pass med upplägg som har väldigt lite gemensamt med hur man bedriver cykelträning egentligen, men man får väl modifiera dem en smula så de passar dagens plan lite bättre.
Ett fullt godkänt "distanspass" skrapade jag ihop ändå. Nu sitter jag och funderar på om det inte är dags att inhandla årets första semla.

Dagens utsikt under knappa 3 timmar.
Eller ja, det var ju annat folk där också största
delen av tiden, men de slapp vara med på bild.