söndag 29 juli 2018

Kaffetermoscykling på Tavelsjöleden

Fint nära staden


Mindre än 2 km från Umeå centrum drar Tavelsjöleden iväg in i skogen. Toppklass på den lättillgängligheten. Lite mindre toppklass på att ett ganska stort stycke skog totalt kalhuggits efter ett par kilometer, även om stigen lämnats i nästan orört skick vid just denna avverkning. Nåväl, skogsbruket ska väl leva det också. 
Hur som helst, det var Lena och jag som drog iväg med fikaryggorna packade och vätskeblåsorna fyllda till bredden. Det var en varmvarm dag, som så många andra dagar denna sommar. Vi var lite ringrostiga på spångcykling, men det råddes det bot på ganska snabbt. 


I värmen var det ingen direkt trängsel på leden, kan tro de flesta sökt sig ut mot havet i solgasset. Inget direkt problem med mygg heller, det är en hård sommar för insekterna i år. Jag skulle hellre ta några mygg på cykelturen än bestående klimatförändringar ändå... 



Tavelsjöleden är kul alltså, stigcykling på riktigt. Det finns ingen annan så nära led som är lika varierande och bjuder lika sammanhållna sträckor av stig. Långsamma partier med stenbråt följs av mer snabbcyklad tallhed som övergår i smal, rotig blandskogsstig med insprängda blötpartier med spång. Ingen kan hinna lessna på omgivningarna längs leden, de ändras ständigt. 



Det är flera år sen vi körde långtur längs leden senast, eller överhuvudtaget har det varit glest med långturer senaste åren. Förra sommaren inte minst, då mitt uppe i köp av radhus med tillhörande fix och försäljning av lägenhet som skulle piffas inför fotograferande och visningar. Puh, det var en svettig sommar på ett annat vis trots betydligt lägre medeltemp! Men jättekul att vi äntligen fått till flera dagsutflykter på cykel i sommar, det är ju ändå jäkligt roligt :) 


 
På bild ovan syns förresten ett nyköp inför året, Camelbak vätskeryggsäck med inbyggt ryggskydd, lär återkomma med recension av den längre fram. I övrigt är det mest beprövat materiel på bilden, inklusive cykeln som rullar sin 6:e sommar i år. Med cykelmått mätt närmast antik med andra ord ;) 
Vid Hissjö styrde vi tillbaka mot stan längs Kullastigarna, högfartsstigar genom tallskog med svag svag medluta nästan hela vägen fram till stadsgränsen. Riktigt skön runda totalt sett, med väldigt lite inblandning av bilväg. Vill köra den snart igen! 

torsdag 5 juli 2018

Holmsund - pärlan vid havet

Utan havsutsikt

Det har varit allmänt dåligt med cykelutflykter bortanför våra närmsta skogar de senaste åren, av flera olika skäl. Nu under semestern tar vi igen det lite, Holmsund t.ex. har vi inte varit till på ett tag. Nära till havet, mycket platt mark med lika platt stig, men med så inihelsikes roliga tekniska utmaningar. Trots den absoluta närheten till havet lyckades vi med "bedriften" att knappt se öppet vatten överhuvudtaget, märkligt nog. Rutten vi tog har jag beskrivit förr, den ligger med bland mina turtips för mountainbike runt Umeå. 
Ryggsäckarna var för dagen fulla med mackor, kakor, kaffetermosar och så mycket vatten som rymdes. Dagen var varm och solig, det kom bara en lätt avsvalkande bris från havet. Min favorittyp av cykelväder helt enkelt, mvh solskenscyklisten. 



Verkligen super med en cykelpartner som också gillar riktigt bökig stigcykling, då kan vi gemensamt stångas mot de hinder som ligger i vår väg. Eller gå tillbaka en bit för att köra om det som först inte gick. Ett par tips eller lite pepp från sidlinjen för att våga och lyckas (eller faila, men då har man iallafall försökt) är ovärdeligt och utvecklande. 


Skogsstigarna i Holmsund ingår i nåt slags lednätverk, det sitter skyltar här och var som pekar på olika destinationer. Till bra hjälp för orienteringen för den som inte så hemma i trakterna. 


Första biten vi körde var i typisk skogsmark, mjuk barrtäckt mark med rötter och sten. Därefter lite blandat med inslag att fuktighet och spång. Sen en blandad björk- och granskog med så grymt mycket rötter att jag smått frustrerat skrek åt skogen att det kan omöjligt finnas så här många rötter i en och samma skog. Det kan ha varit just innan det var dags att fylla på energidepåerna med en fikapaus. Dessutom lyckades jag mangla lilltån mot en osynlig stubbe i blåbärsriset i farten, det gjorde ju sitt för humöret också, liksom myggen som fått upp vittringen på oss.
Nåväl. Fikat smakade gott, blodsockret gick upp, myggen blåste bort. Vi fick fortsätta bort mot Lövölandet där det blir mer stenhällscykling som är så roligt! 


Minns inte när det regnat senast inför turen, det må ha varit ett tag sen för alla ytor var snustorra och supergreppiga. Superkul! Utmanande och lite spännande, vi har väl lyckats stå på öronen ett par gånger där i krokarna förr. Endera hade vi mer tur nu eller så har vi utvecklat lite skills från tidigare besök, men hela den tekniska biten passerade utan fadäser. 


Lite utsikt över vatten fick vi nere vid lilla Kroktjärn som rundades innan vi påbörjade transportcyklingen tillbaka till start. Mycket kul stig runt där, så kul att jag faktiskt inte tog någon bild mer, förutom när Lena tog en liten mekpaus med en trilskande sadelstolpsklämma och Enduron fick tid att posera lite snyggt mot landskapet. 


Allt som allt en mycket trevlig cykeltur, Holmsund kan leverera riktigt fin stigcykling. Vanligtvis brukar stället också kunna leverera en fin havsutsikt och ibland ett bad också, men det uteblev visst denna dag. Nytt försök på det längre fram i sommar kanske. 

onsdag 4 juli 2018

Trixig stig runt Bäcksjön

En sjö med fina minnen

Det har gått 5 år, sånär som på tre dagar, sen jag guidade Lena runt Bäcksjön första gången. Då var vi som fortfarande i cykelkompis-stadiet bara. De senaste somrarna har vi dock inte lyckats ta oss iväg till den fina sjön bortanför Ersmark nån fler gång. Dags att ändra på det!
Pga lite ont om tid inför Sveriges åttondelsfinal i VM kapade vi transportcyklingen dit bort, cyklarna fick hänga bak på bilen för att rappa på utflykten en smula. Den fina behållningen av turen är ändå själva stigen runt sjön. Som tidigare började vi i södra änden och sökte oss motsols runt. Första biten är hyfsat lättkörd med några spänger, lagom lång för att hinna bli uppvärmd innan den värsta biten tar vid. Den där biten som mest bara går i torr myrmark (åtminstone torr den här dagen) med oräkneliga rötter på längden och tvärsan och aviga stenpartier i sjökanten. Att jag dessutom inte hittade in i flowet direkt gjorde sträckan ganska frustrerande. Lena ångade dock fint på, skumpade fram över allting och bara log. Det gick några snäpp bättre för henne nu än för fem år sen :)


Efter ett tag minskade andelen myrmossa till förmån för mer skogsmark och mer hanterbara stenpartier, även om antalet fotisättningar på denna tur är otroligt många (tack och lov att vi inte kör SPD). Solen stekte obarmhärtigt på oss i skogsbrynet och vi trampade på tills vi nådde en av de små sandstränderna som kantar sjön. Det var bara att slänga av sig cykelkläderna och knata ut i vattnet för att få ner kroppstempen till hanterbar nivå, vilket gick rätt fort. Gissningsvis 18 grader i vattnet bara, burr. Men ändå skönt för överhettade cyklister. Medan vi torkade drack vi kaffe och åt våran matsäck. Underbart att kunna göra dessa fikacykelturer nu under semestern.


Vi rullade så sakteliga vidare sen. Stigen fortsätter vara knixig, det gäller att tråckla med sig cykeln runt och över alla möjliga hinder. Ibland går det bra och man blir glad, ibland kör man fast och blir sur. Tror aldrig hastigheten riktigt överstiger 10 km/h nån längre sträcka, det skulle gå snabbare till fots med andra ord. Fast det vore ju inte tillnärmelsevis lika roligt eller lika utmanande.


Superplatt är det ju hela vägen runt, stigen går verkligen kloss intill sjön hela vägen. Lite väl fett att köra Enduron kanske? Men fasiken, den är ändå kul på stig, tung att lyfta upp förstås men ibland går det att utnyttja den extra dämpningen för att liksom gunga hojen över hindren. Dessutom var min XC-cykel inte i körbart skick så jag hade inget egentligt cykelval inför turen.
Lite forcering blev det på slutet, där stigen blir som mest lättkörd dessutom, Sverige-Schweiz matchen hägrade ju med tillhörande afterbike-öl. När vi lastade cyklarna på bilen igen konstaterade vi båda att den här turen tog inte särskilt hårt på benen egentligen, vi var som mer matta i resten av kroppen, armar och axlar mest. Supernöjda var vi iallafall, vi gillar båda att köra tekniskt stökbök i skogen. Det ska banne mig inte ta fem år innan vi far och cyklar vid Bäcksjön igen!


tisdag 26 juni 2018

Besökte stigarna vid Långviksmon

Utflykt till grannlänet

Midsommarafton blev en lugn tillställning till förmån för en tripp sydväst ut till Långviksmon utanför Örnsköldsvik, samma marker som Tolvtjärnsloppet går på. Visste inte så mycket om området förutom att det är sandigt och var därmed inställd på en tung cykeltur. Vi hade guidning av Viktor från elitlaget Team Hi5-OIK Race som plockade en fin 4:e plats i årets lopp. Den här turen med oss andra i släptåg blev väl mer som en promenad i parken å hans vägnar med andra ord ;)
Det blev jobbigt ganska direkt, men också rätt så vackert över de sandiga tallhedarna. Motorcyklar av endurotyp har kört upp de sandiga stigarna, jag kämpade fram med min trampcykel av endurotyp i deras spår. Inte alls optimalt men det var det som stod till buds. I några av utförsbackarna var det iallafall rätt kul att smälla ner sadeln i bott och skutta nerför motorcykelguppen.


Tappade räkningen på antalet backar upp och ner rätt fort, vi som kommer från plattlandet är verkligen inte vana att möta backe efter backe efter backe. Mjölksyran kom och gick hela tiden. Inte konstigt alls att vi faktiskt behövde få stanna till och snacka en stund emellanåt.

"Men lugna er, vi har inte pratat färdigt ännu"

Vädermässigt var dagen si sådär, ganska jämntjockt molntäcke hela tiden, men åtminstone inget regn. Självklart hade vi kaffetermosar och mackor med oss i ryggsäcken som brukligt är, däremot blev fikastoppet betydligt kortare än annars. Myggen var hemskt aggressiva mot oss och sommarkylan kröp på rätt fort när vi stannade upp. Hann inte ens med att hala upp kameran när vi snabbhällde i oss kaffet vid en av de många tjärnarna i området. Direkt efter fikat blev det förstås sandig uppförsbacke igen så värmen fick vi snabbt upp efter pausen.


Efter många långa sandstigar kom ett parti med skogsvägar, då rullade kilometrarna undan lite fortare igen. En stund i början var det lite kämpigt när det redan vid skyltarna för 5 och 10 km kändes som att benen skulle krokna. På grusvägarna höll vi snacktempo så när de avslutande böljande stigpartierna tog vid var benen någorlunda återhämtade igen.
För att vara årets första längre pass tyckte jag ändå vi höll ihop rätt bra under dagen, ingen väggade och ingen vurpade bort sig. Vi tjejer körde ju tunga cyklar allihopa, så för oss blev det ju ett desto bättre träningspass än för karlarna på lättviktshojar ;)

Vill tacka mina medcyklister för fint och glatt sällskap och excellent guidning! Det här tycker jag att vi gör om fler gånger i sommar.





torsdag 21 juni 2018

Tips om stigar i Umeå

Västerbottens-Kuriren gav ut en sommarbilaga här i veckan och vad är väl en sommar utan cykling? Nä, precis! Flera sidor handlade om mountainbike och jag fick tillfälle att tipsa om några av alla de stigar och skogsområden som bjuder på stigcykling här i närheten. Hela listan av tips och några kartor för vägledning finns under rubriken Mountainbike runt Umeå.


Totalt Umeå hakar också på cykeltrenden i veckan och gör fin reklam för Obbolas leder och träningarna för barngrupper. Obbola är ett av de ställen jag tipsar om här ovan, där är lätt att hitta runt tack vare de massiva insatserna de lägger ner på att skylta upp alla leder.
Sen hamnade Lena och jag på framsidan av tidningen, men det är egentligen orelaterat till innehållet ;) Skribenten fann det väl lämpligt att återanvända gamla bilder från VK-arkivet kan jag tro.


söndag 17 juni 2018

Oemotståndlig sommarstig

Skogspromenad på cykel


Alla cykelpass är inte direkta träningspass, ibland vill jag bara såsa omkring på två hjul längs en stig. Lite jobbigare än en promenad till fots blir det ju förstås ändå bitvis, det går inte att bromsa sig uppför en backe liksom, men mellan sektionerna av lite motvillig attackcykling rullade jag i sakta mak. Det var en fin kväll att uppleva naturen, en upplevelse jag delade med ett antal orienterare som lufsade omkring i skogen.




Får se om jag hinner njuta mer av de torra sommarstigarna innan det utlovade regnet till veckan drar in. Skogen längtar nog efter en rejäl rotblöta, likaså böndernas vårsådd, men cykelstigarna blir så otäckt halkiga av vatten. Fast å andra sidan kanske det blir en bra motivation att dra på löpardojorna istället, lite mer allsidig rörelse skulle i vanlig ordning inte skada.




I övrigt så närmar sig semestern med stormsteg, härligt och efterlängtat förstås. Hoppas på många fina utflykter på cykel, både såsiga och snabba och långa med kaffetermos i ryggsäcken!

söndag 10 juni 2018

Fredagspump endurostyle

Vuxna barn leka bäst

Drog till östra änden av stan, det var länge sen minsann. En gång i tiden min egen bakgård, på bara ett par år har dock mycket nytt hunnit hända. Mest anmärkningsvärt är att jag faktiskt inte ens besökt den pumptrack vid Nydalasjön som invigdes i fjol. Värmde upp vid KFUMs lilla pump först, den låg som ändå på vägen. Självförtroendehöjande liten slinga det, det gick ju bara fint att ta sig runt där. Martin visade först.


Den större pumpen vid Nydalabadet var mer utmanande, det gick inte riktigt att ta sig runt utan några tramptag vid varvningen. Kanske det hade gått om underlaget varit hårdare, vårens och försommarens torka har smulat sönder ytan. För att vara en första gång så tycker jag vi fick godkänt. Med tanke på att vi körde gungiga endurohojar med greppiga AM-däck kanske rent av väl godkänt ;)  Det var väldigt flåsframkallande att pumpa runt bland guppen, hade varit prima intervallträning om jag haft kvar min bakgård i andra änden av Umeå.

Jag försöker pumpa fart med 160 mm slaglängd,
visserligen i låstast möjliga läge. 

Halva delen av långa pumptracken, hela ryms typ inte i en bild.

Vi skäms bort gång på gång med vackra kvällar här i norr. Det går som inte ta vara på varenda en längre, då blir inget annat gjort på hemmafronten. Väl värt ändå att ta den här fredagkvällen till enbart trevligt umgänge och svettmysig cykling.

Martin och Lena i samspråk på fin transportsträcka.

Efter Nydalasjön drog vi några varv i Bräntis, på "endurostigarna" vid sidan om huvudbacken. Mina ben var rätt rökta efter det, tur vi hade biltransport tillbaka hem västerut efteråt.


torsdag 7 juni 2018

Myggornas tid är nu

Håller farten upp

Det har knappt kommit en droppe regn på över en månad, jag kan tycka att mygglarverna borde torkat ut vid det här laget. Önsketänkande förstås! Det finns ändå kvar små pölar till myggodlingar i skogarna efter den snörika vintern. Och vilket ställe kryllar som mest av mygg i juni? Hässningberget med sin djupa bäckravin och täta, fuktiga, mossiga granskog förstås. Skyddad av MyggA och med målet att nå den blåsiga toppen drog vi ändå dit cyklandes via travskogen och Vedkastbacken.


Myggen fick naturligtvis vittring på oss rätt fort, ingen paus för andhämtning då inte. Inget utrymme för att i sakta mak trixa sig uppför spängerna heller. Hälften av berget bestegs till fots den här gången. Varje år undrar jag i mitt stilla sinne om det här ska bli året jag fixar uppfarten utan fotisättningar...
Nåväl, på toppen blåste det friskt, vi hann dricka vatten, äta lite socker och snicksnacka en stund. Sen kom den ack så roliga nedfärden. Alla passager satt ju inte direkt som en smäck, men vad är att förvänta när vi mest hojat plattstig hittills i år. Kluriga brantkurvan gick då vägen för alla ändå, bra så!


Ingen aning om vad aktiv cykeltid blev under kvällen, men det är underordnat. Det var roligt att besöka skogen för cykelhäng i litet gäng, det var skönt att känna att vissa teknikmoment ändå sitter, Enduron verkar kunna hänga med i år också och förutsättningarna för fortsatt fin sommarcykling ser mer än lovande ut, bara nu myggstammen tar och decimeras några snäpp, tack!






söndag 20 maj 2018

Min första vinter med en fatbike

Det var väl på tiden

Efter några års sugande på karamellen, mycket velande fram och tillbaka, skulle jag verkligen satsa på n+1 för en fatbike, vilken skulle jag isåfall välja osv osv. Till slut körde XXL en bra kampanj och det blev en White 5Fat Pro. Jag som inte gillar snö och vintersport slog till, det måste ju ändå vara ett bättre alternativ än längdskidåkning vintertid?
Helt novis på fethjulingar har jag inget att jämföra med, kan egentligen bara säga att cykelglädjen infann sig även om underlaget bestod av snö. Ju längre vintern gick desto bättre underlag blev det dessutom att cykla. Som en ovanligt snörik och ihållande kall vinter gick det ju lite si sådär att cykla till en början, kallt och djupt puder har dålig bärighet även för 5" däck. Men sen när solen började värma och det blev skare under de kalla nätterna var det kanonföre på skoterspåren. Det blev några längre pass, vissa i sällskap av min kära längdskidåkerska som glatt skejtade fram i spåren (oftast) före mig. Glidet under skidorna verkar som regel vara bättre än rullet på fetingdäck.
Fettot blir ett bra komplement för att traggla sig igenom vintrarna framöver, som värdigt alternativ till längdskidor eller trainernötande när väder och underlag så inbjuder. Dessutom skulle jag tro den passar rätt bra till myspass på de sandiga skogsvägarna som finns här i krokarna under barmarksperioden, men det är ännu osett.
Kör en bildkavalkad som följer någon slags tidslinje. En sammanfattning från februari till början av april.