måndag 30 mars 2015

Skaderapport och öppen idioti

Tröglärd som få

Lyfte sent omsider upp Canyon i mekstället hemma i köket. Växeln som blev satt ur funktion vid senaste rundan behövde inspekteras, hade en misstanke om att både växelöra och själva växeln skevat till sig. Plockade bort örat först och visst var det böjt.


Inte så farligt ändå, skulle kunna gå att räta upp hyfsat och använda, men det får bli liggande i bra-att-ha-lådan tills vidare. Skruvade dit ett nytt och spikrakt istället när jag liks hade ett hemma till hands. Testade sätta växeln på det nya örat, men det syntes med blotta ögat att kedjelinjen var allt annat än rak. Gjorde ett funktionellt test och försökte justera in den ändå, men det var som förgjort. Skräp.

Ögat är bättre än kameran på att se skevheter. Här syns mest bara hur smutsig Canyon blivit.
Fjärde växelörat och andra bakväxeln som jag lyckats skrota, trots min ypperligt försiktiga körstil. Vore bra att lära sig bli ännu smuttare till skogs!
En annan lärdom jag borde ha dragit nu i vinter är jag inte är någon skidåkare, efter den långa säsongen som slutade med ett antiklimax i Evertsberg borde jag verkligen ha kunnat ta steget att lägga skidorna på hyllan. Det gjorde jag inte... Ses vi i Evertsberg nästa år?






söndag 29 mars 2015

Grymt kul dag på By Bike

Hej till er jag träffade :)

När vårens uteblivna ankomst håller mig från att cykla utomhus så är väl det nästbästa som står till buds att åtminstone få prata om cykling. Och det fick jag minsann göra när vi blivit inbjudna till invigningshelgen på By Bike. Hoppas vi fått några fler att snappa upp nätverket She Rides och att vi kan locka in fler i cyklingens gemenskap.
Måste förstås säga några ord om själva butiken också, första tanken som slog mig (och vissa andra) var känslan av en leksaksbutik: fick ett omedelbart il att vilja klämma, känna, titta på och köpa allt på en gång :) Det här är något Specialized jobbat fram riktigt bra, ty jag fick precis samma känsla när jag besökte Concept Store i Åre förra sommaren!


Fast denna dag fick jag lägga tyglar på köplusten ty jag skulle ju primärt prata om She Rides och även, visade det sig, få prata väldigt mycket om mountainbike i största allmänhet. Sjukt kul! Himla kul att få se en del av er som läst min blogg också :) Några nya ansikten som annars bara är en pinne i besöksstatistiken kom förbi och sa hej, verkligen jätteskoj.
Även om jag inte riktigt hann inspektera hela butiken så noga som jag önskat hann jag iaf lokalisera den för tillfället coolaste cykeln som finns att klämma på just nu: Spesh Camber. Det skulle kunna bli en mycket kompetent efterföljare som stigcykel när min Canyon kastar in handduken.


Vill verkligen inte få det här att låta som ett reklaminlägg, för det är det ju inte, men det här är något unikt i butiksutbudet i Umeå och inom en väldigt stor radie. Specialized snyter inte ur sig butiker i tid och otid direkt, det görs genomtänkt och noggrannt och inget verkar vara lämnat åt slumpen. Butiken slår an en ton hos mig som cyklist (och konsument inte minst) via signaler jag själv inte är medveten om och inte kan värja mig emot. Men å andra sidan, varför skulle jag ens försöka? ;) Om det är något som är kul att shoppa är det ju cykelprylar! Dessutom känner jag en viss dragning till bikefit-rummet, som sagt, Spesh vet vilka strängar de ska spela på.


Både Jessica och jag hoppas på ett snarast möjligt återseende av alla vi pratat med, det börjar dra ihop sig mot cykelsäsong och ingen är nog ivrigare än oss på att få komma ut och njuta av cykling i sällskap med andra!


fredag 27 mars 2015

Kom och snacka cykel på By Bike imorgon!

Om She Rides träningsgrupper i Umeå

Imorgon lördag, typ kl 11-13 ska jag få snacka cykel i stans nyaste cykelbutik. By Bike har äntligen slagit upp dörrarna och jag knappt ge mig till tåls innan jag får se vad de kokat ihop tillsammans med Specialized. Kom jättegärna förbi och säg hej! För vår del vill vi visa att vi finns och sprida ordet om att vi drar igång träningsgrupper i maj månad. Mountainbike och landsväg till att börja med, alla får vara med och passen anpassas efter deltagarna. Kommer bli grymt! 12/4 kommer det dessutom köras en inspirationsdag på USM, läs mer om det här: Facebook event.



måndag 23 mars 2015

Stiglöst utforskande av skogen bakom knuten

Som nykomling i välbekant skog

Skaren fortsätter ge oanade möjligheter till utforskande av annars omöjliga rutter att cykla. Upp och nerför små kullar av annars sönderbrutna stenhällar, över blöta myrhål och över otrampat blåbärsris. Snön bar mig (nästan) överallt. Vägvalen blev impulsiva och på nya marker, så till den milda grad att jag höll på att tappa bort mig i en skog annars lika välbekant som min bakficka. Ett litet äventyr några få stenkast hemifrån. Det är frihet alltså, rörelseglädje, cykeleufori. Dvs tills jag passerade ett stycke med uppstickande sly och pinnar, krak sa det och så satt bakväxeln fast i en eker helt plötsligt. Lyckosamt nog i väldigt låg fart! Fick växla upp några snäpp och bryta till växeln med handraft för att få den att löpa fritt från hjulet, blev lite mer tungcyklat därefter. Hrm. Får se om det går att rädda upp eller om jag äntligen ska få uppdatera mig till en Shadow-växel ;)

Kanske något som skulle gå att rusta upp till att bli en cykelkärra?

Cykel mot gammal lada.

Här går väl ingen stig va?! Eller jo, nu gör det :)

Söta små videkissar.

söndag 22 mars 2015

Magisk skare i vårvintertiden

Nya linjer genom skogen

Det är en alltför kort tid på året skaren ligger så hård och stabil att den bär för cyklister, kanske är det delvis därför det känns så magiskt. Utan att vara bunden till stigarna genom skogen ligger alla alternativ plötsligt öppna, ocyklingsbara hällar ligger dolda under snöns mjuka former och möjligheterna känns oändliga. Som gjort för att bara leka runt och testa nya vägar! Att döma av fnittret jag hörde från hon som följde bakom i mina spår var det ett riktigt höjdarpass, det var inte bara jag som njöt av det Röbäcks-skogen hade att bjuda på i solnedgången :) 




tisdag 17 mars 2015

Mer hopp & lek på torra stigsnuttar

Heja våren!! 

Känner ju hur jag är näst intill desperat efter att få cykla stig på riktigt, det känns inte riktigt vettigt att bli alldeles eld och lågor över de cirka 100 meterna uppstyckad, torr skogsstig vi har att rulla på. Några små passager där, en liten backe här, ett litet krux ännu längre bort på andra sidan isfälten... Likväl så hängde vi nästan 1½ timme i den lilla skogsdungen, rullandes fram och tillbaks och hade oförskämt kul till på köpet. Även om vindarna ännu är isande kalla och frosten ligger tjock varje morgon, värmer ändå solen vid mitt på dagen. Lunchcykling är ofta ett vinnande koncept, det gäller i synnerhet den här tiden på året!
Tack för sällskap o ni grymma brudar!

Båda hjulen i luften, bra timing av fotograf Andrea! 
Vad tycks om min nya tröja förresten? Minst sagt färgglad :)

Fotografen Andrea kunde hoppa själv också :)

Första cykelpasset i år för Lena, jag tror hon (äntligen) lagt 
skidorna på hyllan för den här säsongen ;)

Annika körde stabilt! 

Vi hittade en trappa av stenar och barr, den cyklade vi såklart. 

söndag 15 mars 2015

Våryra på de första torra stigarna

Typ fler bilder än antal meter stig

Likt förra vintern så gör vi barmarkspremiär i mitten av mars, fast det var mer barmark att åka på för ett år sen än det var igår. Vi hittade ändå några få meter av isfria stigsnuttar vid Sofiehem och vilka meter det var alltså!! Tror jag hade ett leende från öra till öra mest hela tiden, vilken grej det här med cykling är alltså :D
Lika yster över den tidiga våren var Annika, vi peppade varann till att redan så här på årets första cykeltur utmana de läskiga dropens demoner och ta oss utanför komfortzonen. Avslutade passet alldeles rusiga av vårsol, cykeleufori och med mjölksyraladdade ben. Det här, mina vänner, var startskottet på ännu en cykelspäckad säsong!

Annika på bilden ovan, jag själv här nedanför, på samma stycke stig i olika vinklar. 
Notera gärna de bland löven insprängda isfläckarna :O 




Canyon kan fortfarande rulla stendroppet, bra där Canyon! 
Sadeln i bott á la ploj- och skojcykling! 

tisdag 10 mars 2015

[RR] Vasaloppet - DNF "Aldrig mer"

Som en parodi på skidåkning

Mjaha, he va he som en säg'. Vasaloppet 2015 var roligt i ungefär... eh, inte alls? Från startgärdet där konstsnön bitvis stod under flera decimeter djupt vatten omgiven av illaluktande leråker slingrade sig en blötmoddig snösträng åtminstone fram till Evertsberg. Bitvis fanns några sladdriga fåror i modden, men det var inte många meter åt gången de höll ihop två och två. Fast för att ta det från början:

En halvtimme innan start.
Startpositionen var ändå rätt okej, ganska långt fram och till vänster i led 9. Till vänster eftersom hela den högra delen av startfållan i 9:an stod under vatten och för att ha bättre chans att undvika tjärnen som dränkt halva bredden av startgärdet just innan första backens början. Hörde inte när starten gick utan följde bara med när folkmassan började röra sig framåt. Sick-sackade framåt mellan vattenhålen och över vägpassagen och fastnade förstås och som förväntat i den mänskliga proppen i startbacken. Mitt i gröten, mitt i spåret, förmodligen den strategiskt sämsta platsen att vara på. Gjorde en bedrövligt dålig insats i backen och fick ideligen stavar och skidor fasttrampade. När jag kom upp mot plattare mark befann jag mig omgiven av i princip bara led 10-åkare. Såna som helt utan förvarning kan vingla omkull på släta backen och åker utför med stavarna spretandes rakt utåt sidorna.
Tog mig till Smågan på ungefär 1:50 och strax efter 11 var jag i Mångsbodarna efter många blåsiga passager i öppna marker. Det hade förvarnats om vindbyar på 12-13 m/s, försökte gömma mig bakom andra bäst jag kunde när det friskade i fram- eller sidledes ifrån. Efter andra kontrollen gick det lättare ett tag, jag hade rätt bra glid och fäste där det fanns lite spår. Det gick en del utför innan Tennäng som markerar början på stigningen upp mot Risberg. Det var kämpigt, saxade uppför backarna, det fanns inte en tillstymmelse till rester av spår, att försöka diagonala var lönlöst, skidorna hittade inget fäste varken i längsled eller sidled. Det var jobbigt, såg många som panikvallade skidor mitt i backarna.
Har ju hört om vilken folkfest Vasaloppet ska vara, god och trevlig stämning i spåret, mycket småsnack åkare emellan. Ha! Vilken bullshit, hörde knappt ett ord yttras, ingen tittade åt någon annans håll, det var bara hängande huvuden och fokusering i var och ens lilla bubbla av misär.
I en brantare utförsbacke efter Risberg fick jag slänga mig i snön för första gången. En kille i botten av backen drog ikull och fick med sig en kille från spåret bredvid. Det fanns en liten lucka både till höger och vänster om dem, tog beslutet att följa mannen framför mig som bestämt såg ut att sikta in sig på att glida om till höger men när han också gick ikull stängdes även den luckan och jag fick kasta mig ut i skogen vid sidan om spåret för att undvika kollision. Blev mest sur för att jag blev av med farten och fick starta om från stillastående.
Stakade vidare i snömodden som bara blev mer och mer sugande, det dök upp fler och fler sjöar i spåret, åkarna packades ihop på led i de små snösträngarna som gick alldeles i kanten runt sjöarna. På några ställen fanns fanns varken snö, is eller vatten utan marken kikade fram fläckvis. Smått makabert att låta Vasaloppet gå av stapeln i såna förhållanden!
Fram mot Evertsberg hade sträckningen modifierats, det var för mycket stöp på isarna på sjöarna. kanske för klena isar också, så spåret drogs i skogen och i plogvallarna längs med landsvägen. Spåret var mer grått, brunt och gult (hoppas det inte var kiss) än vitt. Efter passagerna intill vägen kände jag hur mitt glid försämrades markant, jag tvingades börja staka även när det gick lite nerför, min misstanke är att det var för mycket plogavskrap från vägen som låg i spåren och det sögs fast under mina skidor - tillsammans med alla klisterrester de samlade på sig från de 10,000 åkarna innan mig.
När kilometerskyltarna räknade ner mot Evertsberg gick jag noggrannt igenom mina alternativ i huvudet. Kunde jag hitta ett uns motivation att fortsätta i något skrymsle? Kunde pengar, tid, egna och andras förväntningar få  mig att fortsätta? Nä. Ville jag spöa nån av de andra stackarna som omringade mig spåret? Nä. Ville jag prompt ha fjädern i hatten det ger att ha en tid och placering från ett Vasalopp? Verkligen inte. Var det något överhuvudtaget som kändes det minsta roligt i den här situationen? Ett bestämt nej. Och det fällde avgörandet, ett par kilometer innan Evertsberg hade jag bestämt mig för att ta bussen därifrån, även om jag anlände dit mer än en timme innan repet skulle dras och även om jag egentligen inte var särskilt trött. Jag vill göra saker i mitt liv som är roliga, när det inte finns där så skiter jag hellre i det. Skidåkning står fortfarande inte särskilt högt på min lista över roliga aktiviteter överlag, hade jag varit mer frälst hade jag kanske hittat motivation i det om inte annat.
Lämnade in tidtagningschipet i sjukvårdskällaren och klev ombord på bussen utan att titta tillbaks. Längs vägen mot Mora skymtade spåret emellanåt och jag kunde inte känna den minsta ånger att jag valde bort att fortsätta hasa i snömodden i 5 timmar till. Det kan jag fortfarande inte, sähär två dagar efteråt. Det jag kan känna är lite uppgivenhet över att de låter loppet gå av stapeln under så usla förhållanden, jag tycker inte det anstår ett lopp med den traditionen och digniteten att låta denna dåliga parodi på skidåkning utspela sig i fäders spår.

Och apropå det där "aldrig mer" i rubriken så kommer jag inte stå på startgärdet när Vasaloppsstarten går nån mer gång, vilket jäkla bröt och stök alltså. Däremot avvisar jag inte tanken på ett Öppet spår vid något tillfälle, det vore ju ändå lite fint att få se hela sträckan till Mora, förhoppninsvis ett annat år då - när det går att åka skidor hela vägen!

Målgång från sidan om, min Lena kämpade sig i mål just när mörkret föll.

söndag 1 mars 2015

Tre år av kärlek & glädje

Grattis på 3-årsdagen Canyon! 

På dagen tre år sedan UPS levererade en stor, svart kartong till min boning. Min Canyon Nerve XC 7.0W. Den var bland det vackraste jag någonsin sett, raw aluminium med lila detaljer. Cykeln var lätt, glänsande och jag föll pladask från den dagen.

Det var (är) min första heldämpade cykel, vilket lyft det blev för stigcyklandet alltså. Den gamla HT:n såldes inte helt utan separationsångest men ändå tämligen omgående. Canyon blev min nya parhäst till skogs och efter att ha lärt känna varandra på hemmastigarna drog vi iväg på allt längre och tuffare turer. Redan samma sommar for vi till fjälls tillsammans, Helags och Särvfjället upplevdes från cykelsadeln, det var alldeles magiskt.


Jag hamnade i sällskap av topptursjunkies och befann mig snart på väg nerför mer riktiga och branta fjäll med fullfacekruka på min XC-hoj. Det skulle kunna gå in i någon sorts definition av idioti. Men Canyon höll upp (i stort sett iaf) även då den utsattes för mer utförsåka när jag väl fått smak på adrenalin.



Den stora merparten av cykeltimmar har dock lagts på stigarna hemikring, de rotiga, steniga, spångade, krokiga och flowiga stigarna alldeles intill Umeå. Även om cykeln haft en oförmåga att slänga av mig emellanåt...


...så har vi ändå på ett sätt växt samman, det känns som att komma hem varje gång jag slänger benet över sadeln och greppar styret. Tre år har vi haft tillsammans, tre glädjefyllda år, sommar som vinter har vi rullat längs stigarna.





Fler år lär det bli ty beg-marknaden för en 26" MTB lär vara tämligen stendöd, även om den är "tjejkörd" och i skick därefter ;-) Vi kommer nog hänga ihop tills någon av oss går hädan! Och jäkligt kul kommer vi fortsätta ha fram till den dagen :)