tisdag 31 december 2013

Avslutar året som det inleddes - på gymmet

Dags att sluta cirkeln, knyta ihop säcken, se tillbaks på ännu ett år som gått, se med tillförsikt på det nya, fira ut det gamla, ring in det nya. Träningsåret inleddes på gymmet, träningsåret avslutades på gymmet. Däremellan hände allsköns saker som jag får ta i ett annat inlägg, jag ska hålla mig till nu:et idag. 
I gymmet fortsatte jag bekanta mig med den märkliga tingest som kallas löpband. En hemsk sak, verkligen. Ofantligt trist och lite läskig. Men jag försöker mig på att springa lite "barfota" (med strumpor) vilket inte lämpar sig så väl som utomhusaktivitet för tillfället. Trappar upp detta väldigt långsamt, 10 min/1.5 km idag, och det passar väl som uppvärmning för styrketräning. 
Därefter körde jag ett antal utfallsvarianter innan jag gav mig på det riktigt utmanande: kettlebells. Har inte tafsat så mycket på dem tidigare och aldrig fått någon form av instruktion, men jag har läst och tittat på videos om dem, bl.a. den här utmärkta artikeln på Styrkelabbet. Jag gav mig på att köra swing, clean och press till att börja med. Svetten sipprade snart fram, det här var jobbigt alltså! Och riktigt, riktigt skönt. Tror det kommer kännas i kroppen imorgon. Kanske kommer jag också få fina blåmärken av alla misslyckade cleans :) 

Och inte kan man skriva ett inlägg den 31:a december utan att önska alla ett riktigt Gott Nytt År! Nu ska här snart korkas upp en flaska vin och mumsas godsaker i gott sällskap, bättre kan inte ett år avslutas! 


måndag 30 december 2013

8 timmar, 33 km löpning, 3 styrkepass + lite cykling

Den nästan lediga julveckan blev riktigt lyckad på alla sätt, inte minst sett till träningen! På en vecka löpte jag 33 km, plågade mig i gymmet knappt tre timmar, fick cykla en sväng på frostiga landsvägar och summerar ihop hela kalaset till 8 timmar. Man bara måste ju älska långhelger!! Det räddade också upp ett december som inte direkt kryllat av träningspass.
Imorgon är det dags att summera ihop det gångna året, tanken är att hinna köra ett pass till innan dess!

tisdag 24 december 2013

GOD JUL - i misärträningens tecken

Jag upprätthåller min tämligen färska tradition av julaftonsträning. Nog hade jag hoppats kunna cykla, för att kunna fortsätta kalla det en julaftonscyklingstradition, vädrets makter ville dock annat. Vi har fått en till liten omgång av slasksnö som frös inatt och nu under dagen blivit till kärnis av regnet från ovan. Jag såg ganska exakt noll gruskorn längs cykelvägarna, det vore vansinne att försöka träna cykel nu! Tog en joggingrunda istället, där jag önskade mig en expressklapp från tomten i form av ett par IceBugs - det hände förstås inte.
Halkade mig fram i 9 km längs stadens gator och genom Gammlia-skogen. Fort gick det inte, inför varje riktningsändring fick jag stanna till och vrida kroppen i den nya färdriktningen för att sen kunna fortsätta jogga, allt för att undvika en fatal sladd i de skarpa kurvorna. Tack vare det ytterst modesta tempot slapp jag dock bli särskilt trött, alltid något :)
En annan jultradition som hängt med ett tag är att jag just inte firar jul, eller att jag åtminstone på sin höjd gör det väldigt småskaligt. Inför i år har jag iaf skaffat mig en hustomte för stämningens skull.

Med det sagt så önskar jag alla en God Jul - och må ni alla få i julklapp att 
kunna träna och leva i bästa välmåga under kommande år! 


söndag 22 december 2013

Underbart träningsväder

Dan före dan före dopparedan. Gårdagens frostgrader efterlämnade ett fint istäcke överallt, idag har vi regn. Fantastisk kombination! En ynka plusgrad, ösregn och isgata. Jag sätter mig inte på en cykel i det här vädret alltså, inte en chans. Löparskorna fick dock komma ut en sväng, sladdade mig fram i halvannan mil innan jag sökte skydd inne under tak igen. Nu drar jag vidare till gymmet istället, där är varmt, torrt och isfritt!


lördag 21 december 2013

Glad Karin har äntligen cyklat igen!

Nog med vintermisär, idag fångade jag istället dagen på bästa sätt. Dubbdäcken monterades på racerhybriden, skoöverdragen och buffen monterades på mig, därefter styrde jag iväg mot Röbäck för att äta frukost i finast tänkbara sällskap. Jag fick t.o.m. nästan en liten glimt av solen mellan några trädtoppar på vägen dit, annars var det snålt med just sol idag: soluppgång: 09:28 solnedgång: 13:46. Årets kortaste dag bjöd på ganska klart och frostigt väder. En inte helt tokig cykeldag faktiskt.
Efter Röbäck fortsatte jag ytterligare en bit västerut, halkade mig över Notvarpsbron och styrde sen hemåt. Ingen jätterunda, 35 km bara, men jag fick cykla!!! Å herrejösses vad det var skönt. Väglaget var ju sådant att det inte riktigt gick att sträcka ut ordentligt, det var så extremt isigt, utan dubbdäcken hade jag varit f-u-c-k-e-d, ändå är det något magiskt tillfredsställande med att trampa tvåhjuling. Nu känner jag en sinnesro och en nöjdhet som jag länge saknat.

Och för den som undrar så ser snöläget ut såhär i Västerbottens kustland idag:



fredag 20 december 2013

Ska man ha en heldämpad XC-29a?

På Gran Canaria tog jag chansen att testcykla en 29-tummare för första gången på riktigt, en heldämpad Cannondale Rush. Var ju ett bra läge att prova om de lever upp till allt som sägs om dem. Och ja.. det tog väl inte lång stund innan det kändes hur lättrullade de var, nästan som att man med mindre kraft kunde nå högre fart. För mig som är lång var de större hjulen och den geometri de medförde inget som helst problem heller, de kändes som hemma direkt.

Cannondale Rush
Jag har klurat ett tag på att ta steget mot större hjul, när jag skulle köpa Enduron t.ex. funderade jag över 29"-varianten en stund också. Men jag är inte lika övertygad om de större hjulens förträfflighet på den typen av hoj. Och jag oroade mig också lite för det här med vikten och manövrerbarheten. På en XC-cykel tror jag däremot att de kommer mer till sin rätt.

Kanske lite skeptisk i förväg...
Cannondale kändes lättrullad på slät väg och fortsatte så när vägarna blev sämre, gropigare och stötigare. Storhjulen rullade över det mesta med bibehållen fart, där små hjul skulle ha fastnat i lite mer. Samtidigt kände jag tydligt det som jag befarat med de större hjulen: det blir mycket svårare att få till de här små hjullyften över kanter och gupp, som jag gärna brukar vilja göra. Hur mycket det beror på storhjulen relativt just den här cykelns geometri låter jag väl vara osagt. Det gjorde det iaf mindre roligt att köra över småstöket, jag föredrar att jobba mer aktivt på cykeln. Fast då man ska cykla med mer fart är det troligen mer energieffektivt att ha det bättre rullet på sin sida och inte ödsla kraft i onödan.
Nöjd efter första klättringen.
Om min kära Canyon Nerve XC ska behöva pensioneras någon gång ligger det väldigt, väldigt nära till hands att ersätta den med en 29er. Det kanske rentav inte finns annat att välja på i XC-segmentet vid den tiden? Väldigt många tillverkare som helt slopat kortslagiga 26-tummare ju!
Fast ett som är säkert är att det INTE blir en Cannondale Rush då, maken till ful cykel alltså... Behöver inte lägga ner många minuters surfande för att skaka fram en hel hög betydligt mycket snyggare kortslagiga 29 tummare.

Ersätta en Canyon med en annan Canyon kanske? 



En till Specialized som kan pola med den jag redan har?
Den snyggaste hittills lär dock vara Rose Root Miller, riktigt cool cykel! Brukar inte riktigt gilla designen på Rose men den här är läcker:

Jag är inte riktigt i startgroparna för att köpa en ny cykel för tillfället, men man måste ju börja planera för ev. nytillskott i tid :-)

tisdag 17 december 2013

Första vinterslaskcykelvurpan och allmänt gnäll

Många får något drömskt i blicken när vintern kommer på tal. Jag gissar att de för sitt inre öga ser fluffiga snödrivor, vackert snötyngda granar, gnistrande snökristaller överallt och med tanke på mitt umgänge så ser väl de flesta också nypreppade skidspår som slingrar sig genom ett vintervitt skogslandskap.
Tyvärr är det ju bara en bråkdel av vinterhalvåret som ser ut så, det är därför jag envist hävdar att vintern är sk*t. Minns inte nu när den meteorologiska vintern anlände i år, var det en månad sen..? Sen dess har vi haft ett fåtal timmar av det där vackra snöfluffiga och massamånga veckor av slask. Det är just det här slasket, i både blött och fruset tillstånd, jag starkast förknippar med vinter och jag hatar't.
Extra bitter är jag just nu eftersom jag för inte alltför länge sen dök ner i en av dessa slaskpölar som dolde en lömsk iskant som inte ens dubben bet på, pendelcykel och jag for i backen. Jeansen blöta från höft ner till fot, skorna fyllda med isvatten, handsken fylld med isvatten, svordomar i massor och fort som f*n upp på fötter och det fåfänga hoppet att ingen såg kom förstås omedelbart. Gjorde det ont? Jag vet inte, tog mig inte tid att känna efter. Ville bara upp, bort och in. Nu vill jag gå i ide och vakna upp i maj till spirande grönska och värmande sol. Jag börjar tappa räkningen nu på hur många dagar som gått sen jag såg solen ordentligt senast, naturlig dygnsrytm är ett minne blott. D-vitamintillskott i all ära men de hjälper inte ett smack när man ligger och sprattlar bland isbitarna i en vattenpöl, fastklämd under sin egen cykel, i ösregn, en mörk decembereftermiddag. Vintern ÄR sk*t.


(Det ska komma gladare inlägg någon dag också, allt är inte så deppigt här i vardagen, tvärtom faktiskt, men ibland måste missnöjet få pysa ut.)

måndag 16 december 2013

Jag vill hoppa!

Jag vill hoppa, i tid och rum. Från decemberslask i Umeträsk till en bikepark i sommarsol. Till Järvsö bergscykelpark, nån gång i mitten/början av juni kanske? Och där vill jag hoppa med en cykel, med luft under hjulen och kittlande mage. #längtan #sommar #downhill


Hoppglädje i Bygdsiljum bikepark i somras :-)

lördag 14 december 2013

Ligga i spåret...

...kan man ju göra en lördagkväll. De flesta som ligger en lördagkväll gör det förmodligen någon annanstans, fullt förståeligt förstås, för ett isigt skidspår är då rakt inte mitt förstahandsval heller. Men nu blev det så iaf. Inga större framsteg med skidåkningen med andra ord, förutom att jag nu synat snön och mörbultat höften/skinkan. Görs det inga skidspår utan typ kurvor och backar? Kanske med lite mjuk stoppning runtom själva spåret...?

Vissa kan åka, andra inte. 

måndag 9 december 2013

Staka med Karin?

Det får tillfälligtvis ske en liten omsvängning i temat i mina inlägg, för det blev skidåkning idag igen - inte cykling. Harvade mig fram drygt en mil i konstsnön på Nydala på eget bevåg. Många andra var förstås också ute och skidade, men jag kände mig alldeles ensammen ändå. Ensam och ostadig, det är förbaskat svårt att hålla styr på de där långa åbäkena till skidor när det ska svängas och spåret upplöses i tomma intet. Har klarat mig undan att stå på näsan än så länge iaf, har dock inga förhoppningar om att den turen kommer bestå så värst mycket längre - ju längre spår de preppar desto fler och brantare backar kommer slingan bestå av.
Snittade 90% av maxpuls under den timme jag körde, det är verkligen tokigt jobbigt att staka, lilla mushjärtat brukar aldrig behöva jobba så hårt, så länge. Hoppas jag inte kommer spränga det helt nån dag i spåret, det vore för trist att inte få uppleva (minst) en till cykelsäsong.

Atomic, en pistmaskin, en snökanon och ett vattentorn,
samt liiiite lite dagsljus på himlen. 

söndag 8 december 2013

Ski[d/t]pass

Bah, så kom det ett sånt där sirapssegt pass igen. Inget flås, pulsen nere i källaren och träningsmotivationen flög sin kos. Dessutom på ett par skidor. Det gick så långsamt och dåligt och det är inte bra alls för självförtroendet när skidåkningen är så pass färskt, var ju bara det tredje passet jag körde. Längdtekniken är usel och jag får inte alls ut det jag borde ha kapacitet till, vilket är väldigt frustrerande till att börja med, när så kraften sviker och det går än sämre blir självförtroendet lidande. Vad tror jag att jag ska kunna åstadkomma i skidspåret liksom? Kanske borde hålla mig till cyklingen bara, det är där kroppen funkar bäst.
Nåå, fullt så illa är det inte ändå, skidorna ska få sin chans säsongen ut och det vore för illa om jag med tiden inte lär mig att ta mig fram mer energieffektivt i spåren. Vägen ditåt lär dock bli krokig, om det ska fortsätta såhär. Nytt försök i spåren imorgon, jag är tämligen förvissad om att det åtminstone inte bör gå sämre än senast.

fredag 6 december 2013

Snöyra vid Grössjön på en sprättig Canyon

Hade listat flera tråkiga måste-göras-saker inför denna lediga fredag, tänkte jag skulle kliva upp tidigt och duktigt beta av alla grejer på listan. Det sket sig i och med att jag inledde dagen med att snooza 1½ timme. Och direkt jag lämnade sängen slog träningssuget till med full kraft, jag kände i hela kroppen att idag, idag ska det minsann cyklas! Snö, blåst, mörker - inget skulle stoppa mig. Jag slevade i mig frukostgröten på rekordtid och drog ut Canyon på första bästa skogsstig, dvs Nydala-stigarna med riktning mot Grössjön. Canyon var på topphumör och stegrade sig vilt över rötter och sten, sprätte sig fram längs krokiga stigar och jag hade fullt sjå att hänga med :-) 5 minusgrader bekom oss inte, det blev rätt svettigt tämligen omgående. 


Ganska färglöst i skogarna denna dag och ljusare än så här blev det inte vid mitt på dagen. December alltså... 
Nå, att allt är snötäckt har sina avigsidor likväl som fördelar. Den uppenbara fördelen är att man inte ser hur marken ser ut och därför kan stå på betydligt hårdare längs stigarna. På andra sidan av myntet har man det faktum att man heller inte riktigt ser alla spänger som man vet ligger utspillda runt Grössjön. Bitvis var det cykling på känn där jag mer anade än såg var brädorna låg. 

Gick nästan förvånansvärt bra ändå, körde inte av på särskilt många ställen. 
Pga det ytterst spontana infallet att rejsa i skogen så körde jag ensammen, men för att ändå hamna på bild så gjorde jag en liten riggning med självutlösaren också, om inte annat så som bevis på att jag faktiskt cyklade också och inte bara lät cykeln posera snyggt i skogen. 


Och för att återkomma till det där med att inte se marken ordentligt. De roliga och fina hällarna vid Entré Barktippen var inte så värst roliga och fina idag. Svallisen härskade under det pudriga snötäcket och det här var möjligen det enda stället under dagen där det kunnat löna sig med dubbdäck, överallt annars var mina Mountain Kings helt pålitliga! 

Men för varje nackdel finns en fördel, se vad som hänt med nässelsnåren som brukar hänga ut över stigen vid Carlslid :-) Idag slapp man bränna sönder benen vid passagen. 

Fota med blixt i snöfall, alltid lika genialiskt...
Infallet att fara ut med hojen kullkastade ju effektivt alla fina planer jag hade för dagen, jag har fortfarande ohandlat, ostädat och oplanerat helgens julbak, för att nämna några saker. Men jag är in i själen glad och cykeleuforisk!! Det är värt så mycket mer :-) 

torsdag 5 december 2013

Ljuva (och välfotograferade) sommarminnen

Fick en bunt med bilder från vännen Linda som hängde med oss i Bygdsiljumsbacken en dag i somras, hon är en väldigt skicklig fotograf, minst sagt. Minns jag rätt nu så var det här årets första besök i Bygdsiljum och jag körde på en av deras hyrcyklar eftersom jag ännu inte hade fått hem Enduron. Nåväl, jag ska inte lägga ut orden alltför mycket, bilderna får tala för sig själva.










måndag 2 december 2013

Ett pulsdiagram

Länge sen jag visade något så upphetsande som ett pulsdiagram från min Garmin här i bloggen, men eftersom både kameran och mobilen blev kvar hemma igår så är det vad som återstår för att publicera något annat än bara text idag.
Det blev alltså mer skidåkning under gårdagskvällen, vilket bjöd på fler nära-döden-upplevelser och jag fick stifta bekantskap med den otäcka känslan av hängande snorsträngar under näsan. Det är väl de som signalerar att man är en riktig skidåkare? Åtminstone av helgens TV-bilder från Kuusamo att döma, herrejösses vad det snorades och dreglades på många håll.
Nå, skidpasset var riktigt jobbigt och Lena kör skiten ur mig. Det hintades om att det ev. handlar om en hämnd för alla kräkjobbiga cykelpass jag ledde i somras. Jag tror att jag har en hiskeligt jobbig vinter framför mig...

Nog hade jag puls allt. 

Fram-och-tillbaks, fram-och-tillbaks. 

söndag 1 december 2013

Skidpremiär!

Hade tänkt skriva ett inlägg om när jag hämtade hem skidorna, men det blev inte av - så beskrivningen av dem får slås ihop med denna text om skidpremiären 2013!
Min tidigare "skidkarriär" går tämligen fort att sammanfatta: som barn blev det några fikaturer med familjen i obanad skog på vallningsfria plastskidor och ett fåtal vändor i riktiga skidspår på skolans friluftsdagar. I slutet av 2008 åkte jag skidor för första gången som vuxen, köpte ett paket med nybörjarskidor och åkte några gånger under vintern 2008/2009. Enligt Funbeat fick jag ihop mäktiga 14 mil på de skidorna innan jag sålde dem. Det var helt enkelt skittråkigt, jag hade ingen bil och det då närmaste elljusspåret (Gimonäs) är kuperat med ordentliga dödsbackar både uppför och nerför, väldigt elakt mot otränade nybörjare. Inte konstigt det var trist då...
Nu är det 2013, jag är inte fullt så otränad längre och jag har blivit bearbetad och övertalad om att längdskidåkning is the shit ändå. Jag ska ge det ett nytt och ärligt försök!

Som förra gången så har jag skaffat ett nybörjarpaket i samma prisklass som andra betalar för ett par finstavar. Atomic Vasa Classic heter skidorna, röda och blanka, mer än så begriper jag inte. Lördagseftermiddagen ägnades åt att grundpreppa belagen och så fick jag min första introduktion i fästvallning, körde bara på tejp förra gången.
Konstsnöspåret på Nydala premiäröppnade i förrgår, de första 800 metrarna är preppade för fram-och-tillbaks-åkning. Efter vallningen styrde vi så bilen dit och jag fick gå all-in med full kraft för att försöka hänga på Lena som ju har några hundratalet mil och ett Vasalopp i bagaget. Jag var tämligen chanslös, kunde bara konstatera att köra på kraft utan teknik var ett säkert sätt att bränna ut sig på nolltid på.

Premiärturen slutade på 7 vändor t o r i elljusets sken, 11.2 km om det nu stämmer att det var 800 meter preppat. Idag är kroppen mör minst sagt, det var många konstiga muskler som fick jobba igår kväll. Konstiga muskler som i att de inte används eller behövs nämnvärt vid cykling.
Helt slut blev jag då iaf och det var skönt att få flåsa ordentligt, får se om jag härdar ut längre än 14 mil innan jag lessnar på skidor den här gången. Efter en mil avklarad så tror jag nog ändå att det kan bli några fler denna vinter.


onsdag 27 november 2013

Jobb, mörker & skidpaket

Det är en sån vecka när jobbet äter upp nästan all min tid denna vecka. Lika bra det kanske, det går ändå inte att vistas utomhus utan risk för hälsan - det är både fruset och slaskigt på marken på samma gång, om vartannat. Fullkomligt livsfarligt och det är med viss bävan jag tar cykeln den korta biten till jobbet var dag. Mörkt är det också, men annat är förstås inte att vänta vid denna tid.
I övrigt är det väl skidpaketet som hägrar, de är utprovade och väntar på mig i en närliggande sportbutik. Skulle hämtat dem idag, men tiiiiden, den räcker aldrig till. Nåja, de lär nog ligga kvar imorgon också. Skidor alltså... ska jag verkligen ge mig på denna märkliga träningsform igen?? Hur gick det till...?


måndag 25 november 2013

Flås-/svetto-/XC-pass i frostigt Obbola

Förkylningen har släppt..? Ja, nej? Det lutade mest åt det förra, kroppen kändes pigg och cykelsuget var på topp. Föreslog ett svettopass på Obbola Challenge-stigarna och fick med Annika & Lena på den idén. Siktade på någorlunda högt tempo på de snälla stigar, lungor och ben skulle få jobba minsann.


Frosten låg tät på marken, lerhålen var gediget djupfrysta och alla former av träbroar var beklädda av ett knappt synligt islager. Det var riktigt snabbt och lättrullat.


Fötterna var och förblev isande kalla hela rundan igenom, dubbla strumpor i FiveTen-skorna räckte inte till. Det var ändå bara en 5-6 minusgrader, måste väl krypa till korset och dra på de ack så fula skoöverdragen nästa gång det cyklas i kallgrader.
Fint pass var det minsann, jag gillar torrkylan - så mycket bättre än både blötan som härskat tidigare och snön som snart lägger sig. Förkylningen är nog verkligen väck, förutom snoret som då och då rinner till fortfarande - skönt!! Det var länge sen jag hade så väldigt sprättiga ben och stora lungor. Canyon var också väldigt mycket på sprätthumör, han har fått stå stilla för länge nu, så det var ju fint att vi äntligen fick komma ut och sprätta av oss överskottsenergin tillsammans.

Annika pumpar upp för bättre rull. 

lördag 23 november 2013

Cykling i de varma bergen på den varma ön

Nu tror jag att jag har fått tid nog för att blogga om cykelturen på Gran Canaria också. Det blev bara en runda, planering (brist på) och förkylning (alldeles för mycket av) satte stopp för fler utflykter. Men denna enda cykeltur var fin så det räckte och blev över ändå.
Vi körde "standardrundan" som de flesta cyklister verkar köra åtminstone en gång vid besök på ön, den kallas dammrundan eller Grand Canyon. 39 km lång, 660 hm. Start och mål i Playa del Ingles. Första biten bort från staden och upp i bergen går längs väg GC-504, en väldigt slät och fin asfaltsväg som avslutas med några härliga serpentiner vid byn Ayagaures.

Lena leder vägen mot bergen. 
För att vara asfalterad väg var den inte alls så tokig : ) Det blev gott om tillfällen att spana in den häftiga naturen när cyklingen inte var så värst koncentrationskrävande. Där asfalten tar slut ligger dammen.



På andra sidan dammen tar grus-/jeepvägarna vid och det fortsatte att gå övervägande uppför. Det här kan ha varit semesterveckans absolut molnfriaste dag, vilket innebar att det var varmt! Nå så djävulskt varmt emellanåt, jättehärligt! Även om jag väl flämtade av lycka när vi passerade en klippa som gav svalkande skugga i några sekunder, så var det här den finaste, varmaste novemberupplevelse jag någonsin haft.

Cyklingen pockade fortfarande inte på särskilt mycket fokus, blicken letade sig mest upp mot bergssidorna, mot kaktusarna och de andra märkliga växterna invid vägen, försökte ta in vyerna... Magiskt vackert!


Sen var ju vägen inte alltid så slät som just här, där det lutade på lite mer var gruslagret ganska eroderat och större stenar och klippor kikade fram i dagen. Fast ändå inga som helst problem att ta sig fram på cykel förstås, det här vara bara en utmaning för ben och flås, inte för tekniken.

En egobild ska man väl ta också.

Någonstans längs vägen tog vi en lite längre paus, satte oss ner i vägrenen och mumsade några mackor med skinka och salami i den stekande solen. Det gick åt en del solkräm under dagen, det bleka höstskinnet lär ha fått något av en chock av den plötsliga omställningen.


Att hitta vägen runt var väl egentligen inte så svårt, men vi höll på att missa rätt korsning där nerfärden påbörjades ändå och gjorde en lite extra detour en bit längs bergvägen. Vägen neråt var lite halvsnirklig, några partier lösgrus i kurvorna, några små hoppstenar stack upp här och där, och jag höll på att vägga i värmen. Puh.


Nervägen gick ändå bra mycket fortare än vägen upp (nähä?!) och snart var vi nere vid motorvägspassagen igen och skulle återigen snirkla oss igenom trafik och rondeller in i hjärtat av Playa del Ingles tillbaks till cykeluthyraren.


Vi hyrde hojarna av free-motion som har en uppsjö Cannondale-cyklar till sitt förfogande. Jag har läst lite olika saker om bemötandet hos dem, både positivt och negativt, och jag kan bara konstatera att det beror väldigt mycket på den individ man möter hos dem. De är mer eller mindre bra på det här service kan man väl konstatera. Jag har inget att anmärka i stort dock, bokning, betalning och deposition gick smidigt, hojarna var välskötta och vi fick en väldigt bra guidekarta med vägbeskrivning - guld värd när det gällde att ta sig ut och in i stadsgyttret.

Överlag en riktig toppendag, inte minst för naturupplevelsen!! Det här liknar ju ingen annan miljö jag tidigare cyklat i. Sen hade jag väl gärna utforskat mer av de tekniska cykelstigarna som också ska finnas på ön, men de är inte lika lättillgängliga om man är bosatt nere vid kusten, utan egen cykel och bil återstår bara de guidade turerna med transfer vilket iofs hade varit en möjlighet också, men som sagt... förkylningshelvetet bröt ut.
En annan gång kanske man gör en mer renodlad cykelsemester, nu blev det mer av en allmänt aktiv semester, vilket är så mycket bättre än att ha en ligga-och-steka-och-vara-lat-semester på en strand. Det är ju alldeles fruktansvärt långtråkigt att ligga på en strand, men det är kanske nån twist på det också som jag inte fattat?

Kändes som helt rätt tid på året att dra iväg till solen iaf, hösten höll på att döda mina livsandar, det här var den livsinjektion jag behövde.
Ska man fara iväg och köpa sig ett par skidor nu tro..? Snökanonerna går för fullt på Nydala har jag hört...

tisdag 19 november 2013

Ökenlöpning - årsbästa!!

Jag springer ibland och klagar alltid över hur trist och besvärligt det är. Detta gällde ofelbart fram tills dess att jag nu provat springa på en kanarisk holme. Det blev två riktiga löppass under semestern, det första redan på den första dagens morgon, innan frukost t.o.m. Helt galet i mitt tycke, att träna innan frukost. Jag är dödshungrig när jag vaknar och moffar helst en rejäl frukost innan jag ens tänker på att få något annat gjort. Mitt resesällskap var dock säker på sin sak; på en solsemester tränar man löpning innan frukost!
Sagt och gjort, löpskor på, iklädd kortärmat och kortbent för första gången på länge och med nästan tom mage (jag hann ösa i mig en liten yoghurt ändå) joggade vi från Playa de Aguila längs strandpromenaden mot San Agustin. Så alldeles otroligt vackert och så häftigt med Atlanten som piskade in våg efter våg mot stränder och klippor. Jag är (ännu) inte särskilt berest så jag roas väldigt även av dessa "små" detaljer i sammanhanget, bara det att få se riktiga sandstränder var något helt nytt.
Nåja, träningen var det... efter en dryg halvmils joggande fram och åter gjorde vi halt på en liten strand och avslutade passet med några plankor och armhävningar. Sen tänkte vi oss att svalka fötterna i oceanen men vågorna slog snart upp över oss och vi blev ändå blöta in på skinnet så det var lika bra att göra ett helkroppsplask i de varma vågorna. Jag förkunnade detta som årets bästa löppass!

Den titeln stod sig dock inte länge, för någon dag senare drog jag iväg oss på en lite längre löpning - efter frukost denna gång! Med välfyllda camelbaks tog vi oss an hela strandpromenaden från hotellet till Playa de Ingles, i stekande, underbar värme och sick-sackande mellan de många strosande pensionärerna. Överlag väldigt många äldre på ön just nu och väldigt få barnfamiljer och yngre partygäng. Det var himla stillsamt, precis som jag vill ha det, jag är väl kanske något av en pensionär till sinnet.
Väl framme vid PdI banade vi oss väg ner till den största strand jag någonsin sett och här åkte skor och strumpor av. Barfotalöpning ska ju vara the shit - det ska ge det naturliga, mjuka, fotriktiga löpsteget sägs det. Inte vet jag hur det var med den saken, men att barfotaspringa längs en strand kändes alldeles helt fantastiskt!
För att toppa det ytterligare styrde vi snart in bland Maspalomas sanddyner, detta landskap som inte liknar något jag tidigare sett. Fortfarande lika barfota banade vi oss väg upp- och nerför las dunas, här blev det alltså jobbigt på riktigt. Som att springa på myr eller lössnö, fast alldeles varmt och underbart! Det här var sannerligen Årets Bästa Löppass, på riktigt och helt ohotat om titeln. Bodde jag på en varm ö i Atlanten vore jag onekligen en väldigt mycket bättre löpare, för det här var ju t.o.m. kul!

Salomon får ursäkta, men de var otroligt överflödiga i det här underlaget. 

Lena spurtar uppför i sanden.

Segerviss på toppen.

Undertecknad sliter sig uppför samma sanddyn,
med andan i halsen och skorna i händerna. 

Jag, i en öken. Visserligen en mycket liten öken, relativt sett, men ändå den största öken jag befunnit mig i. 

Snart följer ett inlägg om cykel också, jag lovar, men jag var så lyrisk över att det var så kul att springa att jag blev tvungen att plita ner ett inlägg om det först : )