Det får tillfälligtvis ske en liten omsvängning i temat i mina inlägg, för det blev skidåkning idag igen - inte cykling. Harvade mig fram drygt en mil i konstsnön på Nydala på eget bevåg. Många andra var förstås också ute och skidade, men jag kände mig alldeles ensammen ändå. Ensam och ostadig, det är förbaskat svårt att hålla styr på de där långa åbäkena till skidor när det ska svängas och spåret upplöses i tomma intet. Har klarat mig undan att stå på näsan än så länge iaf, har dock inga förhoppningar om att den turen kommer bestå så värst mycket längre - ju längre spår de preppar desto fler och brantare backar kommer slingan bestå av.
Snittade 90% av maxpuls under den timme jag körde, det är verkligen tokigt jobbigt att staka, lilla mushjärtat brukar aldrig behöva jobba så hårt, så länge. Hoppas jag inte kommer spränga det helt nån dag i spåret, det vore för trist att inte få uppleva (minst) en till cykelsäsong.
Atomic, en pistmaskin, en snökanon och ett vattentorn,
samt liiiite lite dagsljus på himlen.
Haha, ditt hjärta tål nog det där och staka med Karin var väl ett bra bloggnamn:-) Jag känner så igen mig i dina inlägg, från första året när jag minsann skulle åka öppet spår. Kondisen fanns men det kändes som jag hasade runt med maxpuls varenda gång! Tekniken kommer, ha tålamod och bara nöt, plötsligt släpper det och det blir riktigt skönt att åka! jag lovar. (som kommentar till ditt förra inlägg). Heja dig!
SvaraRaderaTrösterikt att höra att andra gått igenom denna process och kommit ut på andra sidan. Jag ska nöta! Jag ska lära mig det här! Fast det lär komma fler klagoinlägg innan jag "skådat ljuset" ;-)
RaderaStaka med Karin, så himla fint ; )
SvaraRaderaJag hade bra gärna stakat med henne ikväll, men hon hade visst nåt jobb(igt) på kvällens agenda. För övrigt så är det ingen som ska sprängas i nåt skidspår- i synnerhet inte du! / L